Kommissarie Späck

Skämfaktorn är gigantisk hög, men jag erkänner: Jag tillhör den del av den svenska befolkningen som har sett filmen Kommissarie Späck. Lyckligtvis i all bedrövelse såg jag den på fultank och har alltså inte betalat för den, bortsett från de 79 minuter av mitt liv jag kastade bort!  Fredde Granberg är en skön figur, och med den här filmen antar jag att han har gjort precis vad han själv känt för, skitit i rådande trender och klimat och bara gått loss helt fritt. Tyvärr blev det en parodi på Beck-filmerna, som redan i sig har blivit parodi på sig själva. Humorn påminner om humorn i "Den nakna pistolen"-filmerna och det funkade ju bra där och då, för tjugotalet år sedan. Nu blir det bara väldigt finesslöst. En riktigt dålig film, tyvärr, jag hade önskat att den vore i alla fall småkul.

Några roliga scener hade den ändå:
1. Introt när filmen startas och man får se att filmen är en nerladdad fil i en dator.
2. Parodin på Gunvald. Larssons förhörsteknik var rätt kul.
3. Markoolio blir skjuten!
4. När Späck pratar om porrsidor han surfat på "i tjänsten" säger han essenmeinscheisse.de och det låter lite småkul.

...men i övrigt var den som sagt rejält värdelös! Tyvärr var det till min frus stora glädje jag som valde denna film som söndagsunderhållning. Om en av oss utsätter den andre för en dålig film så kan man bli trakasserad för det i all evighet...

Betyg: 2/10

Jakten på världens bästa låt, del 3

“Hanging On The Telephone” av The Nerves

 

1976 utgav powerpopbandet The Nerves från Los Angeles sin enda skiva, en fyralåtars EP som innehåller denna fantastiska låt. En EP jag kommer att jaga rätt på den dag jag blir ekonomiskt oberoende. Den sålde knappt någonting när det begav sig men nu är den en riktig raritet. Låten är textmässigt inte så värst speciell, det är det punkiga anslaget och den starka popkänslan som är dess stora behållning. Snäsig sång och nerviga gitarrer a’la Velvet Underground, dessutom klockar låten in på föredömliga 2:02. Faktiskt påminner The Nerves sound väldigt mycket om det sound som gjorde The Strokes så stora i början av detta millennium.

 

 

 

 

New York-bandet Blondie, spelade in låten till sitt album Parallel Lines 1978. Albumet, som innehöll singeln ”Heart Of Glass” som toppade listor över hela världen, sålde i fantastiskt stora mängder, vilket antagligen genererade en hel del pengar åt medlemmarna i The Nerves. Blondies mer välproducerade version av låten är även den mycket bra, men bleknar ändå ställd bredvid originalet. De flesta som hört låten har antagligen bara hört Blondies version, men då har man missat något.






...när julen kommer ska varenda kotte vara gla'

Gårdagen, när jag helst av allt bara ville göra absolut ingenting efter en extremt ansträngande vecka med en snittsömn på fem timmar per natt (med en krumbuktande dotter på varsin sida min utarbetade industrikropp), spenderades till största delen åt att putsa fönster (i minusgrader!!!), steka pannkakor, dammsuga och hänga upp julgardiner och till sist ett tillagande av en gigantisk kycklingwok. Undrar hur många världsdelar som representerades i de aktiviteterna? Måste erkänna att kanske, lite, lite fick jag något som kan kallas julkänslor. Jag är inte alls mycket för julen som högtid, visst, man får äta gott och framför allt vara ledig från jobbet lite extra, men som den hedning jag är tycker jag inte om konceptet jul. Jag är ju trots allt inte butiksinnehavare. Jag skyller på mina döttrar. När de sjunger julsånger hela tiden är det svårt att motstå. Ja, jag kan till och med erkänna att jag uppskattade ”Last Christmas” som jag tyckte mig höra en granne spela igår. Jag skyller på att det var en ledig lördag, jag var bara så glad och exalterad över att slippa jobba, antagligen. Kvällen avslutades med att jag däckade i soffan, standard på helgerna, känns det som.

 

Inatt fick jag sova mycket bättre, och mår förvånansvärt bra idag. Barnen har varit betydligt lugnare idag än igår, nu är de nybadade och avnjuter Disneyklassikern Djungelboken för uppskattningsvis 314:e gången. Själv tänkte jag efter lunchintaget och en sväng ner till Willy’s ta ett hett bad, sen ska vi sätta ihop ett pepparkakshus och tända det första adventsljuset. OM allt går enligt planerna. Middagen blir det bästa tänkbara, gårdagsrester man bara värmer upp!

 

Eventuellt avslutas kvällen med en djupdykning ner i en chipspåse och de två senaste avsnitten av ”Veckans brott”, har inte hunnit se dem än. GW!

 


Vem begagnar vårt trapphus för att uträtta sina naturella behov?

