Biljetter till fredagen och lördagen införskaffade!

Idag släpptes biljetterna till Bruce Springsteen & The E Street Bands konsert på Ullevi den 27:e juli. Själv kunde jag inte sitta och ringa, gå och köa någonstans eller försöka komma in på Ticnets hemsida, men min fru Carola, denna underbara kvinna, lyckades med konststycken att boka två biljetter till spelningen och den nyheten gjorde mig väldigt glad. Jag har sett Bruce fem gånger förut (min fru har sett honom en gång mer än mig, att jag lät henne gå på den där 4:e juli-konserten 2008 vill jag att det ska stå på min gravsten, så att alla ska förstå vad snäll jag är) och det är de fem bästa konserterna jag har varit på.

Lite senare bekräftades det rykte som man förstod var sant, att det blir en extrakonsert dagen efter. Jag gick upp till ett Ticnetombud nära min arbetsplats på lunchen men han som jobbade där sa att de inte kunde boka biljetter alls utan bara skriva ut biljetter man själv bokat via Ticnet. De har visst ändrat systemet nu. Om han talade sanning.

Men, men, Carola lyckades visst komma fram via Ticnets hemsida igen, det stod först att alla biljetter var uppbokade men plötsligt fanns det lediga platser! Extra roligt är det att Bruce inviger det ombyggda Ullevi, förtjänar någon att göra det så är det verkligen han!

Om allt går som det ska ser vi alltså Bruce Springsteen & The E Street Band, både fredagen och lördagen där i juli. Synd bara att det är så lång tid dit. Ståplatser har vi denna gång, det bästa. Jag tillhör den kategori människor som aldrig dansar (längre), men jag misstänker att "Twist & Shout" dyker upp som extranummer och då är man såld. Den brukar avsluta en av Ullevikvällarna, det hände 1985 (då jag ej var där), 2003 (då jag var där och bevittnade den allra bästa konserten av dem alla) och 2008 (under en konsert som var i princip lika bra som den fem år tidigare).

Måste dela med mig av ett klipp, det får bli lite allsång med "Hungry Heart", inte en av mina favoriter på skiva men live... ja jösses:




Undrar hur det kommer att gå utan Clarence förresten, det är väl det enda smolket i glädjebägaren just nu!

Sten & Stanley i en politiskt inkorrekt filmsekvens från 1965

Via ett YouTube-besök idag tänkte jag lyssna på låten ”Skateboard” av Sten & Stanley, då jag tycker att den är så härligt upplyftande. Tufft att Sten och Ebbe var så tidigt ute med att hylla brädåkandet, häftigt att vuxna människor så kärleksfullt kunde hylla en subkultur som övriga vuxna inte förstod någonting av. Men jag måste be om att få återkomma till den.

 

Idag hittade jag i relaterat-listan istället denna intressanta video med samma band. Vad låten heter visste jag först jag inte, YouTube-uppladdaren har döpt den lite halvknasigt (vilket dock var anledningen till att jag blev tvungen att titta på videon). Det är en låt, eller ett nummer, ur filmen För tapperhet i tält från 1965 och det är förmodligen ett klipp som den klämkäcka duon inte vill bli förknippade med längre. Låten heter i alla fall "Tigern".

 

Störs man av Tintin i Kongo eller påsar med Kina-puffar bör man inte titta på klippet, men ni andra ser det här:

 

 

 


1965 ansågs det inte stötande att använda n-ordet. Det ansågs inte heller på något vis nedvärderande mot andra folkslag att smeta in sig med skokräm heller. Ser man detta år 2011 kan man inte annat än skratta åt okunnigheten. Eller är detta något att förfasas över? TV4 verkar inte ha tyckt det då klippet är rippat från någon gång filmen visats i kanalen som startade sina sändningar 15 september 1990.

 

Säga vad man vill om det hela, men nog kan vi alla enas om att låten svänger i alla fall? Det tycker säkert Sten & Stanley själva, även om denna låt förmodligen inte ingår i den nuvarande liverepertoaren.

 

Förresten, notera hur pass mycket sångaren Sten Nilsson påminner om Howlin’ Pelle Almqvist, sångaren i The Hives! Både utseende och kroppsspråk är i det närmste identiska. Notera att Pelle förmodligen hämtat sitt sätt att spärra upp ögonen galet är hämtat från just denna video. Sättet han klättar upp på scenbyggena när The Hives uppträder är inte helt olikt det sätt Sten klättar i våningssängen heller. Är de släkt med varandra? Sten kanske rentav är Pelles pappa? Någon som har en gammal turnéplan med Sten & Stanley liggandes därhemma och kan bekräfta att Fagersta besöktes av bandet hösten 1977?

 

Är det kanske dansbandsgenerna som fått Pelle (som för övrigt beskrivs såhär på Wikipedia:  "…har ganska så buskiga ögonbryn och halvlångt mörkblondt/brunt hår. Han är ganska smal och lång") att klä sitt band i kostymer förresten? Sådant brukar aldrig punk/rock-band ikläda sig frivilligt annars. En intressant notering, bara.


Vem föreställer kvinnan på mjölkpaketet egentligen?

På Arlas 1,5 liters mjölkpaket återfinns det ett recept på något som kallas Drömgubbe, någon slags smoothie. Receptet illustreras av en bild av någon som heter Åsa Carlström, som har tecknat en mixer och en människa. Det intressanta är inte smoothien, även om den säkert är god, det intressanta är kvinnan på bilden. För jag antar att det är en kvinna. Det ser ut som en kvinna. Eller ser det ut som två kvinnor? Det råder delade meningar i den frågan!

Jag påpekade för min fru att det ser ut som Christine Schürrer, ökänd för att ha mördat två barn i Arboga. Min fru däremot hade redan noterat en annan likhet, hon hävdar att det mer ser ut som Mona Sahlin, (ö)känd för att ha mördat Socialdemokraterna. Vad tycker ni, vem är den mystiska Drömgubbe-kvinnan lik? Här har ni en chans att själva skaffa er en uppfattning:


Kvinnan på mjölkpaketet



Schürrer och Sahlin (som dock är ganska olika varandra)

Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick...


 


Torpeden – Boken om Johan Darwich av Dick ”Dick” Sundevall

 

Det här är i alla fall som titeln antyder boken om Johan Darwich, en grovt kriminell man som brutit med sitt gamla liv där torpedverksamhet, misshandlar, väpnade rån och eventuellt beställningsmord (det är lite luddiga omständigheter här) ofta låg på dagsordningen. Det är en bok som till stor del består av dialogen mellan Sundevall och Darwich, där den förstnämnde frågar, och den sistnämnde berättar.

