Gott nytt år (och ett par nyårslöften)!

Jaha, årets sista dag och då måste man enligt traditionen avge sina nyårslöften. Ifjol tror jag inte att jag hade några, pratade lite löst om att åtminstone läsa fem böcker om andra världskriget under 2011 men det sket sig rejält. Dock behöver jag inte skämmas för det då jag har läst ett flertal böcker ändå, jag får skylla på att de kom i vägen. Införskaffade ett flertal böcker om ämnet på årets bokrea så det finns ett och annat här hemma men så kommer det något annat man vill läsa mer akut och då glöms de andra tyvärr bort.

 

Nå, här kommer mina två nyårslöften:

 

Försöka skaffa lite bättre ordning på nattduksbordet. Det har sett ut ungefär såhär ett bra tag nu (foto taget för några dagar sedan):





Trycka upp detta skivomslag på en t-shirt, det har jag velat göra sen någon gång i slutet av 90-talet (när humorformen ironi var som hetast):





Sen det där andra med att försöka vara världens bästa pappa och make, öka konditionsträningen, äta bättre, lägga sig tidigare på kvällarna, öka kvaliteten på blogginläggen (en långt och referensfyllt inlägg som dissar självaste Fredrik Reinfeldt är på ingång!) och allt sådant viktigt, det ska jag också tänka på förstås. Gott nytt år på er!

 

 


Dagens T-shirt: The Rolling Stones

Dagens, eller rättare sagt häromdagens, t-shirt är förmodligen en av de vanligaste tröjorna med musikrelaterat tryck som finns på marknaden. The Rolling Stones berömda tunga pryder den och det är faktiskt första gången jag använder den sen Dressman-gateaffären avslöjades för nästan ett år sedan. Det är inte alltid det lättaste att visa sin kärlek till världshistoriens bästa rockband i dessa cyniska och kalkylerat ekonomiska tider. Igår fick mina barn varm korv på ICA Maxi i köpcentrat 421 i Högsbo, och där satt jag med min t-shirt samtidigt som de rakt över restaurangen (nåja) sålde t-shirts med varianter av samma logotype i en Dressmanbutik. Kändes sådär lagom rock'n'roll.





Visst, det är säkert snygga t-shirts de säljer där och det är väl egentligen inget fel på att gå in där och köpa sig en tröja men jag har konsekvent vägrat, jag må tåla mycket vad gäller mina idoler (om man nu har sådana längre) och när det kommer till The Rolling Stones tål jag väldigt mycket, uppenbarligen. Trots att jag inte använt tröjan på länge så fullkomligt älskar jag den. Den inköptes på Punkt Shop vid Sergels Torg i Stockholm, i samband med ett besök i den kungliga huvudstaden sommaren 2003, ett besök som kröntes med att The Rolling Stones spelade på Stockholms Stadion, en av de bättre konserter jag har bevittnat. Man må säga mycket om The Rolling Stones, eller i alla fall om hela cirkusen runt bandet, men den musik de spelat in kommer aldrig att devalveras, hur mycket de än tänjer på kredibiliteten hos sitt varumärke. Jag kommer fortfarande tycka att de är världens bästa band om de så säljer sitt namn till McDonald’s. En ”Big Mick”, någon?


Rederiet, vad kan man skriva om det?

Jag har i sällskap med min bättre hälft den senaste tiden återvänt till den största svenska TV-serien någonsin. Jag pratar naturligtvis om Rederiet. Ironikern och nostalgikern inom mig mår väldigt gott av att återse serien igen (när den gick första gången såg jag i ärlighetens namn inte klart den, då jag helt enkelt tröttnade) och väldigt mycket har jag glömt och vissa saker undrar jag varför de inte dykt upp än. Jag har sett hela 86 avsnitt av den och exempelvis har inte Tony Sjögrens så kallade chicken-race dykt upp än. Vem han racade mot har jag faktiskt glömt men har för mig att det var Henrik Bjurhed, men minnet kan svikta.