Igår när jag skulle bege mig till mitt jobb inträffade något mycket ovanligt, ja det var faktiskt något jag aldrig varit med om förr. Hushållssoporna hade jag knutit ihop och hade med mig för att slänga i soprummet. När jag gick ut i trappen och låste ytterdörren kände jag en unken doft. Förmodligen är det soporna, tänkte jag, hade ju slängt rester av en bortglömd coleslaw, kanske var det den som spelade mitt luktsinne ett spratt. Jag luktade på soppåsen men det var något annat, en doft jag kände igen men inte direkt förknippade med ett trapphus. När jag gick ner för de två trapporna ner till bottenvåningen eskalerade doftandet, eller stanken rättare sagt.

 

När jag kom ner på bottenplanet såg jag vad som bekymrat mig så, det var avföring, mänsklig eller från ett djur, det vet jag inte. Hade en förvirrad hund sprungit in och uträttat sina behov, utan att husse eller matte noterat händelsen? Hade en människa från samhällets lägre skikt smugit in och lämnat sina exkrementer där? Med avsikten att markera revir? Var det ett samhällets olycksbarn, som inte visste bättre hur man reder ut saker och ting?

 

Jag vet tyvärr inte vad som inträffade i vårt trapphus igår någon gång från det att min fru gick hemifrån vid 12-tiden tills det att jag gick hemifrån runt 14:30, men jag hoppas att det var en engångsföreteelse. Jag vet inte heller vem det var som plockade bort det hela från trapphuset, antagligen grannen som varje helg stuvar in sin bil full med skit att kränga på Kvibergs Marknad, eller vart han nu åker. Han kanske trodde att det var hans skit? Trapphuset är hursomhelst inte rätt plats att uträtta sina behov, varken för hund eller människa!


Jakten på världens bästa låt, del 2

”Urban Guerilla” av Hawkwind

Denna låt från 1973 nådde plats 39 på den engelska singellistan, den ingick ej på något studioalbum men finns numer som bonuslåt på den expanderade CD-utgåvan av albumet Doremi Fasol Latido. BBC bannlyste låten eftersom IRA var aktiva på denna tid och texten ansågs högst olämplig att spela i det rådande samhällsklimatet.






Musiken är flummig spacerock, dock har denna låt ett mer punkigt anslag än det mesta i den genren. Basist i bandet är självaste Lemmy, som senare startade Motörhead. Texten beskriver en terrorist som gör bomber i sin källare, en potentiell mördare, gatuslagskämpe och revolutionär romantiker. Tydligen behövdes det inte mer än så här för att dåtidens BBC skulle gå i taket. Här är texten i sin helhet:


“I'm an urban guerilla
I make bombs in my cellar
I'm a derelict dweller
I'm a potential killer
I'm a street fighting dancer
I'm a revolutionary romancer
I'm society's cancer
I'm a two-tone panther
So let's not talk of love and flowers
And things that don't explode
We've used up all of our magic powers
Trying to do it in the road

I'm a political bandit
And you don't understand it
You took my dream and canned it
It is not the way I planned it
I'm society's destructor
I'm a petrol bomb constructor
I'm a cosmic light conductor
I'm the people's debt collector
So watch out Mr. Business Man
Your empire's about to blow
I think you'd better listen, man
In case you did not know”



Helt fantastisk låt, och är inte textraden “So let's not talk of love and flowers and things that don’t explode” fullständigt briljant?

 

 


Ett litet inlägg om min egen förträfflighet, min fina familj och koranen

Igår fick jag tillbaka det nationella provet i Svenska B som jag skrev förra veckan. Hade verkligen väntat på provresultatet och var osäker på hur pass bra eller dåligt läraren skulle tycka att det var. Lyckligtvis så hade alla bitarna fallit på plats, när min lärare skulle ta fram mitt prov för en liten genomgång så hade hon delat in proven i mappar märkta med betyget. När jag såg att hon tog fram mappen märkt MVG blev jag väldigt glad, jag tyckte själv att jag skrev en riktigt bra text, MEN man får ha i åtanke att jag satt och skrev under ganska precis fem timmar, och blev av tidspress tvungen att korta ner det hela. Ändå hade jag fått till ett ”solklart MVG”. Det var inte bara ”min” lärare som tyckte det, hennes kollega hade också ansett det vara ett MVG. Det var dessutom ”… inte ens ett litet minus efter, det är mycket ovanligt”. Jag blev otroligt glad över resultatet, även om jag levererade ett MVG på det skriftliga provet i språkhistoria, och fick MVG på både min text om teaterns historia och novellanalysen. Mitt fjärde MVG i rad! Jag har två texter som väntar på betyg också, min text om Christer Pettersson och Palmemordet, samt min romananalys. Dessutom har jag ett prov nästa fredag, litteraturhistoria. Oavsett hur det kommer att gå så blir det ett MVG i kursen och det känns fantastiskt. Ja, om inte mina inlämnade texter är katastrofalt dåliga, men det är de inte, de blev båda otroligt bra.

 

Min fru Carola har haft samma lärare, Lotta, som jag har nu i Svenska B. Carola fick också ett MVG i den kursen, och även på det nationella provet. Hon befann sig utanför lokalen och väntade på mig, även hon fick läsa igenom det nationella provet, det var kul att visa henne det, jag hade mer än gärna läst hennes, men tyvärr får man ju bara titta på dem en liten stund innan de ska arkiveras i typ all framtid. Synd.

