Way Out West 2013

Idag när jag kollade in i mitt facebookflöde såg jag att några av mina vänner gjort egna "önskeaffischer" för nästa års upplaga av Way Out West-festivalen. Jag ville såklart inte vara sämre så jag gjorde en egen affisch. Eller, jag gjorde två. Eftersom jag är som jag är så blev den första såklart en ironisk variant, för inte tror jag i ärlighetens namn att Sveriges mest trendkänsliga festival skulle ha Sean Banan som huvudattraktion? Men, den lägger jag som en liten bonus här längst ner i inlägget. För det var i sanningens namn roligare att göra en lista över sina drömbokningar. Jag ville inte ta med personer som är döda eller så, så jag utgick från artister som rent hypotetiskt skulle kunna stå på en scen igen (ja, kanske inte ovänner som Axl Rose och Slash samtidigt eller John Cale och Lou Reed ihop är en möjlighet, men ändå).
 
Man fick bara välja 15 artister men det lyckades jag gå runt genom att lägga in ett /-tecken mellan banden. Tyvärr fick jag inte med The Fall, Mazarine Street och en hel drös andra band, men det var coolt att göra en festivalaffisch med drömbokningar som Rolling Stones och Bob Dylan placerade sådär långt ner:
 
 
 
 
Överst på listan ville jag ha Bruce Springsteen, men tyvärr såg det så fult ut så jag la in en riktig specialare, Iggy Pop & David Bowie gör en fulltständigt unik spelning där de uteslutande spelar låtar från skivorna de spelade in (till stor del tillsammans, eller Bowie var väl mer med på Iggys än tvärtom) 1977. I övrigt är det en riktigt trevlig tillställning. I min fantasi. Har dock upplevt många bra artister på Way Out West under de tre år jag varit där; Iggy & The Stooges, Prince, Primal Scream, Thåström, Eagles Of Death Metal, Pavement, The Hellacopters, Wu-Tang Clan och så vidare, så jag ska inte klaga.
 
Här är affischen jag gjorde på skoj, den måste svida i ögonen på alla trendnissar, haha (och ja, jag är mycket medveten om att de tabbat sig och behållit 2012 där längst ner på affischerna):
 
 

Leif GW Persson tar sig en funderare

Rolig gif-animation "lånad" av Nöjesguidens bitvis briljante Tobias Boström

Joakim Thåströms nio LP-favoriter, september 1983

 
Den här inscannade godbiten från Sveriges bästa musikjournalist (efter saknade Lennart Persson, R.I.P.) Jan Gradvalls legendariska fanzine Jörvars Gosskör innehåller Thåströms favoritalbum utvalda i samband med en intervju 1983. Intervjun hade jag läst tidigare, inte in fanzinet men väl i Gradvalls bok Artiklar, intervjuer och essäer 1981-1994 som någon vänligt själ hade köpt in till Kulturmagasinet i Sundsvall. Borde dock införskaffat mig ett eget ex av boken, som innnehåller mycket intressant läsning. Dock har den gode Gradvall själv hela boken tillgänglig som PDF-fil på sin hemsida och det är bara att tacka och ta emot. Thåströmintervjun hittar man en bit ner på denna sida, den här helt klart läsvärd, frågor och svar av denna typ:
 

 

Finns det några plattor du skäms för att du gillar ?
– Bellman älskar jag, men det skulle jag aldrig skämmas över. Det skulle
i så fall vara Ein Bischen Frieden med Nicole. Jag snodde den kassetten på
en bensinmack förra sommaren då vi var på turné. En morgon vaknade jag
upp med den sjungande i bakhuvudet, och tänkte att jag bara måste ha den.
Men sen lyssnade jag på den högst ett par gånger, det räckte . . 


Vem är jag Allram Eest lik?

Efter dagens födelsedagskalas för Sheena gick mina barn hem till en familj som bor här på vår gård och där blev födelsedagsbarnen (som egentligen fyllde i tisdags) fast framför svarta tavlan, där hon visade upp sina konstnärstalanger. Hon skulle rita av mig, med skägg och allt (jag har dock aldrig gått längre utan att raka mig än kanske tio dagar) och resultatet blev väldigt lyckat. Dock var det väl i ärlighetens namn mer likt SVT-profilen Allram Eest (som Sheena faktiskt inte har en susning om vem det är)?
 
