Jakten på världens bästa låt, del 11

”Shoot Speed / Kill Light” av Primal Scream

 

I början av detta millennium kom ett album som hör till dess allra bästa, Primal Screams XTRMNTR. Under det dryga decennium som gått sen releasen har det inte tappat i kraft, det är fortfarande modern och konfrontativ musik som helt klart kräver sin man. En fullvärdig uppföljare till 90-talets allra bästa album, samma bands Vanishing Point från 1997.

 



Denna låt, som avslutar albumet, är en av de bästa låtar The Scream Team spelat in, och det vill inte säga lite. Texten är bara ett upprepande av låttiteln, som såklart är en drogreferens, och förmodligen en blink till The Velvet Undergrounds "White Light/White Heat", en låt jag lär få anledning att återkomma till i jakten på världens bästa låt. Musiken är krautig, drömsk, repetitiv och hypnotisk och min lycka kände inga begränsningar när de spelade låten i Slottsskogen under den allra första upplagan av Way Out West-festivalen. Spelningens, och hela festivalens höjdpunkt. Första och hittills enda gången jag sett bandet, trots att jag gillat dem så mycket sen början av 90-talet.

 

Lite kuriosa, på albumversionen av låten spelar en gästande Bernard Sumner från New Order gitarrsolot, och när Primal Screams sångare, inspiratören Bobby Gillespie, gästade New Orders nästa album Get Ready och dess låt "Rock The Shack" dyker exakt samma gitarrsolo upp igen, och det är ett mycket fräckt tilltag som gör även den låten till en av mina absoluta favoriter.



Är Iggy Pop Anthony Kiedis farsa?

Nej, det är han inte! Eftersom jag har läst Red Hot Chili Peppers-sångaren Anthony Kiedis briljanta självbiografi Scar Tissue vet jag ju att hans ol' man är Blackie "Spider" Dammett, en misslyckad (hans mest kända skådespelarinsats är enligt Wikipedia rollen som "Drug Dealer #3" i Dödligt vapen) Holllywoodskådis som parallellt med den misslyckade karriären framgångsrikt levererade högklassiga droger åt Los Angeles elit. The Who's galne trummis Keith Moon lär ha varit en storkund. Men men, nog har de sina likheter, en ung Iggy och Kiedis?



Två ärrade frontmän som älskar att visa upp sina bara bringor!


Egentligen är det inte så värst kul med Look-A-Likes när det är snarlika figurer i ungefär samma bransch, men Look-A-Likes med Iggy Pop är ändå de allra bästa!

R.I.P. Bobby Farrell (1949-2010)

Den obestridlige kungen av kitsch-disco, Bobby Farrell från Boney M har tragiskt lämnat oss. Vi kommer aldrig att glömma dina låtar som alltid perfekt balanserade mellan riktigt dåliga och riktigt bra. Vi kommer aldrig att glömma dina fantastiska danssteg som borde åtminstonde vara lika berömda som Michael Jacksons. Titta här hur fantasifullt hans dans förstärker tolkningen av The Smoke's gamla garagedänga "My Friend Jack":





Och dina skivomslag, sällan har det erotiska spelet mellan manlig dominans och kvinnlig underkastelse visualiserats lika kraftfullt:



Bobby Farrell - en man som visste vad han ville!



Världen har idag blivit betydligt mer färglös. Tack för allt och sov gott, Bobby!

Jag infriade mitt nyårslöfte 2010

Inför år 2010 hade jag ett enda nyårslöfte, att under året läsa minst fem böcker om mordet på Olof Palme. Det löftet infriades med råge, då jag hann med hela 12 stycken:

 


Ebbe – mannen som blev en affär,
Anders Isaksson

Mordet på Palme och polisspåret, en vitbok

Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, del 1, Gunnar Wall

Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, del 2, Gunnar Wall

En iskall vind drog genom Sverige – Mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs

Inuti labyrinten – om mordet på Olof Palme, Kari & Pertti Poutiainen

Palmemordets nakna fakta, Ingemar Krusell

Jakten på Olof Palmes mördare – de tre första månaderna, Ann-Marie Åsheden

Cover Up: Palmemordet, Sven Anér

Rättegången om mordet på Olof Palme – en advokats analys, Claes Borgström

Jag och Palmemordet, ”33-åringen”  (Victor Gunnarsson)

Olof Palme är skjuten!, Hans Holmér

 


En bok i månaden alltså, kan tillägga att jag utöver dessa under året läst ett 40-tal böcker till, så det är ett hyggligt facit. Det lär finnas ett 50-tal böcker om Palmemordet utgivna i Sverige och jag tänker såklart försöka läsa alla, tids nog. Många tror att jag har varit väldigt intresserad av detta mord länge, men så är inte fallet. Jag har alltid funnit det intressant, men det var först för ett drygt år sen jag verkligen fastnade för detta fall.


 
Expressens och Kvällspostens tidningar 1 mars 1986, lär ha sålt bra!


Jag kommer väldigt väl ihåg när jag fick veta att Olof Palme hade mördats. Den första mars 1986 var jag lite mer än 9,5 år. Kvällen innan hade jag sett den då skräckinjagande TV-serien ”V” vilket mina föräldrar inte var helt nöjda över, min moster Eva var på besök från Gävle också, det minns jag. När jag glad i hågen vaknade, förmodligen lycklig över att det var lördagsmorgon och därmed Go’morron Sverige vilket garanterade lite tecknat i form av Hacke Hackspett. Men ett äventyr med den lilla blå fågeln blev det inte. Istället förkunnade min far att ”Olof Palme är död, han sköts till döds inatt”, eller något sådant, minns faktiskt inte exakta meningen. Lite senare under morgonen gick jag ut och åkte pulka med en vän, och det tog oss ganska lång tid innan vi nämnde händelsen. Dialogen om händelsen lär väl ha låtit så här:

 

”Hörde du att Olof Palme blev mördad?

”Ja”

”Sisten ner för backen är sämst!”