 

I morse hade jag och Carola utvecklingssamtal på dagis angående våra barn Sydney och Sheena. Det blev riktigt bra samtal, bortsett från att jag är så trött denna vecka och hade det lite kämpigt att hålla mig alert och med i samtalen. Barnens ansvarsfröken Alexandra är helt fantastisk med våra barn, tyvärr fick vi lite snabbt avsluta samtalen och vi hann inte ge henne det beröm vi hade tänkt ge. Skönt att höra att det går bra för barnen, de är så duktiga! Ibland går de långa dagar på dagis så det är väl inte så konstigt att de börjar bråka när man ska klä på dem och gå hem.

 

Igår var jag till biblioteket och som vanligt kollade jag bland återlämnade böcker, där stod koranen. Bläddrade lite förstrött i den och tänkte att jag ska försöka läsa den någon gång, eftersom jag vill skaffa mig kunskap om islam. Man hör så mycket och läser ännu mer, men det kan vara bra att skaffa sig en egen uppfattning om religionen. Av en slump sprang jag strax efter på en icke-troende muslim jag är bekant med. Jag berättade att jag framöver tänker läsa Koranen och då sa han ”Gör inte det, du kommer att bli rasist, brorsan”. Hmm, hur ska man tolka det.


Jakten på världens bästa låt, del 1

"Street Fight" av Phil Campos 

Här drar jag igång en förmodligen oändlig serie kallad Jakten på världens bästa låt. Vilken låt jag personligen anser vara världens bästa varierar väldigt mycket, det är en omöjlig fråga att besvara men just nu känns det optimalt att inleda serien med denna:
 




Artisten Phil Campos avled 1987. Hans son Ted, född 1975 har en hyllningssida till sin far, http://www.philcampos.com och där har jag hittat lite fler låtar och information om denne man. Det verkar som att hans karriär övergick till smäktande och relativt lättlyssnad musik a’la The Righteous Brothers på 60-talet, men på 50-talet, då denna låt högst troligt spelades in (jag hittar inget exakt utgivningsår), var det tuff rock’n’roll som gällde. Riktigt tuff. Det här är faktiskt den tuffaste låt som någonsin har spelats in. Jag hittade låten på den minst sagt obskyra samlingsskivan Sin Alley Volume 4 – Filthy, Sleazey 50’s Trash, en utmärkt samling med diverse galen rockabilly med låttitlar som ”Don’t Meet Mr. Frankenstein”, ”Rockin’ In The Graveyard”, ”Lie Detector Machine” och ”Snake Charmer”. Utmärkt skiva, faktiskt en riktigt bra serie samlingsskivor.

”Street Fight” inleds med en dialog, ackompanjerad av en melodislinga förvirrande lik ”The Pink Panther Theme”, två män försöker stöta på en tjej, utan framgång, men de går vidare och hamnar i ett bråk… Efter introt, när låten drar igång, är det bara 1:30 kvar, men det räcker. I bråket ”on the east side of town”, mellan de rivaliserande gatugängen The Sharks och The Dragons, är det tufft. ”..heads will be cracking on the ground”. Så fräckt! Svänger rejält gör det också.


När Iggy & The Stooges kom till Göteborg

Konsert: Iggy & The Stooges – Way Out West, Slottsskogen Göteborg, 13 augusti 2010


Det har några månader sen jag bevittnade denna konsert, men den lämnade ett outplånligt intryck på mig. Förväntningarna inför denna spelning var otroligt höga. Även om Iggy & The Stooges i denna sättning, inte gett ut något album sen Raw Power (1973), och inte har turnérat med denna sättning på nästan lika länge. Den variant av The Stooges som gjorde comeback med ett album och bejublade framträdanden för några år sen bestod av en sättning med numera sorligt avlidne originalgitarristen Ron Asheton. De två album som föregick Raw Power, debuten The Stooges (1969) och uppföljaren Funhouse (1970) är fantastiska, speciellt Funhouse, men Raw Power är i mitt tycke musikhistoriens allra bästa album.

Iggy Pop hade sen början av 90-talet varit en stor favorit hos mig, hans musik och personlighet hade jag redan gillat väldigt länge, och att jag för första gången äntligen skulle få se honom, i sällskap med The Stooges dessutom, kändes helt fantastiskt. Iggy har ju tyvärr haft ett ganska taskigt kompband med en fäbless för metalutsvävningar det senaste decenniet. Men denna kväll var jag inställd på något mycket större. The Stooges har av många kallats det första punkbandet och det är kanske en sanning med modifikation. The Sonics var ju några år tidigare, deras låtar med texter om ”stygga” flickor och diverse berusningsmedel kom i mitten på sextiotalet, ungefär samtidigt som ”farliga” The Beatles sjöng att de ville hålla flickor i handen. Varken The Sonics eller The Stooges drog folk till sina spelningar eller sålde skivor i större mängder när det begav sig, men när den stora punkexplosionen kom runt 1977 uppgav Sex Pistols, The Clash, Ramones och alla stora band att The Stooges haft ett stort inflytande på dem, deras betydelse för punken är svår att ifrågasätta. År 2010 känner nästintill alla som gillar rock till The Stooges. I en allt större omfattning dyker deras musik upp i stora Hollywood-filmer. Bandets inflytande över alternativ rock är mycket stor. Förlåt, här blev det en liten utsvävning, detta skulle ju handla om Way Out West-spelningen, har någon orkat läsa ända hit så misstänker jag att de redan är familjära med ovanstående historielektion.