 
Dottern har en stor konstnärlig ådra, det ser man mycket tydligt här ovan.

Sheenas födelsedag

I tisdags fyllde familjens minsting hela fyra år. Jag har alltså varit tvåbarnsfarsa i hela fyra år, förklarar ju ett och annat, påsarna under ögonen och de allt mer frekvent förekommande grå hårstråna i mitt tidigare så kastanjebruna hårsvall till exempel. Födelsedagen blev i det stora hela mycket lyckad, efter paketöppning och vald favoritlunch (pappas pannkakor med grädde och glass minsann) blev det en tur till Liseberg. Tyvärr var Sheena en ynka centimeter för kort för att åka Jukeboxbilarna och Kållerado, där det är en gräns på 110 cm. Lyckligtvis fanns det en hel del annat som var trevligt att göra för henne, och vi lyckades för första gången se Kaninshowen som var väldigt välinrepeterad och otroligt underhållande. Jag skrattade nog lika mycket som barnen. De närmaste sörjande kan kika in på min frus blogg och kolla på lite fler bilder från dagen, det inlägget hittar ni här.
 
 
 
Muchos lattjos!
 
 
 

Jens Lapidus i Hollywood?!

Nej, någon amerikansk filmskapare har inte haft på sig sina spenderbyxor och köpt filmrättigheterna till Snabba Cash-trilogin (inte vad jag vet i alla fall, men det kanske händer strax efter att Andreas Wilson får sitt stora efterlängtade internationella genombrott?), men det verkar som att Jens Lapidus, mannen som ser ut som att att ha badad i ett badkar fyllt av vaselin och lakritsströssel varje gång han dyker upp och leker märkvärdig i desperata försök att nå upp till professor Leif GW Perssons nivåer som expertkommentator i TV3's evighetssuccé Efterlyst, fått en stor filmroll.
 
Igår kväll såg jag filmen The Hunger Games och gissa om jag blev förvånad när herr (fniss) Lapidus dök upp i en bärande roll. Karaktären, Seneca Crane var en synnerligen elak herre i TV-industrin, ja faktiskt mer elak* än den som försvarar diverse skumrask med tatueringen "SKYLDIG" för evigt inpräntad i det där området mellan hårfästet och ögonbrynen. Dock undrar jag varför Lapidus, när han äntligen ansar sitt skägg, väljer att göra det på detta minst sagt bisarra vis. Självaste Prince ligger i lä.
 
 
 
Näe, det är inte den riktige Lapidus i filmen, men nog är det allt bra likt?
 
 
*= OBS! Det där skrev jag bara för att det lät så roligt, självklart har alla rätt till ett försvar. Det är en av grundpelarna i en demokrati.

Men hur fick han tag i skjortan egentligen?

Allas vår älskade lille Carl Philip blev attackerad i Cannes på franska rivieran härom dagen, en nyhet som få har missat. Vad han gjorde där har jag faktiskt inte fått grepp om, förmodligen arbetade han hårt, för inte är han född med silversked i munnen den killen. Jaja, det är såklart inte trevligt att bli attackerad, men en sak har vi inte fått reda på - hur fick han tag i Skogsturkens skjorta? Hur fakking gick det till?
 
 
 
 
Jag hittar ingen information av detta, trots massiv mediarapportering: ABEXPGP, SvD

Två olika sätt att resa bakåt i tiden

1. Man kan som Marty McFly i Tillbaka till framtiden-trilogin bli kompis med en knäpp vetenskapsman kallad Doc (man undrar för övrigt hur den vänrelationen uppstod, den känns inte helt sund) och sen när han har uppfunnit en tidsmaskin så kan man bli nyttig idiot och få åka jungfruturen i den.
 