  

Varför har jag då på senare tid blivit så intresserad av detta? Det var nog P3 Dokumentär som verkligen fick mig att förstå hur mycket Olof Palme var inblandad i egentligen. En stor del av allt som hänt i Sverige under den sista halvan av 1900-talet hade han ett finger i. Att sätta sig in i Palmemordet och alla tänkbara gärningsmän ger en fantastisk överblick över de största händelserna i Sverige då. Allt hänger liksom ihop, Norrmalmstorgsdramat, Ebbe Carlsson, Bordellhärvan/Geijeraffären, Christer Pettersson, IB-affären, morden på PKK-avhoppare, Baseballigan… ja, de flesta av de mest intressanta stora händelserna i Sverige. Jag tror att huvudanledningen till att mordet inte går att lösa är att det helt enkelt finns för många tänkbara gärningsmän. Det var många som ville bli av med den provocerande socialisten Palme. Att mordet är olöst, och förmodligen också alltid kommer att vara det, samt att man vet så otroligt lite om vad som egentligen hände på brottsplatsen, trots att det är så grundligt genomgånget gör detta till den i särklass mest intressanta händelsen i Sveriges historia!



Platsen där Olof Palme sköts ihjäl!


Sist jag var i Stockholm hade jag inte alls samma intresse för detta som jag har nu, nästa gång jag besöker huvudstaden vet jag några kvarter jag verkligen vill besöka och noga undersöka!


Frågan är bara - vilket nyårslöfte ska man avge inför 2011? Fem böcker om andra världskriget kanske?


Ett vanligt blogginlägg modell 1A, om mitt liv och tankar för tillfället

Just nu är jag mitt uppe i en arton dagar lång ledighet från mitt arbete. Känns otroligt skönt att få vila upp sig, ladda batterierna inför våren helt enkelt. Jag var helt slutkörd i december, så ledigheten hade inte kunnat komma lämpligare.

 

 

Har haft en fantastiskt skön julhelg, detta är nog året jag i vuxen ålder verkligen uppskattade julen mest, dock får jag tacka mina barn för detta. Att de dem så lyckliga och förväntansfulla på julafton var något som värmde mitt gamla hjärta. Att mamma, pappa och några till spenderat stora delar av sina surt förvärvade pengar för att bistå barnen med alla leksaker, kläder, pyssel, pussel och annat känner de inte till, och de får väl leva i den vetskapen ett tag till. Som tur var kunde vår granne agera jultomte hemma hos oss, jag hade ett par dagar innan varit tomte på barnens dagis, och Sydney sa att tomten hade liknat mig, så det var bra att hon fick se mig och tomten samtidigt, men det är bara en tidsfråga innan hon fattar att tomten inte finns, hon är verkligen smart. Sheena däremot säger att tomten är dum, förstår inte det, så många paket som hon fick!

 

 

Systrarna bus. Finklädda, dagen till ära! 24 december 2010.

 

 

Det är otroligt skönt att slippa behöva kliva upp tidigt varenda morgon, dagveckorna ringer väckarklockan innan 05:00 och kvällsveckorna senast 07:00 för att hinna få upp barnen till dagis innan kl. 09:00. När man nu är ledig märker man verkligen vad skönt det är att slippa alla måsten. Visst, kläder ska tvättas, mat handlas och tillagas, och lite annat, men jag känner mig så fri. Jag har under denna ledighet bestämt mig för att göra så lite som möjligt, det behövs verkligen!


Jakten på världens bästa låt, del 10

"Overkill" av Motörhead

 

Motörhead. Detta fantastiska band! Jag hade med lätthet kunnat välja en annan låt, t.ex är ”Deaf Forever”, ”Killed By Death”, ”We Are Motörhead”, ”Going To Brazil”, ”R.A.M.O.N.E.S”., ”Motörhead”, ”Bomber”, ”Going Down”, ”Orgasmatron”, ”Rock & Roll” och bra många fler av bandets alster helt perfekta låtar. Med en laddad pistol mot tinningen skulle jag dock välja denna.


 




Låten ”Overkill” är titellåten på bandets andra album från 1979, producerat av legendaren Jimmy Miller, som bland annat producerat världshistoriens starkaste fyrklöver, The Rolling Stones album mellan 1968-1972. Min far brukade förr om åren skämta om att den bästa löparen går ut stenhårt, ökar hela tiden och för att till sist spurta på slutet, och den beskrivningen passar väldigt bra in på denna låt. Den innehåller för övrigt inte bara en, utan två (!) falska slut. Precis när man tror att låten tar slut drar trummorna igång igen, och solot tar aldrig slut. En låt att älska helt enkelt. Jag har bara sett Motörhead live en gång hittills, i Sundsvall 1999, men de bjöd på en sjuhelvetes version av låten.

 


Slår ni upp ordet konsekvent i ett lexikon hittar ni en bild av Lemmy!


Ian "Lemmy" Kilmeister har i drygt 35 år levererat sin stenhårda rock'n'roll så konsekvent att bandets självklarhet är ett faktum. Det senaste albumet med den fantastiska titeln The Wörld Is Yours (den mest fantastiska albumtiteln i rockhistorien sen, well, Motörheads förra album Motörizer) är inget undantag.

 

När Lemmy startade Motörhead efter strulet med Hawkwind var målet ett band med ett enkelt sound, ett sound som skulle låta som en blandning av MC5 och Little Richard. Han lyckades, trots att senare album glidit lite väl mycket åt metalhållet. Men det gör inget, vi älskar dig ändå Lemmy.

 

Motörhead - bandet som är så mycket mer än bara en snygg T-shirt!

 

...och ni har väl för övrigt inte missat White Line Fever, Lemmys härligt underhållande självbiografi, en bok så rolig att den nästan läser sig själv!


Jakten på världens bästa låt, del 9

”Balladen om killen, del 1” av Örjan

Örjan Ramberg är idag rikskänd som dramatenskådespelare och häradsbetäckare av rang. 1977 anställdes han på Dramaten och samtidigt startade en ganska svajig filmkarriär med insatser i filmer som Jack, Repmånad, Svindlande affärer och kanske framför allt rollen som toalettpappersmissbrukande rektor i ungdomsfilmen Sökarna. 1969 var Örjan 21 år, världen låg för hans fötter. Han hade delat en spliff med Jimi Hendrix under ett av dennes Göteborgsbesök, och han hängde med Tages, Sveriges då mest kända och framgångsrika garagerockare. Hans egna band Que, där han sjöng, hade dock ingen framgång rent musikaliskt, men det var förmodligen här hans kvinnoerövringar satte rejäl fart.