 

Det finns en grej jag alltid retar upp mig på när det gäller Dick Sundevall, ett ”knep” han tar till lite väl ofta, i sina böcker och sina reportage i exempelvis tidningen SKURK. Dick vill visa omgivningen att han verkligen kommer sitt intervjuobjekt nära. Ju farligare och mer kriminella de är desto mer påtagligt blir det. För att påvisa den personliga relation han skaffat sig med intervjuobjektet tar han med varenda ”Hörru du, Dick”, ”säger du det, Dick”, ”tro mig, Dick” och alla andra gånger hans namn nämns av den grovt kriminelle. Det hela blir otroligt tröttsamt, till sist sitter man där och räknar hur många gånger hans eget namn nämns, lite som när man satt i skolan och räknade alla gånger en lärare sa exempelvis ”…va?” efter nästan varje mening. Ett onödigt sätt att skriva som faktiskt förtar en hel del av läsupplevelsen. Att Sundevall kommer sina intervjuobjekt nära märker man ändå när man läser, han behöver inte nämna det hela tiden. ”Dicktricket” blir bara tröttsamt och genomskinligt och det är synd då Sundevall överlag skriver bra och bevisligen fungerar ”kompisrelationen” han skaffar sig då det gäller att få intervjuobjektet att öppna upp sig. Darwich är väldigt frispråkig om sitt gamla liv (i alla fall de gånger hans gärningar är preskriberade).

 

En rak bok som helt klart är läsvärd, men Dick måste tona ner sin egen roll i sina böcker. Det känns ibland som att böckerna handlar till hälften om honom. Visst, han hade säkert en tuff uppväxt i en Stockholms värre förorter, men när han drar paralleller till sin egen uppväxt när Darwich tidiga liv avhandlas blir det nästan lite pinsamt. Taskigare än så tänker jag inte bli mot Sundevall. Jag har trots allt läst alla de böcker han skrivit relaterade till kriminalitet och kommer förmodligen läsa nästa också. De är intressanta.

 

Förresten har Dick genom sitt ständiga kritiserande av inlåsningar som bestraffning för lagbrytande verksamhet fått många mer eller mindre ljusskygga vänner som garanterat skulle krossa mina knäskålar bara Dick knäppte med fingrarna. Den risken törs jag inte ta!


 

Betyget blir sex ”Dickar” av tio möjliga!




Dagen då Freddie Mercury ägde hela världen

Det är den 13:e juli 1985. Bob Geldof har under namnet Live Aid ordnat ett par gigantiska konserter i London och Philadelphia för att samla in pengar till svältkatastrofen i Etiopien. De flesta av de största artisterna har tackat ja, Madonna, U2, The Beach Boys, Dire Straits, Madonna, The Who, Mick Jagger, Bob Dylan, Paul McCartney, ja till och med Black Sabbath och Led Zeppelin har dagen till ära återförenats inför de stora arenapublikerna och för tittare framför många av världens TV-apparater.

 

En uppspelt och leende Freddie Mercury, iklädd vitt linne, nitarmband på överarmen, jeans från Wrangler och adidasskor äntrar scenen på ett fullsatt Wembley Arena tillsammans med de övriga medlemmarna i Queen för att framföra några låtar. Eller, rättare sagt, det är en vinna-eller-försvinnasituation för bandet. Det måste klaffa, går det åt helvete nu inför Wembley Arena och sisådär 400 miljoner TV-tittare är Queen för all framtid förlorade. Så kanske det inte riktigt var om sanningen ska fram, men nog var det ett viktigt framträdande, inte bara för tredje världen utan även för ett band vars popularitet inte var på topp vid denna tid. Det räcker egentligen att titta på bandets övriga medlemmar (om ni kan se dem, kamerorna är av naturlig anledning mer eller mindre låsta på Fredde Kvicksilver) för att inse att de vid tillfället inte var det mest MTV-kompatibla gänget. Ett mer okarismatiskt gäng är svårt att finna, och inte får de mer stjärnstatus av flankeras av Freddie, denne tupp på viagra.

 

Freddie sätter sig vid pianot, klinkar lite, ställer in rätt ton på en av tangenterna och de välbekanta tonerna av ”Bohemian Rhapsody” startar konserten, man kan riktigt se hur Freddie inser att det här kommer att gå vägen, hela publiken är i gungning och publiken sjunger med. Där låten egentligen ska övergå till operapartiet ställer Freddie, denne unika blandning av machoman och fjolla, sig upp. Han svingar med sin högerhand och höjer den triumferande och en scenarbetare ger honom mikrofonen med det karakteristiska avkapade stativet. Freddie Mercury vs. världen 1-0. Queen är fortfarande ett band att räkna med. Ögonblicket när Freddie Mercury reser sig upp från pianot är ett av musikhistoriens allra starkaste ögonblick. ”Radio Gaga” drar igång och resten av konserten är historia. Efter detta framträdande glömde ingen Queen.

 

Idag är det 20 år sedan Freddie Mercury avled i svitena av AIDS. Världen blev så otroligt mycket mer färglös utan honom. Här har ni Queens framträdande på Live Aid i sin helhet:




Var Juha Valjakkala gömmer sig vet jag inte, men HÄR är han då inte i alla fall!

Åmselemördaren Juha Valjakkala, eller Nikita Fouganthine som han kallar sig nu för tiden har rymt från den öppna anstalt Finlands rättssystem ansåg vara en lämplig plats för avtjänandet av ännu ett fängelsestraff för denne man. Denna gång satt han för grovt rattfylleri och olaga hot. På en öppen antalt som sagt. En trippelmördare med förkärlek för att hoppa över fängelsestaketet närhelst lusten faller in. Eller går han ut genom svängdörrarna kanske?

 

Vart han kan hålla hus vet nog ingen, möjligen någon av alla de kvinnor som åker till kåken för att träffa honom för en rejäl påsättning av en äkta karlakarl någon gång i veckan. Någon av dessa kvinnor med tvivelaktigt omdöme kanske har honom gömd hemma i källaren? Vem vet, här på SEX NOLL TVÅ gömmer han sig inte i alla fall, och jag har inga planer på att låta honom ligga här och lura heller. Ni kan avsluta letandet här och lägga energin på att ta reda på vart han verkligen gömmer sig. Hoppas ni hittar honom!