Eftersom det skulle bli en festivalspelning var det ganska så glest framför scenen innan konserten. The National, ett nutida populärt band som jag inte alls har fastnat för spelade samtidigt på den andra stora scenen, så det var bara att ställa sig nära The Stooges-scenen för en bra plats. Det var faktiskt bara de allra närmsta platserna vid staketet som var upptagna. Strax innan Iggy kom ut på scenen var det dock rejält knökfullt. Unga människor och gamla, alla ville se Iggy. Många gamla rockrävar i slitna jeansjackor hade krypt fram någonstans ifrån, och att de hade förfriskat sig rejält för att bättra på sin nostalgiupplevelse gick inte att ta miste på. PA-systemet började spela James Brown på ganska låg volym och pressfotograferna kom ut (bland annat min vän Daniel som tog ett foto på mig som väldigt väl fångade min förväntan och lycka), så nu fattade man att det var nära! Alla i bandet, utom Iggy, kom ut på scenen. Trummisen Scott Asheton, gitarristen James Williamsson, saxofonisten Steve Mackay samt ”nya” basisten Mike Watt. Den sistnämnda har förövrigt fått en av 90-talets största och bästa album, Red Hot Chili Peppers Blood Sugar Sex Magic (1991), tillägnat till sig, efter de inspirerande basgångarna han levererade under sin tid i hardcorebandet Minutemen.


Bandet drar igång en stenhård ”Raw Power” och där kommer han inrusande! Legenden! Punkfarfar! Det blonderade russinet! Iggy Jävla Pop! Han är en adrenalinstinn tjur, men vi är inte matadoren han möter, vi är det röda skynket, och det är ingen som drar oss undan. Han rusar fram mot mikrofonen, iklädd tighta svarta byxor och en svart uppknäppt väst. Den sistnämnda drar han dock av sig redan innan han börjar sjunga: ”Dance to the beat of the living dead, lose sleep baby, and stay away from bed, raw power is sure come runnin’ to you…” Det är ett stycke rockhistoria jag ser framför mig, Iggy har sitt mikrofonstativ 4-5 meter ifrån mig och han är verkligen helt fantastisk. Att övriga medlemmar är de fantastiska Stooges glömmer jag totalt bort. Allt fokus hamnar på den 63-årige rebellen. Ja, ska någon kallas för rebell så är det Iggy.


Efter ”Raw Power” kommer ”Search And Destroy”, den ultimata punklåten som öppnar världens bästa album och den känns minst lika bra denna kväll. Efter denna fräcka dubbelöppning kommer ”Gimme Danger”, en av de allra lugnaste låtarna i The Stooges arsenal, och det är suggestivt och mycket bra. Efter den bjuder Iggy upp oss på scenen för att dansa till ”Shake Appeal”, något jag dock inte deltar i, lite synd för det hade varit en upplevelse det, även om det egentligen ser väldigt fånigt ut! En blytung ”1970”, kvällens första låt som inte är från Raw Power-plattan är även den mycket bra, ja helt fantastisk. The Stooges andra album, Funhouse från just år 1970 räknar jag också som ett av världens 5 bästa album. Iggy springer ner mot publiken och jag har det lilla muskelpaketet bara någon meter från mig. Vad kompakt han är. På bilder ser han väldigt senig och spenslig ut, men hans kropp är av en betydligt större volym i verkligheten. Här har det inte fuskats på gymmet. (Att Iggy enligt egen utsago mestadels ägnar sig åt yoga och stretching kan vi nog avfärda).


Iggy går av scenen, bandet spelar ”Night Theme”, det instrumentala mellanspelet på den fantastiska och väldigt underskattade Kill City-skivan  som Iggy gjorde tillsammans med James Williamsson 1975, den övergår i ”Beyond The Law” från samma album och Iggy kommer tillbaka. Så fantastiskt, denna väldigt undanskymda låt i Iggys karriär är mycket bra, och förtjänar att lyftas fram. När låten tagit slut kommer kanske kvällens absoluta clou, titellåten från Funhouse. Bandet drar ut på låten väldigt länge, Iggy springer runt nere i publikhavet som besatt, och jag inser precis här och nu att det här The Stooges bästa låt. ”I Got A Right” tar vid, en låt av många ansedd som den första riktiga punklåten och jag är kanske benägen att hålla med, vilken urladdning! Vilket fantastiskt band, jag känner mig som ett barn på julafton som får öppna klapp efter klapp, med allt bättre innehåll. ”I Wanna Be Your Dog”, obligatorisk såklart men även den är helt fantastisk. Iggy springer runt framför publiken igen, låter sig kramas och låter oss sjunga med. Han lägger sig ner på marken och poserar och som betraktare blir man så uppfylld av glädje över att få bevittna detta. Sista julklappen tomtarna delar ut är ”Open Up And Bleed”, en leftover från någon inspelningssession, aldrig med på någon studioskiva men senare utgiven otaliga gånger på olika samlingar av varierande kvalitet och seriositet, spelningens svagaste låt, men det säger inte mycket en kväll som denna!