Göran Lagerberg från Tages gillade vännen Örjan, och skrev denna låt om honom, ”Balladen om killen, del 1”. Den återfinns (tillsammans med den mycket sämre ”Balladen om killen, del 2”) som bonusspår på gruppen Blonds CD-utgåva av skivan The Lilac Years från 1969.



Örjan-singeln och CD-utgåvan av The Lilac Years


Blond var en fortsättning på Tages, och de kompade på denna singel. Mer än så står inte att läsa i CD-häftet till The Lilac Years, och det är lite trist, då det är en formidabel singel! Dock har vissa delar av texten kanske åldrats lite mindre väl, en rad som ”jag träffade en brud som visade sig vara rätt schysst, hon hade gröna ögon, stora bröst och dessutom vett att hålla tyst” är i och för sig väldigt rolig, men tyder på en ganska förlegad kvinnosyn. Denna rad var förmodligen huvudanledningen till att låten dök upp i ett P3-inslag kallat Folkbotten, en serie som gick 1994 där gamla ungdomssynder spelades upp, låtar kända svenskar spelade in innan deras karriärer tog fart. Denna låt spelades helt felaktigt upp som ett skämt mellan riktiga hemskheter som exempelvis Varuhuset-skådespelaren Johan Hedenbergs massaker av Ebba Gröns ”800 grader”.



I boken Tusen svenska klassiker får man tyvärr veta att det inte alls är Örjan Ramberg som sjunger på ”Balladen om killen, del 1”. När det var dags för inspelning ansågs hans röst inte hålla måttet och man placerade i stället Göran Lagerberg bakom micken. Lite trist, men låten är ändå en klassisk svensk rock’n’rollsingel!


Der Fuehrer's Face - Disney's bästa kortfilm!

Varje år snackas det om att SVT censurerat vissa delar ur Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul, och det vet vi ju är sant, exempelvis är ju scenen med Långben och gaffeln i eluttaget bortklippt. Vad inte allt för många snackar om är Disney's kanske bästa kortfillm, Der Fuehrer's Face från 1943 och sättet den har hanterats.





Är lite slö och snor rakt av från Wikipedia:
Der Fuehrer's Face är en amerikansk tecknad film från 1943 av Walt Disney Studios med Kalle Anka, samt en låt från samma film. Båda gör narr av Nazityskland och Adolf Hitler. Filmen regisserades av Jack Kinney och hade premiär den 1 januari 1943 som en antinazistisk propagandafilm för den amerikanska krigsmaskinen. Samma år vann den en Academy Award som bästa animerade film, och år 1994 hamnade den på 22:a plats av Jerry Becks verk The 50 Greatest Cartoons.


Filmen finns utgiven på de amerikanska utgåvorna av Walt Disney Treasures "Chronological Donald Volume 2" och "Behind the Front Lines". Däremot är filmen, tillsammans med två andra kortfilmer, borttagen på den europeiska utgåvan av "Chronological Donald Volym 2". Detta är gjort i censureringssyfte från Buena Vistas håll, då samma utgåva ges ut i Tyskland och Italien där kortfilmerna kan väcka anstöt för sina starka parodieringar på Hitler och Mussolini.


En mässingsorkester, med bland annat den japanska kejsaren Hirohito på sousafon och Benito Mussolini på bastrumma, marscherar genom en liten stad i Tyskland och sjunger om nazismens fördelar. När de passerar Kalle Ankas hus slänger de ut honom ur sängen med en bajonett för att han ska ut och arbeta. På grund av ransoneringen under andra världskriget består hans frukost av stenhårt bröd, kaffe bryggt av en enda kaffeböna samt arom av bacon och ägg. Till och med hans uniform består av papper. Bandet ger honom ett exemplar av Mein Kampf innan det bär av till arbetet på vapenfabriken. Väl där leder det uppskruvade arbetstempot tillsammans med tvång att emellanåt göra Hitlerhälsning till ett sammanbrott.

Spoilervarning:
På slutet visar det sig att det hela var en dröm och Kalle Anka vaknar upp i sitt hus hemma i USA. Skuggan av en gestalt med uppsträckt högerarm får honom först att tro att han fortfarande är i Tyskland, men till sin glädje upptäcker han att det var skuggan av en statyett av Frihetsgudinnan. Han kysser statyetten och utbrister "Åh, vad jag är glad att jag är en medborgare i Amerikas Förenta Stater!".


Var det Lee Hazlewood som mördade Olof Palme?

NEJ! NEJ! NEJ! Klart det inte var det, MEN när jag febrilt letar efter bilder på Victor Gunnarsson ("33-åringen") som var den första som misstänktes för statsministermordet noterar jag den utseendemässigt extrema likheten mellan Victor och det musikaliska geniet och Sverigevännen Lee Hazlewood. Naturligtvis är den fredlige Hazlewood oskyldig till dådet, men han är extremt skyldig till att vara en kopia av "33-åringen". Lee Hazlewood (1929-2007) var 57 år 1986, betydligt äldre än Victor G, som föddes 1953. När bilden på Victor är tagen har jag ingen uppgift på, men bilden på Lee är från 1968, då han var cirkus 38 år.



Lika som bär - Victor Gunnarsson och Lee Hazlewood


Lite bonus: Lee Hazlewood och Nancy Sinatra sjunger en av Hazlewoods mest kända kompositioner; "Jackson":


GOD JUL

Tänkte bara passa på att önska Er alla en riktigt God Jul. Här är en bild på mig själv när jag agerade jultomte på barnens dagis, det var väldigt roligt.



HO-HO-HO!


För att Ni inte ska bli allt för avskräckta av julen kommer också en bild på mina döttrar, Sydney är lucia och Sheena är en tomte!



Världens vackraste!


Hoppas Ni njuter rejält nu, och att SJ inte ställt till med problem. Ta det lugnt med glöggen!