 


Skärmdump från min besöksstatistik idag


Livet - Keith Richards självbiografi

Livet av Keith Richards och James Fox


Keith Richards, mannen som personifierar rock’n’rollmyten mest av dem alla, har skrivit sin självbiografi. Jag har tidigare läst den mycket välskriva Keith Richards – Biografin av Victor Bockris och ett flertal andra böcker relaterade till The Rolling Stones och deras medlemmar, men här får vi för första gången med egna ord höra Keiths berättelse om sitt liv i boken som kort och gott döpts till Livet.





Keith visar sig likt alla andra rocköverlevare som skriver sina memoarer (förvisso i samverkan med medförfattare som är duktiga på att plocka ut vad läsarna vill ha, Keith lär väl ha legat på favoritsoffan i sitt vardagsrum och rökt jazztobak och berättat om sitt liv samtidigt som James Fox, mannen som det inte ens är bild på i boken, febrilt antecknat) vara begåvade med både humor och intellekt.

 

Rockmusikermemoarernas mall 1A följs ännu en gång. Det börjar med uppväxten och relationen till föräldrarna. Det fortsätter med upptäckandet av musiken (inte helt oväntat Elvis Presley även denna gång), bildandet av det stora bandet, drogerna som introduceras strax efteråt, många och långa kapitel om bandets glansdagar samt allt kortare och kortare kapitel om bandets senare år och sen är boken slut.

 

Gillar man The Rolling Stones (det gör man) och gillar man musikbiografier (det gör man, väl?) så gillar man nog Livet. Det är alltid roligt att läsa artisternas egna ord, men eftersom jag tidigare läst så fruktansvärt mycket om The Rolling Stones så var det egentligen inte sådär jättemycket nytt som framkom här. Dock fick jag mycket bekräftat. Det mesta man hört och läst i ryktesväg verkar stämma ganska så bra med verkligheten. Om nu Keith kommer ihåg rätt och inte blandar ihop allt med den mytbild som omgärdar mannen. Hans hjärnceller har prövats hårt, av allt från Jack Daniels, ganja, och heroin till en hård smäll i huvudet som resultat av en minst sagt misslyckad kokosnötsjakt.

 

Förresten, att Sir Mick Jagger inte lär ha uppskattat vissa delar av boken är inte svårt att räkna ut. Keith ger igen för lite gammalt groll och berättar att Mick är begåvad men en väldigt liten penis. Han ska å andra sidan ha en väldigt stor pung! Mick Jaggers första soloskiva She’s The Boss från mitten av 1980-talet jämför han med Adolf Hitlers propagandabok Mein Kampf, något som alla har hemma i hyllan men som ingen plockar fram. Men, trots all smutskastning så älskar han Jagger som en broder, och ingen annan har rätt att smutskasta honom! Är det någon som i Keiths tycke har rätt att smutskasta Jagger så är det Keith själv. Ingen annan har haft så mycket med Jaggers uppblåsta ego att göra.

 

Något som ändå drar ner betyget lite grann är att myterna om Keith Richards försvagas lite när man höra honom själv berätta/bekräfta delar av sitt liv.

 

 

Betyg: 7/10


Hur det var att köra ner med bilen i diket och landa upp-och-ned

Jag förväntar mig inte att denna uppmaning till att ta det försiktigt i trafiken ska nå samma kvantitativa läsekrets som det gourmandbloggaren Fredrik Backman skrev (ett inlägg som för övrigt Filip Hammar ganska taskigt men kanske inte helt utan poänger dömde ut som "sentimentalt piss" i den populära podcasten han har med evige parhästen Fredrik Wikingsson), men kanske någon kan få sig en tankeställare? Lite fantasilöst att lägga upp lite gammal skåpmat kanske, men nu när temperaturen ligger och ringlar sig över och under nollgradigt kan det blir rejält halt på vägarna på väldigt kort tid, så det är helt enkelt viktigt att ni tar det extra lugnt i trafiken. Det här är en text som jag skrev i början av januari 2007 som en minnesanteckning för mig själv. Jag hittade igen denna text och jag publicerar den som jag skrev den då, trots några småfel och att så många meningar börjar med ”Jag…” . Var rädd om er, det kan så lätt gå illa, även om vi hade en väldig tur denna gång!

 



 

Minnesanteckning:


Tisdagen den andra januari for jag tillsammans med min sambo Carola och vår dotter Sydney, 6 månader, hemåt Göteborg efter att ha spenderat jul- och nyårshelgen hos släkt och vänner i Sundsvall. Lämnade Sundsvall vid sjutiden på morgonen. Det var väldigt mörkt ute, och temperaturen låg runt nollgradigt. Sydney sov av och till i bilen, liksom Carola. Resan gick lugnt till, någon gång runt 09.30 passerade vi Valbo utanför Gävle, och svängde in på väg 67 i riktning mot Sala. Det kändes halt och det hade inte riktigt ljusnat så jag låg och körde under rådande hastighetsbegränsning.

 

Ungefär två mil in på väg 67 fick bilen sladd i en högerkurva, jag försökte rätta upp den men kände ganska tidigt att jag tappade kontrollen över bilen. Carola undrade vad jag höll på med, hon fattade först inte hur allvarligt det var. Det var helt omöjligt att bromsa bilen, det hade blivit blixthalka och när jag märkte att vi var på väg ner i diket skrek jag ”fan, fan, fan, fan” eller något i den stilen. Jag hörde hur Sydney skrek och jag blev jätterädd när jag helt tappade kontrollen. Det hela gick så fort, vi for över mötande körfält (något som jag vid tillfället inte riktigt fattade, det var först senare på sjukhuset jag insåg vilken otrolig tur vi hade att vi inte fick något möte) och ner i diket. Man hörde hur plåten fick rejäla smällar, innan vi helt plötsligt snurrade runt och hamnade på taket, och bilen stannade in.

 

Jag kände omedelbart en lukt av rök och sot, och jag lyckades fråga om de var ok i baksätet, Carola svarade att de var de, fast jag uppfattade inte riktigt vad hon sa, och hon frågade mig hur det var med mig, men jag hade inte svarat direkt, var nog alldeles för omtöcknad av händelsen för att svara. Carola frågade mycket högre om då svarade jag att jag var ok. Hon sa även att hon skulle ta ut Sydney och sa åt mig att också ta mig ut. Det dröjde mig uppskattningsvis en minut längre att ta mig ut, då hade Carola redan fått ut Sydney och bilar hade stannat för undsättning. Det var lite bökigt att knäppa loss sig och landa mjukt när man satt upp och ner. Men när jag lyckats klättra ut sprang jag fram till Carola och Sydney för att verkligen se att de var ok. Det var en otrolig lättnadskänsla att verkligen se att de verkade oskadda. Personer på platsen frågade oss om vi var ok också, de var verkligen hjälpsamma de som stannade.