Bandet tackar och går av scenen, men självklart kommer de i sedvanlig stil tillbaka för extranummer. Iggy frågar oss med sin mest mörka stämma; ”Do you wanna come with me on a trip?... it’s a death trip”. Naturligtvis vill vi åka med, låten “Death Trip”, som avslutar Raw Power-albumet känns som en bra avslutning på kvällen, en riktigt elak låt som jag verkligen tycker det är fräckt att spela. Kan tänka mig att en och annan festivalbesökare blev besviken över att Iggy inte spelade exempelvis ”Lust For Life”, ”Real Wild Child” eller ”The Passenger”, MEN detta är ju en konsert med The Stooges, Iggy & The Stooges, världens bästa band. Något mycket större än Iggys ändå smått fantastiska solokarriär. Konserten är visst inte slut med ”Death Trip”, de har ett paket till kvar i säcken. ”No Fun”. Låten som Sex Pistols spelade in, en låt som många säkert förknippat med dem en lång tid, men det var The Stooges som gjorde originalet på sin debutplatta The Stooges. Mycket bra är den, men man förstår att det är det absolut sista vi kommer att få se och det blir lite vemodigt, När den är slut tackar bandet och går av scenen. Dock ej Iggy. Han verkligen njuter av den fantastiska spelningen han just medverkat till, han poserar, flinar och gör grimaser. Han förstår vilken legend han är och han vet hur mycket vi idoliserar den ärrade veteranen. Han låter oss beskåda honom rejält. Jesus dog ju på korset för våra synder och allt det där, men ikonen Iggy är vår tids motsvarighet. Amen.


Offstage är Iggy inte någon rasande tjur, privat verkar han mer lik tjuren Ferdinand, sitter och läser böcker på sin altan i ett lyxområde i Miami, spelar golf och håller kroppen i trim. Så mycket vildare lever nog inte Iggy Pop. Inte nu för tiden. Jag vet ju innerst inne att den Iggy vi betraktar på scenen gör en ”roll”, i detta fall rollen av sig själv från 1970-talet, men han är en skådespelare med hög klass som ger publiken vad den vill ha. Ibland räcker det.


En konsert med Iggy & The Stooges, en kvarts spårvagnsresa hemifrån. Ändå frågar  folk mig fortfarande varför jag flyttade till Göteborg.


Betyg: 10/10


Det nationella provet i Svenska B

I onsdags mellan kl. 16-21 skrev jag det nationella provet i Svenska B. Ämnet denna termin var vårt språk och dess möjligheter. Vi fick välja bland åtta uppgifter och jag fastnade direkt för en. Den handlade om vårt språkbruk på internet och vår anonymitet där, och vad det gör med vårt språk och oss människor. Kan konsekvenserna av vår anonymitet bli ett hot? En jätterolig uppgift, precis i min smak! För uppgiften gick det i första hand att använda sig av en text tidigare publicerad på www.dn.se. Den handlar om författaren Marcus Birro och hans erfarenheter om nätmobbingens konsekvenser. Han hade en fotbollsblogg som fick allt otrevligare kommentarer. Han stoppade möjligheten att kommentera på bloggen, men då fortsatte hans antagonister att trakassera honom via andra bloggar och personligen via mejl.  Detta ledde till att han inte orkade blogga längre. I artikeln intervjuades även en universitetslektor i psykologi och hans förklaringar blev väldigt användbara i min text.

I uppgiften skulle vi motivera varför vi ansåg att anonymiteten var viktig eller inte. Jag har ganska mycket åsikter i denna fråga så det var inte alls svårt. Hittade väldigt bra exempel jag varit med om att väva in i historien. Bland annat jämförde jag de väldigt olika diskussionsforumen på www.flashback.org och www.familjeliv.se och hur deras moderatorer behandlar forumens inlägg. Jag tog upp fördelar med vår yttrandefrihet och jämförde med nackdelarna med den. Även den just nu mest aktuella uthängningen i media, den som gäller den man som misstänks vara den så kallade ”Lasermannen 2”, lyckades jag få med. Att det är en stor fara när misstänkta brottslingar så grundligt hängs ut i media är ju självklart och naturligtvis ville jag ha med det, jag förklarade hur det påverkar eventuella vittneskonfrontationer. Jag kunde även propagera för nackdelarna med ett övervakarsamhälle, och hur hämmade vi blir av att inte få uttrycka vad vi vill. Det var faktiskt väldigt roligt att göra provet, även om det var ganska jobbigt, både mentalt och fysiskt.