HotDoll - Något för din brunstiga hund?

Äntligen är den här, HotDoll – Världens första sexleksak för hund. Har du en hund som jämt och ständigt juckar mot dina vänners ben när de kommer och hälsar på är detta en ultimat lösning på ditt beklämmande problem. Aldrig mer ”förstörda nylonstrumpor och revor längs gästernas ben”.



HotDoll - hundens bästa vän? 




Fantastiskt! Hål i baken! Gummifötter som klistrar sig stabilt mot golvet! Löser alla problem! Finns i två storlekar och två färger! Endast 4000 kronor! Hunden (och du?) får en garanterat roligare jul!


För mer information, kolla in nedanstående länk:

http://www.hotdollfordog.com/contenu.php?id_contenu=9&lang=2

 

Artikel, Göteborgs-Posten:

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.516791-ge-jycken-en-sexleksak-till-jul


Jakten på världens bästa låt, del 8

"Frying Pan" av Captain Beefheart

Don van Vliet, mer känd som Captain Beefheart, har tragiskt lämnat oss. Han gav ut album mellan 1967-1982, och blev väldigt uppmärksammad för sin speciella stil. Att lyssna på hans produktion är inte alltid det lättaste, men ger man den tid blir man rikligt belönad. Min favorit bland hans verk är dock en ganska så rak historia, garagestänkaren "Frying Pan"





Vila i frid, Kapten! (1941-2010)

Psykedelisk lobotomerad LSD-boogie, Roky Erickson på Trädgår'n

Roky Erickson, Trädgår'n Göteborg, 16 december 2010

Nu för tiden får vi kalla denne legendariske Texasrockare för Sverigevän, en konsert med Roky känns inte lika exklusiv som den gjorde för några år sedan. Han är tillbaka i Göteborg, tillbaka till platsen där han levererade en formidabel konsert för ganska exakt tre år sedan. Bandet är utbytt, de han flankerades av sist det begav sig var nog snäppet bättre musiker, men de såg ut som ett dansband. Förutom leadgitarristen, han såg ut som Leslie Nielsen. Rokys nuvarande band såg i alla fall ut som den typen av människor som har behållning av att lyssna på 13th Floor Elevators, Rokys 60-talsband som enligt många "uppfann" psychedelian.



Roky på Trädgår'n, foto används med obenäget tillstånd av Jim.


Roky ser mycket coolare ut nu, helskägget är tillbaka, men han känns aningen mer förvirrad. Mellansnacket, som nästan endast består i att nämna låttitlarna är överlämnat till gitarristen. Bandet levererar starkt material rakt igenom, och Rokys röst är det inget fel på! En helskärm i bakgrunden med krockande bilar, en galen präst, lava, eld, explosioner, polisvåld och gamla grumliga bilder på Roky, bland annat från filmen Demon Angel, förstärker känslan i låtarna.

De låtar som spelas är ungefär dessa (kan ha missat någon låt samt ha fel ordning på dem): Cold Night For Aligators, Creature With The Atom Brain, Starry Eyes, Don't Shake Me Lucifer, Goodnight Sweet Dreams, Haunt, The Wind And More, Reverberation, Roller Coaster, Splash One, Night Of The Vampire, Stand For The Fire Demon, The Beast, Bloody Hammer, Two Headed Dog. Extra: I Walked With A Zombie, You're Gonna Miss Me.

Roky levererade en mycket bra konsert!

Betyg: 8/10



Naturligtvis var Er favoritbloggare på plats!

Jakten på världens bästa låt, del 7

"Kill City" av Iggy Pop & James Williamson

Ännu en post som innehåller Iggy Pop, men va fan, det är min blogg och jag gör precis som jag vill med den! Den här smått fantastiska låten återfinns på albumet med samma namn, inspelad 1975 men utgiven 1977, krediterad till Iggy Pop och gitarristen och forne Stooges-kollegan James Williamson. Iggy Pop befann sig under inspelningsperioden på ett mentalsjukhus där han var intagen för sitt heroinberoende som hade eskalerat efter The Stooges hade splittrats. På helgerna hade han visst permis, och kunde spela in denna skiva i Jimmy Webbs studio, en skiva som egentligen var tänkt som en demo för Iggy att jaga ett skivkontrakt på. Det dröjde till Iggys framgångar med The Idiot och Lust For Life innan detta fantastiska album gavs ut.



 



Ett par låtar på skivan, bollade grabbarna med redan under Stooges-tiden, men övrigt skrevs efter gruppen upplösts. Låten ”Kill City” handlar om det tuffa livet i Los Angeles, där Iggy uppehöll sig under denna period, ”It’s a playground to the rich, but it’s a loaded gun to me”. Låten är väldigt kort, men  2:20 räcker bra för Iggy att leverera sitt omdöme om änglarnas stad. ”The scene is fascination man and everything's for free, until you wind up in some bathroom overdosed and on your knees”. Detta inte helt smickrande omdöme av staden ramas in av en väldigt funktionell glammig Stones-rock och den är självklar på denna lista! Det finns två olika omslag till albumet, jag själv föredrar den tecknade, men det är en smaksak, detta album har paketerats med stil!



Är Siv Malmkvist Iggy Pops morsa?

Klart hon inte är det, tanten är ju född 1936 och Iggy 1947, jag tror inte att hon fick barn så tidigt i sitt liv, men är de inte lika så säg?


Siv Malmkvist och Iggy Pop - två glada seniorer med smak för det goda livet!

Vår bröllopsdag idag!

Den välfriserade mannen på bilden nedan är Er favoritbloggare, den vackra kvinnan jag kysser är min fru Carola. Ja, det är faktiskt självaste bröllopskyssen. Vi har idag varit gifta i precis ett år, fotografiet är taget den 12 december ifjol. I rådhuset gifte vi oss under avslappnade former. Våra barn och föräldrar var de enda inbjudna. Eller inbjudna, våra föräldrar fick veta det ungefär 20 minuter innan.



 



Carola är verkligen det bästa som har hänt mig, att jag får dela mitt liv tillsammans med henne är jag så oändligt tacksam för. Jag verkligen älskar min underbara fru!