 

Carola ringde sina föräldrar på en gång, hon hade haft telefonen i en öppen väska löst i bilen och den hade hamnat alldeles vid framrutan så jag hade lyckats få tag i den när jag kröp ut ur bilen. Jag trodde först att det var min telefon, eftersom vi har likadana, men jag hade kvar min i fickan. Jag ringde hem till min mamma också och berättade vad som hade hänt, och hon tog det under omständigheterna väldigt bra lät det som.

 

En ambulans stannade på platsen också, men de hade redan med sig en kvinna så de frågade bara om vi var ok. Sen gjordes en snabb bedömning av Sydney, och ambulanspersonalen kunde inte märka något fel på henne. Vi lät en kvinna hålla Sydney, medan vi började kolla bilen, vi hade väldigt mycket packning med oss, eftersom vi varit borta i 11 dygn. Som tur var hade allt klarat sig, bilen var en halvkombi och bakluckan var smockfull, så packningen hade inte farit runt något, bara vänt sig upp och ner. När vi öppnade bakluckan så höll vi emot den så att allting inte skulle rasa ut. Vi ställde all packning en bit ifrån bilen, vi plockade även ut allt som hade legat löst inne i bilen. En polis på platsen ställde frågor till mig om olyckan. I efterhand tycker jag det var konstigt att de inte gjorde någon nykterhetskontroll.

 

När ambulansen kom kontrollerades Sydney än en gång, Carola och Sydney fick åka med i en vanlig ambulans, tillsammans med det mest viktiga av våra saker. Carola fick ligga på en bår fastspänd, med Sydney i famnen. Det mest personliga och värdefulla kassarna och även skötväskan fick åka med. Själv fick jag åka med en akutambulans och det var som att sitta i baksätet på en vanlig bil. Resterande ägodelar packades in i en polisbil, som följde efter till sjukhuset. Vid denna tidpunkt märkte jag att jag hade lite ont vid revbenen, efter sidoairbagen.

 

Min ambulans hade knappt kommit iväg förrän de fick ett larm om ännu en olycka på samma väg, någon mil därifrån vi kom. Jag märkte att det var väldigt halt på vägen och det kändes inte jätteroligt, med tanke på vad som nyss hade inträffat. Eftersom denna olycka var mycket allvarligare än den vi hade varit med om (denna innefattade 2 personbilar och en lastbil) så fick vi stanna in och vänta. Jag klev ur ambulansen och gick bort till den ambulansen Carola och Sydney befann sig i. Efter ett tag åkte vi iväg, jag fick åka resterande bit till sjukhuset tillsammans med min familj.

 

Vid akutingången bars Carola ut på den båren hon låg på. Våra saker ställdes utanför ambulansen och det kändes ganska jobbigt att ha sakerna obevakade, även om det var en väldigt kort stund. Sakerna bars in i ett rum som låg bredvid rummet vi hade fått. Polisen hjälpte mig att bära in sakerna från dennes bil, i alla fall fram till ingången, innan han blev tvungen att åka på ett annat ärende.

 

I vårt rum ringde jag till min moster Eva som turligt nog bor i Gävle tillsammans med sin karl och deras son. Ännu mer tur i oturen är att de båda arbetar på sjukhuset och Eva var ganska så snabbt på plats hos oss. Efter att ha blivit undersökta igen så fick vi vänta ganska så länge på röntgen, jag hade ju lite ont under revbenen och Carola hade lite ont i nacken. Jag blev rädd att Carola hade fått en whiplash-skada, men efter många långa timmar och röntgen så fick vi båda positiva besked.

 

Efter vi lämnade sjukhuset åkte vi buss till mina släktingar, som redan hade kört hem alla våra saker till sig. Det var skönt att bussen gick alldeles utanför sjukhuset, och stannade väldigt nära deras hem, vi ville ju inte åka bil med dem eftersom vi inte hade någon bilbarnstol. Vi tog det väldigt lugnt på kvällen, jag åkte ut med Eva i deras bil för att hämta Thai-mat. Det kändes faktiskt helt ok att åka i en bil, trots det man nyss varit med om.

 

På onsdagen ringde vi försäkringsbolaget, det var ju tur att vi hade helförsäkring på bilen, och vi hade även rätt till en hyrbil. Tur eftersom vi inte hade kunnat få med all packning på tåget. Efter att jag hämtat vår hyrbil åkte jag till Barnens Hus och köpte en likadan bilstol som den vi hade haft, en Akta Graco Cosmic XTP. Kändes som att den var väldigt säker och hade fungerat på bästa tänkbara sätt.

 

Man är ju väldigt glad över att man hade en så pass krockvänlig bil, och att vi inte slarvat med barnstolen. När vi köpte den så ville vi vara extra säkra och bad personalen sätta fast den åt oss i bilen. Det gjorde jag även i hyrbilen, och vi har redan frågat dem på Barnens Hus om de kan hjälpa oss en gång till när vi köpt en ny bil. Av vår stackars Ford Mondeo är det inte mycket kvar, den kommer att skrotas. Men i sammanhanget känns det verkligen som något man kan leva med. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hela slutat olyckligt, jag är oändligt tacksam över att det ändå gick så pass bra som det gjorde!

 

 


Jakten på världens bästa låt, del 31

"Harduingetmankandansatill?" av bob hund


”Man kan väl inte ha en skåning som sångare i ett stockholmsband” (ungefär) får låtskrivaren och keyboardisten Jeppe, gestaltad av Niels Jensen, höra av sina bandkamrater i det fiktiva bandet Barn i Staffan Hildebrandts cineastiska mästerverk G – som i gemenskap (1983) när sångaren Robban hoppar av bandet för att överta mikrofonen hos nazistinspirerade fascistsyntharna Nürnberg 47. Thomas Öberg, de konsekventa versalvägrarna bob hunds sångare och frontman har visat att Jeppes bandkamrater hade fel. I 20 år har hans rödgula stämma förgyllt detta band som hör till ett av de få svenska band som verkligen lever upp till epitetet egensinniga.