Uppgiften blev nästan sex handskrivna sidor. Just att det ska vara handskrivet vid ett nationellt prov gör ju uppgiften mycket mer komplicerad. Att jag är vänsterhänt och därför lätt drar ut det blyerts jag skrivit över hela papperet känns inte heller så roligt, men det funkar. I stället för de fem timmar det ganska exakt tog, jag var precis klar fem minuter innan deadline, hade jag säkert varit klar en timme tidigare om jag fått sitta vid en dator. Texten hade garanterat blivit lite bättre också, eftersom den överblick man har vid datorn, och möjligheten att sitta och flytta stycken och justera är så mycket bättre. Men det är ju lika för alla, förutom de med skrivsvårigheter som av förklarliga skäl får sitta och skriva på ett tangentbord. Jag gillar ändå på vissa sätt ”hantverket” det ändå känns som att man håller på med när man nyttjar papper och penna. Att man dessutom inte har någon stavningskontroll kräver lite mer av eleven också, det gillar jag. Man ska kunna stava på korrekt svenska om man är på den nivån. Visst, något stavfel kanske jag också hade, men jag anser mig ändå behärska vårt språk riktigt bra. Det nationella provet är dessutom det enda provet där man inte kan fuska, eller, man kanske kan det men det måste vara väldigt svårt. Har man en hemuppgift är det jättelätt att bara googla fram någon annans uppgift på internet, eller bara be någon annan göra den. Läraren kan omöjligt veta om man fuskat eller ej. Därför är det så skönt att göra ett prov där man verkligen på plats med bara penna, papper och ett häfte kan visa vad man går för.

Jag är väldigt nyfiken på vilket betyg mitt alster kommer att få. De två texter jag lämnat in tidigare i kursen har bägge varit MVG. Har två till texter som väntar på bedömning också, en jämförande bokanalys av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Bengt Ohlssons Gregorius, samt min text om Christer Pettersson och Palmemordet. Den förstnämnda tycker jag själv förtjänar ett MVG, kanske den andra med. Jag vet inte exakt om den fått med allt läraren vill ha. Ganska komprimerad var den, vi skulle inte skriva allt för långa texter så jag kunde tyvärr inte ”gå loss” så mycket som jag faktiskt ville. I samband med inlämnandet av den skriftliga uppgiften höll jag även ett muntligt föredrag på samma tema, att det inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Faktiskt riktigt kul, är bara lite, lite nervös vid sådana muntliga uppgifter. I alla fall om jag har bra koll på det jag ska prata om. Nåväl, att gissa betyget på det nationella provet är svårt, dels är det inte ”min” lärare som rättar det, dels är det svårt att veta om man fått med allt väsentligt. Jag gissar på ett VG, blir förhoppningsvis inte besviken om jag får VG, då jag har hört att det är svårt att få MVG på nationella provet i Svenska B. Jag måste säga att jag själv ändå är helt klart nöjd, tycker jag fick ihop allting mycket bra med tanke på förutsättningarna. Dock fick jag sålla lite när jag renskrev och tappade säkert lite poäng när jag tog bort hur hemskt det var att det cirkulerar bilder på den för Elin Krantz mordmisstänkte mannens barn, och de hemska anonyma kommentarerna och hoten de oskyldiga barnen har fått utstå. Känsloargument är bra om man vill beröra.

Just ja, frågan om varför jag läser Svenska B, samtidigt som jag jobbar skiftgående i en fabrik, börjar nästan ta över rollen från den annars väldigt vanliga frågan om varför jag flyttade från Sundsvall till Göteborg, så jag får väl redogöra för det ännu en gång. Det är helt enkelt så att det är väldigt roligt. Jag får lite variation från mitt ganska monotona arbete, får aktivera hjärnan, får respons på saker jag presterar. Jag har redan på denna korta stund utvecklats en hel del. Utöver detta får man träffa fler nya människor, och jag tänker försöka skaffa mig de kunskaper som behövs för framtida studier. OM jag bestämmer mig någon gång för att avancera lite. Det är inget sådant inplanerat alls, men att ha möjligheten till det vore trevligt. Nästa termin tänker jag läsa Samhällskunskap B. Varför? För att det känns roligt!

Artikeln om Marcus Birro:
http://www.dn.se/kultur-noje/nathatet-storst-bland-unga-1.907612



Blir du lönsam lille vän?


Det var inte Christer Pettersson som mördade Olof Palme

Detta borde egentligen vara självklart, i och med hovrättens friande dom är ju Pettersson den enda människa som faktiskt har på papper att han inte är Olof Palmes mördare! Trots detta är den allmänna uppfattningen, ända sedan Pettersson för första gången greps, att han är mördaren. När jag brukar berätta för bekanta att jag är intresserad och påläst om Palmemordet får jag i stort sett alltid frågan om min åsikt angående Petterssons eventuella skuld, och där är svaret att jag är övertygad om att han är oskyldig. Det var inte Christer Pettersson som mördade Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme den 28:e februari 1986!



Skyldig till mycket, dock ej till mordet på Olof Palme



Lisbeths vittnesmål
Den främsta anledningen till den bestående misstanken mot Pettersson är att Lisbeth Palme, som var väldigt nära när dådet begicks, så säkert pekade ut honom som gärningsman innan den fällande tingsrättsdomen. Att Pettersson genom detta utpekande skulle vara gärningsmannen är dock långt ifrån självklart, samtliga jurister i tingsrätten ville fria Pettersson! Det finns väldigt många omständigheter som begränsar tillförlitligheten i Lisbeths identifiering. Dådet begicks en mörk februarikväll, mannen som sköt mot makarna Palme syntes från Lisbeths synvinkel i motljus från Dekorimabutikens skyltfönster. Händelseförloppet var relativt snabbt och det var fråga om en för Lisbeth okänd person. Hennes kortvariga iakttagelse av gärningsmannen under ett mycket upprört tillstånd kan inte ha gett ett så bestående intryck att hon skulle minnas, och med stor säkerhet peka ut, Pettersson nästan tre år senare. Allt fokus vid tillfället för dådet borde helt logiskt ligga på den blödande och nyss nedskjutna maken.