 


…också levde paret lyckliga i alla sina dagar!


Veckan som började dåligt men som slutade i personlig och ekonomisk triumf

Denna vecka, som började trist redan söndag kväll med ett beordrar övertidsskift och en extrem trötthet varje dag, visade sig sluta triumforiskt! Första tecknet på detta kom under torsdagkvällen, extremt morgontrött efter varje kvällsskift, men ändå begav jag mig till skolan. Där fick mitt ego en god dos av välbehövd bekräftelse då det visade sig att jag hade presterat önskat resultat på provet i litteraturhistoria, samt att min inlämnade text om Christer Pettersson/Palmemordet också låg på samma nivå! Kändes väldigt kul att se lärarens lista över mina resultat - MVG på precis varenda grej! Måste dock erkänna att jag inte fått tillbaka min jämförande romananalys än, men den får nog också bra. Det är viktigt för mig, det påverkar inte betyget i kursen alls, men jag har lagt mycket tid på den!

Igår fick jag äntligen bekräftat att vi ska få tillbaka pengar, vi från Manpower som är inhyrda på IAC har fått för låg lön under tre års tid, i snitt 40.000:-/år. Jag har varit där mer än 1,5 år vilket borde generera ca 60.000:-, som jag kommer in på kontot i januari! Inte nog med det, får en löneökning också, med nästan 200 kronor. OM DAGEN!!! Känns så värdigt, och nu kan vi äntligen köpa en ny säng. En dyr, rejält bra säng, känns som en bra investering!

Helgen är fantastisk än så länge, tyvärr jobbade jag fredag kväll (dock i ett lyckorus pga lönegrejen), men idag har familjen tagit det lugnt, var ut med barnen och åkte på den nyinköpta snowracern och fotade, samt byggde en snögubbe! Sen inköp av sedvanligt lördagsgodis i vår favoritbutik på Opaltorget. En godisbutik som drivs av ett väldigt trevligt invandrarpar som någon dum jävla kärring var spydig och rasistisk mot, inför sitt barn till och med, tidigare i veckan. Inget jag såg eller hörde själv, fick det berättat, men blev ledsen över det... Det är lagligt att tycka vad man vill i detta land men om man har sådana problem mot människor man inte känner, "här ska vi inte handla för de är invandrare" hade hon sagt högt till sitt barn, tycker man så kan man väl hålla det för sig själv. I alla fall inte vara otrevlig mot fredliga människor.

Nu har barnen fått varm äppeldryck, de äter godis och ser på Powerpuff-filmen. Lagom våldsam. Snart middag, tortillatårta, fantastiskt gott, och något läskande att dricka till.. Mår välförtjänt bra just nu!

I morgon bygger vi nog ett pepparkakshus, slappar och firar att jag och Carola varit gifta i ett år!

Mycket intressant insändare om våra matvanor, Metro 8 december 2010

I Metro, en tidning som av många anledningar är gratis, var det en sällsynt skarpsint insändare igår, den 8 december. En person kallad ”HELAN” har gjort en smått briljanta analys av våra matvanor. Denne HELAN ”har alltid funderat över varför de flesta av oss tycker om varm mat”, och har kommit fram till att det kan ”ha med våra förfäder att göra”. Dessa ”sanna jägarna” var förmodligen väldigt hungriga efter ”allt jagande” och åt därför så fort maten var klar, det vill säga innan ”maten kallnade”.



 


Hur mycket det här genombrottet kommer att betyda för den gastronomiska forskningen kan vi inte veta, men nog kommer vi alla nu att få omvärdera våra tankebanor? Lägg datumet den 8:e december 2010 på minnet, denna dag kommer att bli historisk!

 

Tack Metro, för att ni fortsätter hålla en så hög nivå på Era insändare. Jag förstår att det är det är många som skickar insändare till tidningen, men jag utgår från att Ni tar med endast de allra viktigaste i Er tidning.


Wikileaks avslöjar sanningen om Disneyfilmen Robin Hood

Enligt en välunderrättad källa kommer innehållet i nästa Wikileaksrelease vara förödande för den svenska vänsterrörelsen. Den kommer bland annat innehålla hemligstämplade handlingar mellan Disney i U.S.A. och den starka svenska vänsterrörelsen på 70-talet. Det handlar såklart om den tecknade spelfilmen Robin Hood. Korrenspondens mellan styrande Disneymänniskor och toppen inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna visar att de fick Sveriges Television att visa scener ur filmen som en del av julaftonstraditionen Kalle Anka och hans vänner önskar God jul ENDAST om Disney inför resterande världen mörklade filmens politiska budskap.




Kommunisternas dåvarande ledare Leonid Brezjnev? 



Disney var rädda för det röda hotet från öst, kommunister och socialister, mitt i det kalla kriget, därför gjorde de Robin Hood, en film där den "elake prinsen" (=kommunistmakten) stjäl allt guld (=skatterna) från "folket". Symboliken var uppenbar, den svenska socialist- och vänsterrörelsen blev förskräckta! Ska detta visas i den Statliga Televisionen? Ska (S)(V)T visa denna imperialistiska propaganda? På självaste julafton inför miljoner människor? I en tid när det enda tecknade som visas är JUTTU-kuben och Anslagstavlans vinjett, genomslaget kommer att bli enormt! Barn kommer att lära sig att kommunismen står för förtryck och andra hemskheter. Det kommer att fälla kommunismen! Går icke för sig!




"We're taking our money back, you commie scum"

 


Disney ville expandera i Skandinavien och gick med på de rödas krav, trots att den svenska politiken stod för allt Disneykoncernen ogillar. Disney fick ändra en hel del i dialogen innan de fick fram en passande version, bland annat byttes originalrepliken ”We’re taking our money back, you commie scum!” ut till en replik som i Sverige översattes till ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”. Kalle Anka och hans vänner önskar God jul var vid tillfället om inte en fot så i alla fall en lilltå in i de svenska barnens medvetande. Genom överenskommelsen kunde Disney sakta men säkert bygga upp sitt imperium även i det antiamerikanska Sverige. Skickliga propagandister från den röda falangen lyckades sakta men säkert övertyga folket att Robin Hood är en socialistisk hjälte som stjäl från de rika (=borgarna) och ger till de fattiga (=folket). Mörkläggandets mästare Ebbe Carlsson satte i Olof Palmes regi samman en grupp inom de röda, som tillsammans lade fram en plan för att effektivt övertyga det svenska folket om detta, när symboliken i själva verket var att kommunisterna stal (=de höga skatterna) från inte bara de rika utan från alla, och gav till sig själva, staten. Att fängelset i filmen Robin Hood föreställer det kommunistiska strafflägret Gulag är också en sanning som nu kommer fram i dessa hemligstämplade dokument!