Det har i alla fall uppstått ett litet problem, det var ju bäddat för världens bästa blogginlägg, en djupgående analys av någonting ur serien. Problemet är att jag inte gjort några stödanteckningar och det händer så mycket i serien hela tiden så jag har lite svårt att hålla koll på allting. Det hade varit väldigt kul att skriva en lista med seriens värsta bad-boys eller kunnat ha en liten fuck-count och räknat ut vem som haft det största antalet sexpartners. Tror att nämnda Tony S och Bjurhed ligger (höhö) bra till. Om nu inte självaste överbocken Reidar Dahlén skulle toppa listan. Dock har han "bara" haft tre stycken under de första 86 avsnitten men om man räknar med hans tidigare amorösa eskapader så är han nog oslagbar. Hur som helst, jag önskar att jag vid ett tidigare stadium tänkt ut något vettigt att göra om det här. Men vi får se, något lite längre funderar jag på att skriva, kanske någon liten topplista. Ingen som har något förslag? Om ni nu minns allt från Rederiet?



Jul-Yoda och Mark Levengoods fru


Jag hittade en så trevlig bild på min barndomsidol Yoda att jag bara blev tvungen att dela den med er trots att julafton var igår. Hoppas att Tomten kom till er med, men hoppas att inga inbrottstjuvar hittade till er, verkar som att ett flertal familjer i Göteborgstrakten fått sin julhelg förstörd, folk har verkligen ingen skam i kroppen! Ingenting är heligt längre! Hit till min familj kom i alla fall Tomten och barnen fick drösvis med julklappar som de såklart uppskattade. Själv fick jag ett målarblock lämpat för akvarellmålning, ett örngott med texten "PAPPA - THE ONE AND ONLY" och Micael Dahléns bok Monster där författaren har träffat ett gäng obehagliga typer och skrivit om dessa möten. Den verkar väldigt bra och jag ska försöka läsa den nu i mellandagarna och återkomma med en recension.

Ja, just ja, det där med Mark Levengoods fru, någon har visst googlat sig fram till denna blogg genom att söka efter "mark levengoods fru". Hmmm, att han inte har någon fru är väl ändå något som hör till allmänbildningen? Hoppas denne googlare inte blir allt för ledsen när den förstår hur det ligger till med detta charmanta mumintroll. God fortsättning!


"Jingle Bell, Jingle Bell, Jingle Bell Rock...."

Min bloggkollega Walker kunde tyvärr inte se den lilla film jag lade upp i bloggen tidigare idag och jag förstår att han blev lite besviken. Vem vill inte se ett halvtafflig animation av Christer Pettersson som en liten älvfigur, dansandes till musik jag valde från en trist lista ("80's music" tror jag kategorin jag valde hette)? Men, men, för Walker, och ni andra som eventuellt har en webläsare som inte stödjer det format den där filmen var i kommer här en annan julhälsning. Kunde ni se den förra filmen får ni se detta som en extra bonus. Det är Billy Idol som bjuder på en låt från sin skiva Happy Holidays från 2006. Alltså, det är verkligen Billy Idol som var med i ett av de mest underskattade punkbanden Generation X samt gjorde en lång räcka brottarhits under eget (nåja, hanheter ju egentligen William Broad) namn under 1980-talet, hits som överlag låter mycket bra än idag. Men, det här är verkligen långt ifrån "Your Generation". Det här är en botoxad korsning mellan Frank Andersson och Seann William "Stifler" Scott i en av de mest onödliga inspelningar som någonsin gjorts. Hoppas du i alla fall fick rejält med pröjs Billy.



God Jul önskar SEX NOLL TVÅ (och Christer)


Grattis på födelsedagen, Keith Richards!

Idag är det inte någon vanlig dag för idag är det Keith Richards födelsedag. Hela 68 år har denne minst sagt (oj, kommer på mig själv med att missbruka uttrycket "minst sagt", ska försöka skärpa mig) inflytelserika musiker hållit sig levande, även om många är förvånade över att han fortfarande inte har trillat av pinn. Men, Keith känns som en människa som likt någorlunda jämngamla Iggy Pop, Ozzy Osbourne och Lemmy förmodligen inte kommer att lämna oss på ett bra tag. Keith Richards betydelse för all den musik (i alla fall all den rockmusik) jag själv lyssnar på är fruktansvärt stor och jag är honom evigt tacksam för all den musik han skapat. The Rolling Stones är ett av världens bästa band, håller man inte med om det har man inte fattat någonting. Så är det.