"Det ser man ju, vem som är alkoholist!"


Den stora anledningen till att Lisbeth pekade ut Pettersson vid den första konfrontationen den 14:e december 1988 var att hon under lång tid matats med information från spaningsledningen. Uppgifterna om att Pettersson skulle tas in för förhör gick att läsa i Expressen redan innan Pettersson själv informerats om det. Lisbeth visste åldern, och att mannen som skulle in för förhör var alkoholist. Övriga personer i konfrontationsgruppen var mestadels poliser, och den ovårdade Pettersson var lätt att utskilja. Under vittneskonfrontationen var t.ex. Pettersson den ende med ljusa skor, något som kan tyckas sakna betydelse, men hans skor av joggingmodell urskiljer sig väldigt mycket från alla andras mörka skor. Dessutom står han som nummer 8 av 12, och det är en allmänt vedertagen sanning att den misstänkte oftast har en relativt central placering i konfrontationsgruppen. Även helt opartiska testkonfrontationer med ovetande amerikaner har med stor majoritet senare pekat ut Pettersson som den som de tror är den kriminella i skaran.


Myten Christer Pettersson
Pettersson själv valde fram till sin död att leva på myten om sig själv som potentiell gärningsman, detta har nästan lika starkt som Lisbeths vittnesmål bidragit till den allmänna uppfattningen att han troligen är skyldig. Han var djupt nere i missbruk under 90-talet och missade inte en chans att tjäna pengar på sin ”eventuella skuld”. TV3 med Aschberg i spetsen fick tittare och Pettersson fick pengar. Ett ömsesidigt utnyttjande, men det omtalade lögndetektortestet Pettersson trots allt ställde upp på visade att han högst troligt talade sanning när han hävdade sin oskuld. Varför skulle han ställt upp på detta om han var skyldig, kan man fråga sig.

 

Christer gör det omtalade lögndetektortestet, TV3 1994


Grandmannen
Utöver detta är rättshaveriet kring den påstådda skulden mot Pettersson fyllt av tvivelaktiga uppgifter. Det vittne som i förhör påstods ha sett Pettersson stå och nervöst stirra utanför biografen Grand under ett par sekunder fick vittna, men det vittne som påstod att den så kallade ”grandmannens” signalement inte alls överensstämde med Pettersson kallades inte, trots att hon såg denne man under flera minuter! De vittnen som uppehöll sig i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan såg gärningsmannen springa iväg, snabbt och spensligt upp för den långa trappan mot Malmskillnadsgatan. Detta i kombination med beskrivningar av en man med kompakt kropp passar helt enkelt inte in på missbrukaren Pettersson. Petterssons kända kriminella aktiviteter år 1986 innefattar bland annat en vält kassaapparat på ett systembolag, bråk med civilklädd polis, snatteri för 27 kr och 40 öre, stöld av cigarettlimpa, kastat en stol och krossat en fönsterruta på ett socialkontor och ett lägenhetsinbrott där han stal en videobandspelare. Att mitt emellan dessa handlingar klämma in en handling som resulterat i en av världens största ouppklarade brottsmålsutredningar blir helt barockt!



Korsningen Tunnelgatan/Sveavägen, 28 februari 1986



Utöver allt detta saknas även en motivbild, vilket är väldigt sällsynt vid en regelrätt avrättning av detta slag. Många riktigt löjeväckande motivbilder har förslagits, utöver nya sensationella ”vittnesmål” från diverse opålitliga missbrukare måste det värsta ändå vara att Pettersson skulle ha skjutit Palme av misstag, i tron att det var hans langare Sigge Cedergren! Men varför skulle det dröja flera år innan Petterssons bekanta delgav utredarna sina vittnesuppgifter, belöningen på 50 miljoner måste helt enkelt ha lockat fram någon av det klientelet att berätta, även om de tillhörde Pettersons vänskara. Detta klientel är väl känt för att göra allt för pengar då det främjar deras personliga missbruk och leverne. Inte heller övriga vittnesmål avseende Pettersson inger något större förtroende, de flesta verkar vilja komma åt belöningen på 50 miljoner kronor. Pettersson passar helt enkelt inte in som gärningsman till detta dåd. Pettersson gillade för övrigt Palme, om det har många av hans vänner vittnat.


Tyvärr kommer vi högst troligt aldrig att få veta vem som mördade Olof Palme, men det var inte Christer Pettersson! Christer Pettersson är den enda människa i världen som har papper på att han inte begick mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.


"Men efter en kvart går det åt fanders."

 

Meningen var att det skulle bli en 30 minuter lång intervju om Keith Richards självbiografi ”Livet”. Men efter en kvart går det åt fanders. Då börjar Keith att prata om den mytomspunne ”Mannen från Göteborg”.