 

Denna evighetsserie med mina favoritlåtar brukar vanligtvis avhandla gamla saker, låtar som är inspelade för minst 30 år sedan, gärna en sololåt av någon bortglömd bandmedlem som gjorde en skiva som ingen hörde, för att sedan dö i en musikhistoriskt korrekt död, typ överdos eller självmord. Det nyaste som varit med är Primal Screams hypnotiska ”Shoot Speed / Kill Light” från år 2000. Tills nu, denna låt är veckofärsk. Det var bara några dagar sedan jag hörde den men efter ungefär en halv minut var det min nya favoritlåt. Jag lyssnade på P3, något jag gör allt mer sällan på dagtid då public service-kanalen nu för tiden gör sitt yttersta för att efterapa alla dåliga reklamradiokanaler, då denna låt dök upp. Att höra någonting nytt och bra på P3 känns helt enkelt som någonting man inte gör längre så därför kändes det nästan högtidligt att höra denna låt.

 




Bandet bob hund har vanligtvis ett sound man känner igen, det mesta i deras katalog låter mer eller mindre likadant (vilket i sig inte behöver betyda något negativt, tänk på exempelvis Motörhead, AC/DC och Ramones), dock skiljer sig denna låt väsentligt från bandets övriga material. Vi snackar disco. Eller i alla fall bob hund-disco, vilket innebär ett sound som kan jämföras med att Pere Ubu tar med sig New Order på en finlandsfärja. Vilka andra än bob hund skulle förresten slänga in ord som ”beslutsprocessen” i en danslåt? Det första jag kom att tänka på att denna låt liknar är ”Du är en stor grabb” av John Holm, som också den var en låt där artisten provade på något nytt.

 

En annan liknelse, som jag verkligen ser som beröm, är JustD. Sättet bob hund har samplat olika röster som säger ”Har du inget man kan dansa till?” (en fras discjockeys förmodligen är ganska så less på att höra) påminner om dem, kanske mest för att ingen gjort såhär lekfull och rolig musik i detta land sedan det bandets storhetstid.

 

Med handen på hjärtat är detta förmodligen inte världens bästa låt. Men det är lätt årets bästa!


Jag älskar barnböcker med några år på nacken...

...innan det rådande PK-filtret förstörde allting. Kolla bara vad Nicke Nyfiken pysslar med i den allra första boken om hans äventyr. Året är 1941 och moralens väktare har ännu inte kommit in och PK-fierat barnlitteraturen:



En bok om en man som felaktigt beskylldes för sexuella övergrepp mot barn

Bjugnformeln – Historien om jakten på Ulf Hammern av Hans Kringstad

 



 

Att som oskyldig bli utpekad som pedofil skyldig till sexuella övergrepp på barn måste vara bland det allra värsta man kan bli utsatt för. Det var i vad som hände Ulf Hammern, en man som arbetade på en norsk förskola i Bjugn i början av 1990-talet. Det började med ett rollspel där Ulf deltog tillsammans med mamman till en av de barn på förskolan där Ulf arbetade. I pjäsen är Ulf elak mot mamman och detta ogillas starkt av flickan. Flickan nämner att ”Ulf har en snopp som står rakt ut” och sedan är drevet igång. De första anklagelserna mot Ulf gäller övergrepp som ska ha skett på förskolan, men utan några som helst bevis växer polisutredningen till att innefatta 30 misstänkta sexualförbrytare i ett stort pedofilnätverk. Barnen hävdar i extremt styrda förhör att de ska ha följt med Ulf och andra män från byn hem till olika hus och där blivit utsatta för sexuella övergrepp och även detta ter sig helt absurt.

 

Inget som helst gick att bevisa i detta fall, att Ulf skulle ha begått det han misstänktes för på förskolan, samtidigt som andra barn var där, samtidigt som annan personal var där, utan att något vittne skulle ha funnits, kan helt enkelt inte ha gått. 33 av Bjugnbarnen fick som våldsoffer ersättning från norska staten, men ingen fälldes för några som helst gärningar så inget som helst gick att bevisa i det. Att barnen fick ersättning var dock helt rätt, då föräldrar och psykologer behandlade dem som de gjorde.

 

Nu kanske ni tycker att jag har berättat för mycket om boken, men i princip allt av det jag berättar står att läsa på baksidestexten till den. När jag läste den blev jag än en gång rädd över hur lätt det är att manipulera barn till att säga de allra värsta ”sanningarna”. Genom att lägga ord i barns mun kan man få dem att tro på vad de själva säger. Mina egna barn (tre och fem år) är mycket smarta men jag skulle nog utan större problem kunna intala dem att de exempelvis varit på safari i Afrika och tittat på lejon och elefanter. Något som de inte har gjort, men med ledande frågor och ”kommer ni ihåg när vi…” skulle jag lätt kunna tuta i dem att de varit där.

 

Detta är en bok jag helt klart rekommenderar!

 

 

Betyg: 8/10

 

 

Vidareläsning: Ett liknande ”fall” skedde ungefär samtidigt i Södertälje. I Kristina Hjertén von Geddas Bortom allt rimligt tvivel från 2005 tas det fallet och bristerna i polisutredningen  upp, och det är även det en mycket läsvärd bok som även bland annat tar upp fallet med Cathrine Da Costa (där ett vittnesmål från en flicka som var ett år och fem månader togs på allvar!). I boken Vem vågar tro på ett barn? – Södertäljeflickan och verkligheten berättar ”Södertäljeflickans” fostermamma Birgitta Allmo om fallet, men efter att ha läst den blir man ännu mer tveksam till att det gick till som det påstås.

 

 

 


Ack, denna ljuva tid då män hade vett att inte flasha med sina kalsonger

I Sundsvall fanns det bara två reklamradiokanaler under 90-talet, Radio Rix och Radio Guld. Den förstnämnda är väl rikstäckande (rixtäckande?) så vi vet väl alla hur hemsk den är och den andra är en så kallad oldies-kanal med förkärlek för 50-70-talsmusik i allmänhet och  The Beatles, ”Kriiidens” (Creedence Clearwater Revival) och Elvis Presley i synnerhet. Dessa, och andra kända artister från förr spelades uppblandat med udda gamla låtar. En låt jag tyvärr inte har hört spelas i etern annat än på den kanalen är en svensk version av The Kinks låt ”Dedicated Follower Of Fashion” kallad ”Ett litet näpet modelejon”. Vem som ursprungligen sjungit in denna försvenskade variant av The Kinks drift med personer som följer trender lyckas jag inte hitta men jag har i alla fall hittat en MP3-a där bandet med det minst sagt osexiga namnet Gösta Jonssons Orkester tolkar låten i en inspelning från 1966. Den finns att lyssna på/ladda ner här.