Nu råkar det vara så att jag tycker om Keith så mycket (som musiker, som privatperson är han säkert en punschpralin) så jag slänger in en liten bonus, en av mina favoritbilder på honom:



Dags att visa sig från sin allra bästa sida!

Hittade den här småroliga, eller rättare sagt otroligt roliga, bilden och kände att jag bara måste lägga upp den, trots att jag med jämna mellanrum nämner att jag försöker komma ifrån sno-roliga-bilder-någon-annan-har-lagt-upp-utan-att-ens-ange-källan-bloggandet. Men, ibland hittar man något extra kul som man måste låta sin kvantitativt lilla men kvalitativt stora läsekrets ta del av. Så varsegoda, här kommer en rolig bild (och ja, jag vet att hennes förnamn är felstavat):



Två gaphalsar med snarlika drag

Såg en Niklas Wikegård-bild på Aftonbladet (säg inte till någon att jag besökte den sidan, snälla?) där han inte så lite påminner om Metallicas frontman James Hetfield. Tyvärr var bilden väldigt liten och förstorar jag upp den blir den väldigt pixlad och jag hittade ingen bild på Hetfield i lämplig storlek heller så jag gjorde ett lite småtaffligt kollage. Ni ser ju hur lika de är dessa båda män födda 1963. Mannen som skriker och gormar krystade uttryck typ "käka is" till ishockeyspelare som ändå inte hör uppmaningarna och mannen som skriker och gormar för mängder av hårdrocksfans är i det närmaste identiska:


Skrikegård och Hetfield

Terroristbekämparen Christer Sandelin?

Nja, den rubriken är det väl ingen som tror på? Nej, Christer Sandelin är inte någon terroristbekämpare, tvärtom så har han ju själv terroriserat Sverige med sin musik i över 30 år nu. Däremot påminner han (om man vill vara lite snäll mot honom, och det vill man väl nu när det snart är jul och allt) om Jack Bauer, terroristbekämparen som Keither Sutherland gestaltade så bra i 24, en av få serier som höll en jämn standard hela vägen. Men där upphör likheterna. Om Jack Bauer skulle klara av att få ett stopp på Sandelins terror förtäljer dock inte historien.


Utövaren och bekämparen

Två lågvattenmärken signerade Pernilla Wahlgren

Kändisbarnet och 1980-talskvarlevan Pernilla Wahlgren har inte helt oväntat en blogg. Mitt första besök i den skedde idag och vad som föranledde ett besök i en blogg som (inte helt oväntat det heller) i princip bara gjorde reklam för en massa skitprodukter kvinnan högst troligt erhållit mutor ekonomisk ersättning för var ett inlägg som delades på Facebook. Nu har människan gett sig på Freddie Wadling. För att han röker på en affisch (det kan jag väl på sätt och vis anse är befogad kritik då rökning är dumt men ingen som ser Freddie börjar väl röka, till skillnad från de unga människor som ser den yngre och piggare idolen Håkan Hellström som dumt nog röker på sitt senaste skivomslag) och för att han har ett yttre som inte överensstämmer med Wahlgrens vision om den perfekta artisten, ”ingen kan ju påstå att han ser ut som hälsan själv”. Efter uppmärksamheten och de negativa kommentarerna i det blogginlägget skrev hon ett försvarstal som var om möjligt ännu värre.



pernilla wahlgren röker



Jag orkar ärligt talat inte ge fröken Wahlgren så väldigt mycket engagemang och fördjupa mig i hennes mindre begåvade uttalanden, men nog kastar hon sten i glashus. Exempelvis, hon röker själv (bildbevis här ovan) och har därmed ingen rätt att uttala sig negativt om andra som röker, det kan finnas väldigt många orsaker till att en människa ser ut som den gör, fina fröken Wahlgren har högst troligt inte läst Freak – boken om Freddie Wadling där man i alla fall får en del förklarat. Sen spelar det ingen roll hur man ser ut heller, det borde till och med en människa som syns i oändliga reklamfilmer och bilder för hårfärgningsmedel och tandkräm inse. Pernilla, som förmodligen hur konstigt det än låter är något av en förebild för andra människor försöker legitimera rätten att nervärdera människor som inte har ett utseende som passar. Det viktiga är väl inte hur man ser ut Pernilla, det viktiga är väl hur man är som människa. Förmodligen tyckte du Emilio Ingrosso var snygg när ni blev ihop, men var han så snygg i dina ögon när han misshandlade dig? Nä, tänkte väl det. Förresten, du som klagar på hur andra ser ut, hur ser du ut själv då? Ska jag (bara som ett exempel och på låtsas då jag är en snäll kille som för övrigt inte är det minsta fixerad av utseendet på varken mig själv eller andra) sänka mig till din nivå så ser du ju själv ut som Iron Maidens maskot Eddie.