 
Ebbe Carlsson - en mästare på mörkläggning!



Ingen svensk vänsteranhängare kommer att bli glad när detta kommer fram. Lars Ohly, som vet att detta kommer att bli offentligt redan innan julafton 2010 är fullständigt rasande. Den verkliga anledningen till att Julian Assange så effektivt hållit sig undan offentligheten de senaste veckorna är inte av rädsla för repressalier från den amerikanska makten, han är fullständigt livrädd för Lars Ohly. Assange vet att Ohly kommer att behandla honom med utomparlamentariska metoder när han får tag i honom!



Julian Assange, jag väntar på dig!


Stackars Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, inte nog med att Ohly och Sahlin under 2010 så kraftigt bidragit till partiernas tappade kraft, nu kommer de även att tappa Robin Hood som sin främste galjonsfigur! Moderaterna och främst Anders Borg jublar däremot, enligt insiderinformation från Moderaternas ledning kommer Anders Borg inför nästa års budgetpresentation presentera den senaste skattesänkningen utropandes ett glatt ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbärningen!”.

 

In your face, Lars Ohly!


Jakten på världens bästa låt, del 6

”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” av John Holm

 

Jakten fortsätter i det svenska spåret. Det här är högst troligt den mest deprimerande svenska låt som någonsin spelats in. Kanske det mest deprimerande verk som någonsin skrivits, alla kategorier? Låten avslutar det fantastiska albumet Sordin (1970), ett av den svenska albumskattens stora verk. John Holm, ej att förknippa med en känd skådespelare med ett snarlikt namn som gjorde en viss typ av film, spelade in tre album under 70-talet, och efter det två album till, 1988 och 1999. Snart dags för ett album till då kanske? Jag vet inte varför hans skivutgivning är så återhållsam, jag får för mig att han var perfektionist, en studiofanatiker som verkligen ville att det skulle låta precis som i hans huvud. Men perfekt, det lät det redan på debuten. Var det kanske vetskapen om att han inte skulle överträffa den skivan som bromsade hans kreativitet?


 



Låten ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” handlar om någon som ska dö, berättaren sitter vid sjukhussängens kant och betraktar den sjuke och dennes kroppsliga förfall.  Det är nattsvart, men ack så vackert. John Holms spröda röst passar låten otroligt bra, och det är svårt att inte bli berörd av den. När den sjuke dör funderar berättaren om dödens tjusning, men han anser att livet för honom inte är slut än, hans ungdom håller honom kvar.

 

 

”I natt svävar änglar vid din sängkant
Och snart så knackar någon på din dörr
Men ändå tycks du ha det ganska ensamt
Din tid är slut men allt är som sig bör

Jag hoppas dock du inte känner ängslan
Inför din färd till fjärran horisont
Somt är ledsamt somt är glatt i livet
Din skjorta ren som snö, men är din själ - lika vit?

Jag sitter här i nattens sena timme
Men tror ej att jag är till större tröst
Jag sköter en maskin som sprider ånga
Den skänker lindring åt ditt sjuka bröst

Jag undrar om du sover eller tänker
Och om du tänker vad du tänker på
Din matta blick som söker morgonljuset
Har mist sin ungdoms glans och din hud - är grå

Jag hoppas att du skådat stora vatten
Och att inte livets minnen mist sin färg
Jag ser din ande flyga ut i natten
Ut från ett enskilt rum på Sabbatsberg

Jag sitter hopplöst hjälplös vid din sida
Men känner tjusningen som döden har
Ett paradis där ingen människa lider
Jag är ej rädd att följa, men min ungdom - får mig att bli kvar”

 

 

Lite kuriosa: Det var till Sabbatsbergs Sjukhus Olof Palme fördes efter att han blev skjuten den 28:e februari 1986, det var här han dödförklarades. Men det tänker jag berätta mer om en annan gång…


Jakten på världens bästa låt, del 5

"Verkligheten" av Cortex

Sverige gör entré i denna serie, och det är självaste Freddie Wadling som får vara först ut att representera oss, detta med en låt som förmodligen inte så många har hört. Denna låt, ”Verkligheten”, eller ”Skuggorna kommer” som den också kallas, är inte ens officiellt utgiven. Den återfinns mig veterligen endast på en obskyr kassett liveinspelad på klubben Errols i Göteborg 1980. Cortex var ett fantastiskt band, några liveupptagningar och det fantastiska albumet Spinal Injuries (1981) bekräftar det med råge. Det är helt ofattbart, och en stor skandal, att den skivan inte är mer känd än vad den är! 1986 gav de ut sitt andra och sista album You Just Can’t Kill The Boogeyman, men tyvärr är den skivan väldigt daterad soundmässigt och väldigt svag låtmässigt, speciellt om man jämför med hur de lät några år tidigare.



 



De gjorde bara två låtar på svenska, den makalösa singeln ”Jesus i betong”, som även den hade platsat på denna lista, och ”Verkligheten”. Freddie Wadling var starkt influerad av skräckromantiken, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft när han började med musik. Hans texter var väldigt grymma och ångestfyllda. Tidigare nämnda singeln ”Jesus i betong” handlar till exempel om en man som ramlar ner från ett tak, spetsas av armeringsjärn och torkar in i betongen. ”Verkligheten” har en ganska luddig text, jag tror att det handlar om en förvirrad och ångestfylld människa som målar upp bilder i sitt inre, ”… ett huvud splittras utav kulor, ett barn som sprängs av en granat”, men mannen säger att ”det är verkligheten”. Musikaliskt är det en effektiv och ganska enkel postpunk med knorrande keyboardljud som passar låten och texten väldigt bra.