 

Det är faktiskt en riktigt bra översättning av originallåten, trots att det känns lite smålalligt. Det mest intressanta är (förutom att den upprepade falsettsjungna låtraden ”En liten snobb!” mer låter som ”En liten snopp!”) att ju mer tiden går desto aktuellare känns den. Förutom en liten, liten textrad: ”…på hans [sic] kortkalsong har han ett litet monogram, och han är mycket ledsen att det inte tittar fram, han är ett riktigt litet näpet modelejon”. Där hör man verkligen att låten är gammal, för inte är kalsongerna något stora delar av den manliga befolkningen nästan ända upp till 40 år ser något problem med att exponera idag? Personer som lägger en hel del slantar på sina kläder men väljer att köpa opersonliga plagg bara för att de vill se ut som sina kompisar istället för att skaffa sig en originell stil. Visst, jag hade också en period då jag tyckte om att klä mig i märkeskläder eftersom jag ville passa in och vara som alla andra eftersom det är en mer bekymmersfri tillvaro när man är osäker på sig själv och absolut inte vill sticka ut. ”Högstadiet” kallar jag den perioden.



Ett icke-mode som vi aldrig verkar bli av med, tyvärr!



Är kalsongproblematiken i ”Ett riktigt litet näpet modelejon” det slutgiltiga beviset på att det åtminstone modemässigt var bättre förr? På 60-talet (och ett tjugotal år framåt) slapp man i alla fall se andra män som absolut måste visa upp för omvärlden att de har märkeskalsonger. Det lilla näpna modelejonet i visan kanske skulle vilja ha en tidsmaskin och förflytta sig framåt i tiden, han skulle passa mycket väl in i våra rådande stilideal. Själv skulle jag då möta upp honom och passa på att ta tidsmaskinen tillbaka.

 

Nu är jag i och för sig ingen stilpolis, vill någon ikläda sig foppatofflor eller en t-shirt med texten ”FUCK YOU I DRIVE A VOLVO” eller ett par stentvättade jeans med skinnkilar i sidorna eller alla dessa attribut samtidigt så får de ha det. Det stör inte mig, även om jag inte tycker att det är så stiligt så har var och en full frihet att själva klä sig i vad de vill. Eller, de som har burka kanske inte har full frihet men ni fattar vad jag menar. Dock tycker jag att det börjar passera accepterandets yttersta gränsmarker när valet av kläder (eller rättare sagt hur man har dem på sig) börjar kännas ohygieniskt. Har ni någon gång sett någon gå omkring vid exempelvis grönsaksdisken på ICA och sett någon som visar sina kalsonger vet ni nog vad jag menar. Har ni någon gång åkt uppför en rulltrappa nära inpå en Björn Borg-kalsong vet ni exakt vad jag menar. Det känns helt enkelt otroligt ofräscht, och det är därför jag reagerar på det.

 

Ifjol försökte New York-senatorn Eric Adams med en reklamkampanj förmå unga killar att sluta visa kalsongerna och dra upp sina hängiga byxor. Stora affischer föreställandes grabbar med byxhäng kombinerades med slagorden ”WE ARE BETTER THAN THIS!”, ”STOP THE SAG!” och ”RAISE YOUR PANTS, RAISE YOUR IMAGE” i hopp om bättring men att låta en senator övertala dessa kalsongflashare att skärpa till sig (i bildlig och bokstavlig mening) förmodligen var lika effektivt som att släcka en brand med hjälp av en dunk bensin.

 



Nice try, Adams!



På facebook (var annars?) har det länge cirkulerat en välkopierad statusrad där det felaktigt påstås att ursprunget till ”hängbyxan” har sitt ursprung i fängelsekulturen, där ett ”häng” ska signalera att man är ”tillgänglig”, d.v.s. att man tycker om att bli påsatt av en annan man. Jättekul att som drift med detta otyg påstå att det ska symbolisera att man är mottagare för lite analakrobatik, men tyvärr är det inte sant. Visst, det är sant att ”hänget” kommer från fängelsekulturen, men anledningen till att byxornas häng är att de som arresterades fråntogs sina bälten för att inte kunna använda dem till att skada sig själv eller andra. Lite småtristare sanning, men så är det.

 

Men, vem vet, kanske 2012 blir året då den ständigt överlevande trenden att visa kalsongerna äntligen självdör. Jag hoppas det. Eller någon uppfinner den där tidsmaskinen. Det sistnämnda alternativet känns dock som det mest troliga.


Hip hip hurra! Bloggen blir ett år idag!

 


Idag (för exakt ett år och tre sekunder sedan, detta är ett tidsinställt inlägg) har det redan gått ett helt år sedan jag fick den berömda tummen ur den ännu mer berömda röven och startade denna blogg. I mitt presentationsinlägg skrev jag att syftet med bloggen är att ”skriva om aktualiteter, media, musik, film, livet som förälder och lite annat. Allt självklart uppblandat med rent och skärt trams”. Tycker med facit i hand att jag nått mitt mål med denna sida. Ungefär så har det sett ut, har skrivit om de sakerna i en storleksordning som utgår från den listan ungefär (om man sätter trams först).

 

Tycker det har varit väldigt kul att skriva av mig saker som inte får plats i en statusuppdatering på facebook. Har genom bloggen fått några nya bekantskaper och det är väldigt trevligt. Har dessutom fått en hel del feedback på det jag skrivit, både positiv och negativ. Mina inlägg har blivit kallade roliga och vettiga, och jag har till och med blivit kallad för ”bitterfitta” i kommentatorsfältet. Men, alla åsikter är välkomna här, det är inte Aftonbladet detta.

 

Jag tänker fortsätta blogga på med blandat kvalitet och kvantitet, tänker dock försöka prioritera det förstnämnda, att bara slänga upp roliga bilder eller en YouTube-video kan vara kul för stunden (till exempel den med renässanskonstnären Paolo Roberto) men hittar jag en rolig bild/video värd att lägga upp så får jag allt se till att skriva ihop något kul också! Men, bloggen är i ständig förändring och jag letar hela tiden en perfekt stil att hålla. Helst vill jag ha en sammanhängande stil men ibland vill man bara skämta och ibland vill man vara seriös. Att starta flera olika bloggar orkar jag inte. Vad ni ser är vad ni får och jag försöker hela tiden tänka på vilken typ av blogg jag själv skulle gilla att följa.