Det är Pernilla till vänster (tror jag)!


Come on baby light my... christmas?

Nu har den äntligen släppts, skivan med de mytomspunna jullåtarna The Doors spelade in i slutet av 60- och början av 70-talet. Skivan Light My Christmas beräknas bli en av julens mest sålda CD-skivor. Igår när jag var och tankade på Statoil var det tre stycken före mig i kön som utöver Zlatan-ljudböcker, cabanossykorvar och pucko stod med denna skiva i handen.



Wiehe, nu är du allt bra överkänslig...

Jag tycker i och för sig också att E-Type är värdelös men är det inte att överreagera att gråta i ett halvår över detta? Eller var verkligen eurodiscotolkningen av "Titanic" så dålig? Det kanske den var. När jag tänker efter så förstår jag nog Wiehe.



Motörhead levererade en fullständigt formidabel rock'n'rollföreställning igår

Tidigare under veckan hade Lemmy Kilmister tappat sin röst vilket fick Motörhead att ställa in en spelning. Något som i princip aldrig händer bandet. Dock hade Lemmy efter några dagar liggandes på en hotellsäng i Göteborg återhämtat sig och kunde tillsammans med trummisen Mikkey ”local boy” Dee och Phil Campbell leverera en fullständigt formidabel rock’n’rollföreställning på Lisebergshallen igår kväll.

 

Kvällen inleds med en magnifik dubbelöppning, ”Bomber” och ”Damage Case” och det tar inte många minuter att inse att det kommer att bli en mycket bra spelning. Bandet har i denna konstellation opererat i den stenhårda rock’n’rollen (de är inte ett heavy metal-band om nu någon tror det) sedan 1995 och det är en väldigt tight sammansvetsad trio. Alla tre är väldigt begåvade musiker och jag tror inte att någon blev besviken denna kväll. Möjligen för att man kanske saknade några personliga favoritlåtar som ”Deaf Forever” och ”Rock & Roll”. Men det är petitesser, bandets låtar har en hög lägstanivå, och de spelade faktiskt ”Going To Brazil”!



Ett av de minst dåliga korten jag tog med mobilen!



I vanlig ordning var extranumren den stompiga ”Whorehouse Blues”, ”Ace Of Spades” och Jakten på världens bästa låt™-bekantingen ”Overkill”. Bandet spelade ”bara” ungefär 90 minuter, men det känns ändå som att det räckte.

 

Jag hade faktiskt bara sett bandet en gång tidigare, i slutet av det förra millenniet i min gamla hemstad Sundsvall. Det var väldigt bra då, men det var faktiskt ännu bättre nu, så till de som ska se dem då de återvänder dit på tisdag, på självaste luciaaftonen, är det bara att gratulera.

 

 

Betyg: 8,5/10



Intressant insändare i dagens Metro

img_9345 (MMS)

Signaturen AA förklarar skillnaden mellan djur och människor.


Ett litet lyckopiller i form av ett YouTube-klipp

På The Sullivan School i Seoul, Sydkorea, ser musiklektionerna ut såhär, och barnen gillar, nej ÄLSKAR det:



Konstverk #4 - Pluffin (Sheenas mest dystra gosedjur)

Det här är ett försök att med kol avbilda Pluffin, gosedjuret Sydney valde som present inför lillasyster Sheenas ankomst. Dock minns jag att Sydney blev lite besviken då hon inte riktigt uppfattade situationen, hon trodde först att gosedjuret var till henne och att gosedjuret skulle heta Lillasyster. Dock blev det ingen större grej av det hela, men nu är Pluffin (fint namn, va) i alla fall Sheenas favoritmjukisdjur. Trots att den ser så fruktansvärt dyster ut!




Två SVT-relaterade män, ett utseende!