Den fantastiske Freddie Wadling 



Freddie Wadling är en fantastisk sångare, tyvärr är han ofta bättre än materialet han arbetar med, men i början av 80-talet klaffade det. De tidiga Cortex-materialet och singeln med punkbandet Liket Lever, ”Levande begravd/Hjärtats slag” (1979) är bland det starkaste som spelats in i detta land!

 


Är det sant att Iggy Pop är Jennifer Anistons farsa?

Nja, det är förmodligen inte sant, men den här look-a-liken får en att verkligen tro det, notera den extrema likheten mellan dessa två bilder:



Iggy Pop och Jennifer Aniston, eller är det Jennifer Aniston och Iggy Pop?


Jennifer Aniston är enligt den hyfsat pålitliga källan Wikipedia född i Kalifornien februari 1969. Det är väl inte helt osannolikt att en 21-årig Iggy Pop var där och partajade våren 1968 och befruktade en kalifornisk kvinna, men vi får anta att likheten bara är en slump!


Stones In Exile, en fantastisk dokumentär

Min fru var under fredagskvällen iväg på julbord, och när barnen somnat kände jag att nu är det fan dags, dokumentären om tillkomsten av ett av rockhistoriens allra, allra bästa album, Exile On Main Street, eller Exile On Main St. om vi ska vara petiga, måste ses! Enligt den inspelningsbara DVD-spelaren var det visst 28:e augusti jag hade spelat in den. Skandal! Varför hade jag inte sett den innan? Det har jag inget bra svar på, jag verkligen älskar The Rolling Stones otroligt mycket, till och med stora delar av deras senare produktion, även om jag likt de flesta andra tycker att de var som allra bäst 1968-1972.




"Exile On Main St.", rockhistoriens främsta dubbelalbum



Dokumentären Stones In Exile handlar om just det album som spelades in 1972, bandets dubbelalbum som anses vara deras bästa enligt de flesta, mig inkluderat. Inledningsvis blev jag nervös, dokumentären inleddes med korta nyinspelade intervjusnuttar med kända människor som förklarar sin kärlek till bandet, bland annat Sheryl Crow, Martin Scorsese, Jack White och Benitio Del Toro. Det bådade inte gott, vanligtvis när man ser musikdokumentärer som avhandlar gamla inspelningar brukar de vara fyllda, eller utfyllda rättare sagt, med en massa trista intervjuer med artister som berättar om hur viktiga bandet är för just dem. Lyckligtvis finns det väldigt mycket filmat från denna tid, och när det visas stillbilder är de alla fullständigt fantastiska. Inget band har haft samma definitiva rock’n’rollutseende som The Rolling Stones i början av 70-talet.


 
Mick Jagger och Keith Richards AKA The Glimmer Twins



Historien om albumets tillkomst känner man nog till om man är intresserad, utöver en del för mig osedda bilder (som antagligen är med i den där onödigt lyxiga och påkostade fotoboken jag tänker köpa när jag blir ekonomiskt oberoende) var det inte direkt något nytt. Stones ”flydde” från England på grund av de höga skatterna och flyttade istället till Frankrike. De bodde på olika ställen i landet, men samlingspunkten var det slott som Keith Richards hyrde. Där samlades bandet, kompmusikerna, bandets kompisar, bandets flickvänner, bandets langare, langarnas kompisar och deras barn. Nere i källaren skapades fantastisk musik, som senare färdigställdes i Los Angeles. När skivan släpptes fick den blandad kritik, men med tiden har den utkristalliserat sig som The Rolling Stones bästa album. Den har inga direkta ”hits”, och soundet på den är ganska opolerat, den kräver några lyssningar för att man helt och fullt ska uppskatta den, men sen blir det ett album att älska för alltid. Själv har jag lyssnat på den flera hundra gånger de senaste 15 åren.


 
Keith Richards 1972, en man på toppen av sin karriär



Utmärkt dokumentär, som starkt rekommenderas. Under julhelgen kör visst SVT en del musikdokumentärer, den nya Springsteendokumentären The Promise bland annat. De kommer utöver Stones konsertfilmer Shine A Light och Ladies And Gentlemen… att visa denna dokumentär igen – missa den inte!


Jakten på världens bästa låt, del 4

”The Crusher” av The Novas

 

Det är fullständigt sensationellt att den kritvita sångaren Bob Nolan endast var 17 år när denna låt spelades in av Minneapolisbandet The Novas 1964. Hans röst låter ungefär som bluesvärldens mäktigaste man Howlin’ Wolf vid denna inspelning. Låten som jag från början trodde var ännu en av alla dessa noveltylåtar som försöker lansera en ny dans, handlar om en wrestler vid namn Reginald Lisowski. Denne fribrottare hade en speciell röst som Bob Nolan imiterar, och låten är mycket rolig. Och galen!

 





Låttexten är väldigt enkel, det handlar kort och gott om vad Lisowski gör med sina motståndare, och han verkar inte ha varit snäll:

 

 

Okay, you turkey necks, gather 'round!
Raid! Let me show you how to do the Crusher
If you don't learn it now, I'm gonna get you in the ring
Raid!
Okay, you take your fist and put it on your waist
And if you don't, you're gonna be a disgrace
And then you squeeze your partner's head just below the face
Raid!

 

 

Första gången jag hörde denna låt var det The Cramps version, men som vanligt när man kollar upp de coverlåtar bandet gjorde visar det sig att de grävt väldigt djupt i skivbackarna och originalen är i stort sett alltid bättre. Och alltid härligt konstiga. Det mesta och bästa återfinns på de tre fullständigt fantastiska samlingsskivorna ”Songs The Cramps Taught Us”.

 




Även Ramoneslåten ”The Crusher” handlar om Reginald Lisowski. Den är också bra, men den är inte i närheten av The Novas låt.


 




Rickard Sjöberg, varför förföljer du mig?