Detta står att läsa i ingressen till en artikel publicerad på www.aftonbladet.se den 11 november 2010. Kort bakgrund: The Rolling Stones, bandet där Keith Richards är gitarrist, spelar på ett utsålt Ullevi i Göteborg sommaren 2007. Aftonbladets recensent på plats, Markus Larsson, ger en ganska ljummen recension i tidningen efteråt. Keith får av någon denna recension översatt, och han är missnöjd över kritiken. Han berättar surt i annan media om sin besvikelse, och ger några personliga kängor till Markus Larsson, smålöjliga uttalanden om att Keith kanske lägrat hans flickvän och liknande. Aftonbladet blir överlyckliga över Keiths kännedom om tidningens, och journalistens, existens och gör stora nyheter av detta. ”Lilla” Markus Larsson mot ”väldige” Keith, rockvärldens i särklass mest (ö)kända och mytomspunna gitarrist.

Nåväl, lite mer än tre år senare kommer Keiths egen självbiografi ”Livet”, och han åker till Paris för presskonferenser. När Aftonbladet får en exklusiv halvtimme med legenden så tänker någon på den begåvade redaktionen: ”Vi skickar dit Markus, fatta vad grymt det kommer att bli när han berättar att han är mannen bakom den tidigare sågningen som Keith blev så lack av”. ”Kan Markus locka fram något som renderar en löpsedel kanske? Ett hot från Keith vore ju ballt, tron på hans ”farlighet” är ju fortfarande allmänt vedertagen, fatta vad det kommer att säljas lösnummer”. Om tidningen dagen till ära hade detta på ”löpet” vet jag inte, jag hade turen att undvika konfrontation med slaskpressens löpsedlar denna dag.

När David möter Goliat, förlåt när Markus möter Keith menade jag, inleds intervjun naturligtvis med en klichéfylld beskrivning av Keith utseende, ”Gollums coole farfar”, med rasslande armband och piratgarv. Keith får än en gång dra några av alla sina kära storys, händelser som format denna rocklegend. Han får än en gång förklara sin kärlek till Gram Parsons, en musikerkollega som Keith närmast beskriver som en broder, countrylegenden som dog för 37 år sen, men vars minne fortfarande ligger Keith nära hjärtat. Efter en kvart börjar alltså Keith, enligt Aftonbladet, prata om ”den mytomspunne ”Mannen från Göteborg”. Är det verkligen Keith som tar upp detta, så som Aftonbladet påstår i sin ingress? Nej, nej. Keith svarar på en fråga att det är ett bra sätt att använda musik för att förföra en kvinna. Nästa fråga från Larsson lyder: ”Apropå Sverige måste jag fråga en sak till. För några år sedan gjorde ni en konsert i Göteborg som fick en ljummen recension av en svensk musikkritiker.”

Självklart är det Larsson som tar upp denna incident. Artikeln gör ju inte ett direkt fel när de skriver att Keith BÖRJAR prata om den gamla händelsen, men att det är Larsson SOM BÖRJAR prata om det utelämnar de helt i sin ingress. Detta är ett slugt knep att ta till när man utan att ljuga väljer att ta upp den alternativa sanningen, i sann Palmeanda. Att Keith känner till lilla Markus existens räcker tydligen inte till för att mätta denne mans lilla ego. Naturligtvis måste han ta upp detta och förstöra intervjun. Antagligen ser han sig själv som en rebell jämte Keith när han gör detta, men i själva verket är det otroligt lågt. Att Aftonbladet står för journalistik av den sämsta sorten visste man ju redan, men det här är bland det absolut lägsta de någonsin publicerat. Keith Richards är ju varken världens mest skarpsinte eller intellektuella man, han har i sitt liv inte bara gjort en lång räcka briljanta låtar och album, han har även gjort en och annan idiotisk handling i sitt liv, till exempel ramlat ner från en palm när han skulle klättra efter en kokosnöt, en handling som resulterade i ett långt uppskjutande av den gigantiska världsturné The Rolling Stones strax därefter skulle inleda. MEN han förtjänar inte att bli behandlad såhär dåligt, speciellt inte från en liten tjomme från Sveriges främsta förespråkare för slaskmedia, Aftonbladet.

Artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article8105241.ab

 

Den ljumma recensionen:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article561586.ab

Keith Richards och Markus Larsson (det är Keith till vänster)

Edit: Nu har Aftonbladet en lång intervju om spektaklet... orkar inte kolla den själv men den finns här!

 


Presentation

Enligt god blogganda bör man i sitt första inlägg presentera sig själv har jag hört, så please allow me to introduce myself, I'm a man of wealth and taste...

Känns lite sent att dra igång en blogg 2010, men eftersom folk fortfarande tycker att det är jätteroligt att citera Nilecity 105,6, en serie som gick på SVT för 15 år sen ser jag inga problem med detta. Jag är en lyckligt gift man, född 1976, boende i Västra Frölunda tillsammans med frun och våra två döttrar. När jag inte jobbar, studerar eller umgås med barnen läser jag väldigt mycket (mest böcker om nutidshistorian i Sverige), lyssnar på musik och försöker hinna med en och annan film.

Kommer i denna blogg att skriva om aktualiteter, media, musik, film, livet som förälder och lite annat. Allt självklart uppblandat med rent och skärt trams.

Tänker försöka få den här sidan lite snyggare än vad den är just nu, men med det får vi se hur det går!

Väl mött! 


free counters

RSS 2.0