2. Man kan gå in på expressen.se och titta på den här dagsaktuella annonsen:
 
 
 
"Har du inte fått nog av Pamela Anderson?" Finns det allvarligt talat någon som inte fick nog av henne redan innan vi växlade millenium? Känns inte direkt som att de som marknadsför Miljonjakten (vad det nu är för skit, vägrar klicka in mig där) hänger med i utvecklingen. Undrar om de pysslar om sina Tamagotchis ordenligt?

Alice Coopers Lisebergskonsert - som en färgsprakande serietidning

I onsdags bevittnade jag Alice Coopers konsert i nöjesparken Liseberg och den gamle skräckrockaren levererade minst lika bra nu som 2001. Det var till och med snäppet bättre denna gång, fräckare låtar och en mer påkostad scenshow, dock hade jag inför den konserten inte direkt tagit del av så mycket livemusik så jag var väl aningens mer lättimponerad. Dock är jag väldigt lycklig varje gång jag får se en bra artist, blir exalterad och upprymd mina 36 år till trots, jag borde tycka att det är en patetisk gubbe som står där, för att sedan gå hem och tja, vad gör vuxna män, snider träskedar? Kollar på TV-sporten? Inte jag, jag står där och tittar på Alice och har ett leende från det ena örat till det andra. Visst, även jag tycker att det stundtals kan kännas lite larvigt med alla dockor och annan scenrekvisita, men hey, det är Alice Fucking Cooper, the inventor of this shit som vi står och kollar på. Han kommer undan med det här. Det är för övrigt stor underhållning från första stund till den sista, det känns som när man var liten och läste en serietidning.
 
 
Alice underhåller Liseberg, bild lånad av Aftonbladet.
 
 
Alice inleder med klassikern "Black Widow", och som andra låt kom oväntat "Brutal Planet" från skivan han turnerade på förra gången jag såg honom. Trodde att han inte spelade låtar från den perioden men det gjorde han visst, sen kom fyra av hans bästa låtar på rad, "I'm Eighteen", "Under My Wheels", "Billion Dollar Babies", och "No More Mr Nice Guy". Hitlåten "Hey Stoopid" kom också, även om den inte är någon stor favorit så fungerade den ypperligt, detsamma kan man väl säga om strippstångsjuckaren "Poison". Lyckligtvis spelades "Only Women Bleed" även denna gång, till den satt han med sin kvinnodocka i famnen, behandlade henne väldigt ömt, för att i nästa låt "Cold Ethyl" kasta henne som en trasa runt omkring sig. En av mina favoritlåtar, jag har inte riktigt fattat vad den handlar om men tror det handlar om en nekrofil. Ja, det var inte enda dockan han hade, under "Feed My Frankenstein" kom det ett gigantiskt monster och jagade Alice och de andra, men man vet inte om man ska skratta åt eller med Alice där och jag tror det är det som gör att man gillar det. Alice bjuder på sig själv, för han är en riktig underhållare av den gamla skolan - och som sagt, he invented this shit. Naturligtvis kelade han med en gigantisk boaorm också, slängde ut dollarsedlar till publiken, mördade en paparazzifotograf och i slutet av konserten lades han i sin berömda giljotin, någon roddare plockade upp hans avhuggna huvud och publiken såg ut att älska showen. Inte bara jag.
 
Som sista låt kom "School's Out" och den fungerar såklart ypperligt, det är en fantastisk rocklåt man inte kan annat än älska (dock är den lite uttjatad) och denna kväll vävdes fragment av Pink Floyds "Another Brick In The Wall" in ypperligt i låten. Det kändes helt naturligt, till skillnad från 2001 när konserten avslutades med en cover på The Whos "My Generation", det blev bara fel. När det var dags för extranummer så blev det bara en låt, men det blev en fantastisk avslutning. Till "Elected" kom allas vår favoritskräckgubbe in med en svensk flagga och på överkroppen hade han den svenska fotbollslandslagströjan, naturligtvis med efternamnet COOPER på ryggen och numret 18. Där och då hade jag nog röstat på Alice om valurnorna kommit fram, trots att han egentligen är lite väl kristen höger för sitt eget bästa. Kristen? Ja, det har Alice varit i hela sitt liv, uppväxt med en präst till pappa. Ironiskt nog är väl Alice, eller Vincent Furnier som han heter egentligen, den artist som förmodligen dragits med mest satanistanklagelser i sin karriär. Men, det är ju bara show. Men en bitvis helt fantastisk sådan.
 