 

Tack för att ni kollar in i denna blogg, ni som bara ramlar in på ett bananskal när ni googlar efter ”magnus uggla khaddafi” och ni som verkligen följer bloggen. Responsen på inläggen är vad som gör det kul att blogga, både de positiva och negativa. Ett stort tack ska ni verkligen ha!


Mölnlycke - där man bryr sig om de arbetslösa

Ibland när jag får åka ut med firmabilen kör jag igenom den lilla orten Mölnlycke öster om Göteborg. Ett jättefint litet samhälle som ser väldigt fint ut. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bo där. Speciellt om jag blir arbetslös någon (fler) gång. Finns det någon annan stans där man bryr sig om sina arbetslösa? Jag menar, lägga en vuxenpsykiatrisk mottagning i samma byggnad som arbetsförmedlingen? Genialt! Vi som någon gång haft med arbetsförmedlingen att göra vet hur mentalt nedbrytande det kan vara. Här har någon verkligen tänkt till! I Mölnlycke är hjälpen nära!




Förresten, nästan lika genialt är det i Timrå. Där har man placerat socialkontoret i samma byggnad som Systembolaget.

Grovt varumärkesintrång, men goda och billiga pizzor i Nässjö!

Under denna veckas två första dagar har jag via arbetet befunnit mig i Nässjö. En sådan där stad man inte direkt skulle åka till om man inte hade ett specifikt ärende (vad nu det skulle vara?). Nässjö gav, i alla fall såhär på senhösten, ett ganska så blekt intryck. Ett centrum som bestod av en gata med några affärer, typ Dressmann och Lindex. Dock hade de en helt klart godkänd thaibuffé på det ställe där vi förtärde gårdagens lunch. Innan jag och mina arbetskamrater hamnade på ”thaien” for vi runt med bil och letade tänkbar anrättning för intagandet av dagens kanske viktigaste mål.

 

Vi for förbi en minst sagt mycket intressant pizzeria som jag tyvärr inte kunde fotografera, men jag visste att vi skulle till Nässjö även nästföljande dag så jag förslog just den pizzerian som lunchställe då. Lyckligtvis nappade mina kollegor och jag kan förstå dem, skulle ni kunna motstå frestelsen att luncha på en pizzeria kallad Pizzeria Simpson? Nej, trodde väl det, speciellt inte eftersom de så befriande skamlöst snott Matt Groenings patenterade gula figurer på ett mycket smakfullt sätt. Vad hans (eller 20th Century Fox rättare sagt) advokater skulle tycka om detta kan man ju bara fantisera om. Men, pizzan var faktiskt riktigt god och dessutom mycket prisvärd, en ”Mexicana” (måste tyvärr göra er besvikna, pizzanamnen var förutom en ”Simpson” väldigt förutsägbara) med köttfärs, bacon, jalapeno m.m. kostade vid lunch bara 55:- med dricka och sallad. Tur för dem, hade det varit smaklösa pizzor, dyra priser och/eller otrevlig personal så hade jag lätt dragit iväg ett mejl till 20th Century Fox och ruinerat dem. Men, som sagt, mycket gott och prisvärt, och som sagt, mycket intressant att beskåda. Nu kollar vi in lite fotografier som jag tog idag:

 


Bart och Homer, men varför sitter de i en bil månntro?


AHA! Det är Bart och Homer som kör ut pizzorna!


Hela familjen samlad på pizzerians sidofönster, charmigt!


Någon är duktig med PhotoShop (och Marge är duktigt påtänd, kolla pupillerna!)

Politiskt inkorrekt TERROR

Idag fick vi de "skolfoton" som togs på våra barn förra veckan. I min mobil kom det två bilder och de blev väldigt bra denna gång! Eftersom jag och min fru inte tycker om att klä ut våra döttrar till små dockor brukar vi välja lite roligare kläder åt dem och denna gång tog vi t-shirts som vi köpt åt dem, roliga och färgglada. Sheena har en grön t-shirt med ceriserosa text och Sydney har en ceriserosa t-shirt med grön text. På t-shirtarna står de smeknamn vi lite skämtsamt har på dem ibland, TERROR och FASA med stora versaler. Ganska roligt och harmlöst. Nu i november i alla fall, värre var det i somras.


TERROR och FASA, världens finaste!


När hela familjen besökte Liseberg under en varm dag i somras hade barnen dessa t-shirts på sig. Det är väl inget speciellt med det tycker ni, MEN datumet för heldagen på nöjesparken var 28:e juli. Sex dagar efter att Anders Behring Breivik sprängde åtta och skjöt ihjäl 69 människor i något som verkligen var förknippat med TERROR i vårt grannland, på en plats som ligger relativt nära Göteborg geografiskt. Högst troligt var det flertalet norrmän inne på nöjesparken och man får hoppas att ingen av dem läste vad det stod på tröjan. Jag är inte någon direkt vurmare för det politiskt korrekta men när jag kom på vad t-shirten kunde förknippas med hade vi redan anlänt och löst in oss på Liseberg. Kändes lite knepigt, men samtidigt så är innebörden inte någon hyllning till knäppgökar som Breivik eller ett försök att provocera någon utan bara en hyllning till vår alldeles egna lilla ganska så harmlösa knäppgök så det var inga som helst problem att avnjuta en heldag i karusellåkandets tecken!


Jag och Sheena provocerar på Liseberg, 28:e juli 2011

Dagens T-shirt: Kris Kristofferson (den gråhårige gubben från "Blade")

För gamla rockrävar som läser MOJO (sådana som undertecknad själv alltså) är han känd som en gudabenådad låtskrivare och sångare som dessutom gjort några mer än godkända skådespelarinsatser i mer än godkända Hollywoodfilmer (exempelvis den sköna truckerfilmen Convoy). Vi vet också att han jobbade i studion i Nashville där Bob Dylan skrev och spelade in dubbelalbumet Blonde On Blonde 1965/1966 innan den egna låtskrivarkarriären tog fart. För damer 50+ är han känd som den där stilige mannen som sjöng ”Help Me Make It Through The Night” på 1970-talet, för damer 50- är han helt okänd och för unga män med RedBull i kostcirkeln är han bara ”gubben från Blade” (smålarviga vampyractionfilmer med Wesley Snipes som Kris förmodligen bara ställde upp i för att det genererade väldigt mycket pengar).