SVT-människan Jonas Magnusson är inblandad i bland annat den nya dokumentärserien där vi får följa människor inne i Nordstan, skandinaviens till ytan största köpcentrum, . Varför någon nu skulle vilja se det på TV, då platsen är ett ställe man helst bör undvika? Denne Jonas är i mina ögon extremt lik Björn Lindman. Björn vem, säger du då. "Intendenten" såklart. Den förste intendenten i dramaserien Rederiet, den elaking som gestaltades av Krister Henriksson, nu mest känd som poliskommisarie Kurt Wallander i ett tresiffrigt antal polisfilmer från Ystad. Men, i början av 1990-talet förknippades Henriksson mest med sin intendentroll. Ingen annan hade tidigare betett sig som honom i en svensk TV-serie. En roll för Henriksson att vara stolt över än idag tycker jag. Seriöst. Tyvärr hittade jag ingen bra bild på "Intendenten" så jag fick göra en skärmdump från YouTube, den får duga.


Jonas och Björn. Fina killar med fina mustascher!

En ärlig konsumentupplysning angående Lou Reeds samarbete med Metallica



De som driver den skivbutik där detta foto är taget är förmodligen väldigt ärliga och fina människor. De lurar i alla fall inte på någon vilket skit som helst och det är så man bygger upp en bra relation med sina kunder. Kan tillägga att jag själv inte har lyssnat på albumet "LULU", detta minst sagt utskällda samarbete mellan legendaren Lou Reed (som var med i Velvet Underground så han har i och för sig all rätt i världen att skita fullständigt i vad folk tycker om hans bisarra projekt) och Metallica. Tror inte att jag kommer att göra det heller. Det kan helt enkelt inte låta bra. Vill någon höra Lou Reed kompad av tuffa gitarrer föreslår jag Velvet Undergrounds skiva från 1968,White Light/White Heat. På den tiden spelade Lou Reed in fantastisk musik i New York samtidigt som en femårig James Hetfield förmodligen byggde LEGO på andra sidan av landet.

Bara en av fyra tror på Håkan Jultomt

Nyvaken med grums i ögonen i min hall, vars lampor ännu ej hade tänts, plockade jag upp Göteborgs-Posten från hallmattan. Framsidans krigsrubik täcktes av ett reklamklistermärke av den lättavtagbara sorten med reklam för någon hokuspokuskräm man kan köpa ”billigt” någonstans. Jag tyckte verkligen att det stod ”Bara en av (fyra eller fem) tror på Jultomten”.





I mina ögon var det tillräckligt många ändå och jag undrade varför det stod ”Bara…”, jag menar, det är väl inte så många vuxna människor (som jag antar att GP/Sifo-undersökningen i vanlig ordning baseras på) som tror på Jultomten? Det gör väl typ ingen i dessa dagar? När jag avlägsnade dekalen såg jag dock att det handlade om en annan lite halvrund filur med välkänd ansiktsbehåring, det stod ”Bara en av fyra tror på Juholt”. Det var väl egentligen inte någon större nyhet värd krigsrubriken i en stor morgontidning, det är väl inte så många vuxna människor som tror på Juholt heller?





Idag samlas Socialdemokraternas förtroenderåd och klockan elva ställer sig Håkan Jultomt, förlåt, Håkan Juholt i talarstolen och det tal han håller blir det viktigaste i hans karriär. Förtroendet från de egna är inte direkt på topp, men vem vet, det kanske vänder och blir en paradseger? Jag tror inte det, brandröde Göran Greider tror dock att så blir fallet, men han uttalar sig väl aldrig negativt om Socialdemokraterna över huvud taget? Hur det slutar får vi se, sitter Juholt kvar vid jul? Vem vet? Dock hoppas jag nog ändå på att tomten kommer till Juholt med en julklapp. Innehållandes en flaska sanningsserum, kanske?


Åh nej, har han börjat med de där gissningstävlingarna igen?

Ursäkta min lathet, ikväll bjuder jag bara på en liten gissningstävling som helt enkelt går ut på att lista ut vem den atletiske pojken på bilden är. Ledtråd: han har väl ungefär likadan fysik nu som då. Ja, det är en gammal bild. Mer säger jag inte. Jo, en gissning per deltagare.



free counters

RSS 2.0