DUNS! När posten anlände idag lät det högre än vanligt, vad kan ha förärats att passera mitt brevinkast idag? En för tidig julklapp? Ett antagningsbesked till Harvard? Någon vän som skickat mig en egenkomponerad CD-R med grym musik? Nej, tyvärr, inget sådant. Det var något annat, av nästan samma dignitet som ett kuvert med mjältbrand. Det var min gamle ”vän” Rickard Sjöberg som än en gång vill åt mina surt förvärvade slantar.  OM [MITT POSTNUMMER] VINNER 141 MILJONER – HUR MYCKET FÅR DU, [MITT ANDRANAMN]? Detta kuverts framsida har en Uncle Sam-pekande Sjöberg och här ska man verkligen känna sig utvald!




Du där! Ge mig dina pengar!



Jodu, Rickard, om jag skulle välja att spela har jag en chans på 16.000 att vinna, eftersom det är det ungefärliga antalet postnummer som finns i Sverige, och en vinst skulle generera en hel del pluring. MEN som sagt, en chans på 16.000 =  mer eller mindre osannolikt. 15.999 chanser på 16.000 = definitivt "goda" chanser. Ge fan i att skicka ditt skit till mig Rickard.

 

Jag har inte öppnat kuvertet än, funderar på att börja med ett ”return to sender” varje gång Rickard och hans Postkodlotteri (som i ärlighetens namn faktiskt gör en god sak som skänker i alla fall en liten slant till välgörande ändamål) skickar något till mig. Det är inte sällan, ungefär var tredje vecka skriver ”han” till mig. Det blir en jävla mycket skit du kommer att få i brevlådan framöver, Rille!


VAB, korv, trötthet... och mitt på bordet stod en ko!

Jaha, då vart Sheena sjuk igen då! Vet inte hur många gånger hon har varit dålig den här hösten, har helt enkelt tappat räkningen. Hon har hostat fruktansvärt illa, igår fick hon hämtas från dagis och därmed missade vi också det årliga julpysslandet för första gången under vår tid på Ögonstenens Föräldrakooperativ. Kändes väldigt tråkigt, Sydney var så glad över pepparkakorna de hade bakat och skulle bjuda på, men Carola fick hämta båda barnen igår vid lunchtid eftersom jag jobbade. Idag hade Carola fullt upp med skolan så jag får vara hemma med vård av barn.

 

Inte roligt alls, även om vissa verkar uppfatta VAB som något positivt. Visst, det vore helt fantastiskt att vara hemma med sitt barn och få 80% av sin lön, slippa karensdag och allt vad det blir, OM BARNET ÄR FRISKT! Nu verkar pappas lilla terrorist i alla fall betydligt bättre, inte lika kraftiga hostattacker som igår. Jag har försökt plugga lite litteraturhistoria, men det är inte sådär jättelätt. Sydney är ju hemma idag också, och hon blir ganska så rejält uttråkad. När något av barnen är sjuka är det så svårt att förta sig något med dem. De vill mest titta på TV. Mer gör de inte.

 

Sheena åt lite lunch i alla fall, tre varmkorvar utan bröd, med ketchup och senap. Sydney åt tre och en halv korv med bröd och ketchup. Själv åt jag tre korvar med bröd, ketchup och senap. Till mellanmål blev det clementin. När Carola kommer hem är förhoppningsvis middagen på gång, korvstroganoff med ris blir det. Mycket korv idag, men det är barnens favorit. De skulle kunna äta korv varje dag, tror jag. Dock inte god kryddkorv a'la Cabanossy och sådant, nä, gammal hederlig "varmkorv" eller falukorv ska det vara.

 

De är verkligen underbara, mina döttrar. I morse klev visst Sydney upp med Carola och åt frukost, sen när hon hade ätit klart sprang hon in och väckte mig med ett ”Tack för maten den var go, mitt på bordet stod en ko”. Svårt att bli arg ibland...

 

Har haft en fruktansvärt jobbig vecka, har haft mer eller mindre fullt upp varje kväll efter jobbet känns det som, dessutom börjar nästa kvällsvecka redan på söndag kväll med ett extrainsatt arbetspass. Utöver detta ska vi eventuellt jobba dag på lördag, 06:24-15:24, rätt tufft direkt efter sex kvällspass på raken, men vi får se hur de som bestämmer bestämmer det hela. Man får härda ut ett tag till, julledigheten börjar 23 december och varar ända fram till 10 januari.


Inspelningen av The Clash album "London Calling" blir film

"London Calling", som spelas in 2011, skildrar hur producenten Guy Stevens hjälpte punkbandet med det klassiska albumet "London calling" (1979), en inspelning som är omgärdad av myter.”




Varför så sura? Ni ska ju bli film!



Precis, en hel del myter bakom tillkomsten av detta album, men varför inte bara låta det förbli myter, jag (som för övrigt verkligen älskar nästan allt som har med rock'n'rollhistorien att göra) tror ärligt talat inte att en skivinspelning är sådär jätterolig att bevittna i långfilmsformatet. Visst, trummisen Topper Headon sköt heroin och producenten Guy Stevens blev smått skogstokig och slängde stolar och hade sig i studion, men så mycket mer ”roligt” tror jag inte hände. Varför inte en renodlad dokumentär, en entimmesdokumentär a’la VH1’s Classic Albums-serie hade blivit fullständigt formidabel om man nu måste gräva mer i tillkomsten av detta i och för sig fantastiska album?

 

Om de nu absolut var tvungna att göra en film om ett The Clash-album, varför inte välja tillkomsten av ”Sandinista!” förresten? Det måste ha varit en långt mer intressantare inspelningshistoria.

 

Är det här förresten filmen om Joe Strummer som de snackat om tidigare, eller kommer den filmen OCKSÅ? Två filmer om The Clash? Någonting säger mig att en T-Shirt med The Clash kommer att bli ett lika vanligt inslag hos JC-rockare som T-Shirts med Ramones och Motörhead. Visst, jag kastar sten i glashus eftersom jag är stolt ägare till en Ramones-t-shirt själv, men eftersom har jag de flesta skivorna  + att jag namngett en av mina döttrar efter en Ramoneslåt, så kommer jag undan med den!

 

http://www.gp.se/kulturnoje/1.501976-the-clash-framgang-blir-film


free counters

RSS 2.0