 

Kris Kristofferson, denne elegant! Jag bevittnade en konsert med honom i mars 2007 på Konserthuset i Göteborg när var på turné efter att ha släppt den riktigt bra skivan This Old Road. Tyvärr gick jag därifrån lite smått besviken. Visst, att enbart få befinna sig i samma lokal som denne man är en ynnest, men bitvis kändes den skäggige mannen lite ofokuserad och glömde bort någon textrad här och något ackord där. Konserten var absolut inte dålig men nog hade jag ändå hoppats på att mannen varit lite mer alert, sina då nästan 71 år till trots. Utanför konserten såldes det i alla fall piratkopierade t-shirts för en hundralapp styck. Givetvis köpte jag en, de var faktiskt riktigt snygga, och vem vill inte gå omkring med ”gubben från Blade” på magen? Ni får ursäkta den ganska taffliga kvalitén på bilderna, slöfotade med min iPhone istället för elegant fotograferade med systemkameran.

 

 

Framsidan och baksidan på tischan, fotomonterade med Paint, minsann!



Pst! Kris bästa skiva är helt klart den fantasifullt döpta debuten Kristofferson från 1970 (återutgiven 1971 med det ännu mer fantasifulla namnet Me And Bobby McGee efter att Janis Joplin fått en stor hit med just den låten som är hämtad från denna skiva). På skivan finns en mängd klassiska låtar, förutom nämnda ”Help Me Make It Through The Night” och ”Me And Bobby McGee” återfinns bakislåten ”Sunday Morning Comin’ Down” som Johnny Cash fick en stor hit med, så jag rundar av detta lilla inlägg med en video där Kris Kristofferson gör sin ”Sunday Morning Coming Down” i sällskap av "the man in black", enjoy:




Bunny Munros död - Snuskig och rolig bok av Nick Cave

I Bunny Munros död får vi följa Bunny, som livnär sig som kringresande försäljare av diverse hudprodukter. Alkoholiserade Bunny är ungefär den kåtaste människa som existerat och han missar inte ett tillfälle att försöka idka sexuellt umgänge med de kvinnor han träffar på. Servitriser och hemmafruar, alla är önskade byten för den gifte mannen Bunny som dock helst vill ha de två kvinnor han fantiserar om hela tiden, Kylie Minogue och Avril Lavigne (av förklarliga skäl ber Cave dessa två damer om ursäkt i efterordet till boken). Hans fru ledsnar av förståeliga skäl på sin makes beteende och väljer att ta sitt liv. Bunny blir ensam kvar med den lille sonen Bunny Jr, som får följa med sin pappa på försäljarturné. Vilket innebär sitta och vänta i bilen medans pappa uppsöker potentiella kunder/påsättningar.

 

Bunny ser sig själv som guds gåva till kvinnan (förlåt, kvinnorna menade jag), och han är mycket mån om sitt yttre, pomaderad tjusarlock i pannan och skjortor med manlighetssymboler på är vad han ikläder sig. Tron på den egna förmågan är hög. Ibland lyckas Bunny få sig ett nyp, men ibland går det sämre. Att håna en Frida Kahlo-tavla hemma hos en butchig flata är väl inte direkt att ragga i medvind. Ett krossat näsben blir resultatet den gången för den ständige kåtboken och fler scener ur boken tänker jag inte skriva om här, är inte direkt någon vän av spoilers.

 

Det här är en hejdlöst rolig historia, Nick Cave är inte bara en väldigt begåvad sångare och låtskrivare, han är dessutom en helt fenomenal författare och denna underhållande och snuskiga roman kan jag starkt rekommendera till alla med humor.

 


Betyget blir sju Charles Bukowskisar av tio möjliga.




Nu har jag skrivit ett mejl till radiokanalen Rockklassiker

Hej Rockklassiker!

Jag har noterat en felaktighet under ett av era inslag. Nej, jag talar inte om programledaren "Rock DJ Jocke Ljungberg" som alltid kallar Led Zeppelins "Stairway To Heaven" för "Stairways To Heaven" eller The Rolling Stones "Paint It Black" för "Paint In Black". Det är bara små petitesser egentligen. Vad jag har reagerat på är att ni under ett av Ian Hauglands Historien bakom rockklassiker-inslag nämner en direkt felaktig uppgift. Det handlar om Iggy Pop och där vill jag verkligen att rätt ska vara rätt. Haugland hävdar att det legendariska albumet "Raw Power" av Iggy & The Stooges är producerat av David Bowie. Nix pix, så är ej fallet! Den som producerat detta album är Iggy Pop själv. Bowie har bara remixat inspelningen, som skivbolaget CBS inte ville ge ut i Iggys version. Ni kanske inte tycker att detta är något att reta upp sig på men det är ändå en felaktighet och sådana vill ni väl inte ha i era inslag?

Ian får snacka in en ny variant (han har ju munläder den mannen så det ska väl inte ta så lång tid för honom?) där han säger att Bowie hjälpte till med inspelningen av "Raw Power" för det gjorde han ju, med bravur dessutom. Sen, ni brukar alltid efter detta inslag köra en låt med personen eller gruppen ni pratat om, och snälla, välj någon annan av Iggys låtar än "The Passenger", "Lust For Life" eller "Real Wild Child (Wild One)", alla kan dem vid det här laget. Det finns faktiskt mer örongodis i den gigantiska Iggykatalogen. Varför inte någon av de åtta låtarna från nämnda Stooges-album? Det skulle verkligen uppskattas! Jag brukar lyssna på er kanal en del i min firmabil och det är bara samma låtar om och om igen. En hel del bra låtar, det ska medges, men ni spelar sönder dem. Visst, kanalen heter Rockklassiker men det finns fler låtar som är rockklassiker än de ni spelar. Motörhead har fler klassiska låtar än "Ace Of Spades", för att ta ett exempel.

Dock ska ni ha cred för att ni varierar de låtar ni spelar med Nirvana väldigt mycket, det är kul. Eller, kul och kul, att Nirvanas musik reducerades till något som hamnade på radion inklämd mellan "When The Children Cry" och "We're Not Gonna Take It" var väl anledningen till att han sköt skallen av sig? Synd på en så fin kille.

Nåväl, fixa till det där med Iggy/Bowie och variera er lite mer (ibland briljerar ni med exempelvis Black Sabbaths "The Wizard", men det är inte ofta) så ska jag lyssna vidare på er i bilen. Tyvärr finns det ingen radiokanal som verkligen är bra men ni känns som den minst dåliga i alla fall.



Med vänliga hälsningar

Jonas, Västra Frölunda




David Bowie, Iggy Pop och nån tjomme med schyssta polisonger!

free counters

RSS 2.0