 
 
 
 
 
Betyg: 8/10 (om man nu måste sätta betyg, det är inte alltid lätt att reducera upplevelser till siffror)
 
 
Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten
 
 

Det är något med dessa death metal-logos...

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, det är som vanligt lite svårt att tyda teckensnitten på the average death metal logo, men det verkar som att det är någonting som inte riktigt stämmer med dessa...
 
 

Om man saknar vuvuzelorna under OS i London 2012....

...så kan man ju helt enkelt göra som vår käre kung; härma en!
 
 
*MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEP*

Skräckrock av Alice Cooper på schemat ikväll...

Sen jag flyttade ner till Göteborg från Sundsvall år 2004 tror jag att Alice Cooper har varit här sex, sju gånger eller så. Det känns som att han kommer hit nästan varenda år. Dock har jag inte varit på någon av konserterna, jag såg honom i Sundsvall 2001 och jag vet inte om det var så att jag fick det jag förväntade då (och mer därtill) och därför varit lite rädd för att han inte ska hålla samma klass nästa gång? Det känns så ibland, till exempel vill jag nog inte gå på en till Paul McCartney-konsert igen eftersom han var så fenomenal på Ullevi sommaren 2004. Jag vill verkligen inte bli besviken (delvis därför jag inte gick på The Rolling Stones på Ullevi sist heller, även om jag nu nog ångrar det i efterhand).
 
Sist jag såg Alice hade jag egentligen inte tänkt gå, men vann biljetter i Sundsvalls Tidnings tävling, efter att lite krystat motiverat mig med att jag inte hade några pengar och det vore katastrofalt för mig att missa Alice när han äntligen återinför sin giljotin i sina liveshower. Han var väldigt vital då, vid en ålder av 53 (ja, inte Springsteen-vital kanske men det var en pigg rockfarbror vi fick bevittna). Tror det kan bli en festlig kväll, mannen är en legend och hans låtkatalog är inte att förkasta (förhoppningsvis gör han som sist och river av några nya låtar i början för att sen leverera ett pärlband av fantastiska låtar som "Under My Wheels", "No More Mr. Nice Guy", "School's Out", "Welcome To My Nightmare""I'm Eighteen" och så vidare. Ja, sist sjöng han till och med den vackra "Only Women Bleed", en hjärtskärande historia om kvinnor som lever i relationer med alkoholiserade hustrumisshandlare.
 
 
 
 
 

Hur det gick för Alice ikväll kommer jag nog att rapportera om här så snart tillfälle ges, till dess kan ni roa er med en liten anekdot om hur det gick till när jag fick mannens autograf och ett tillfälle att skaka hans hand. Det kan ni läsa om här.

I Wanna Be Somebody

Jag misstänker tyvärr att det hela skedde helt oavsiktigt, men när jag ville ta ett foto på min dotter Sheena igår, fjantade hon sig och ställde sig med huvudet på sne', morrandes med sitt rufsiga hår och liknade därmed väldigt mycket den galne gitarristen Chris Holmes från W.A.S.P. De poserade ju alltid sådär i tidningen OKEJ, W.A.S.P., Twister Sister och alla andra satanistiska hårdrockare med en förkärlek för rått kött. Eller vad tycker ni, det är Sheena till höger. Dock är liknelserna bara till det yttre, Sheena må vara busig, men någon Chris Holmes är hon då inte.
 
 
Det är Chris Holmes till vänster, mannen med handgranaten.


Lite bonus, Chris Holmes i poolen i en klassisk intervju från dokumentären The Decline Of The Western Civilization II - The Metal Years som för övrigt rekommenderas å det grövsta:



Festlig karikatyrmålning föreställandes The Rolling Stones

Den charmanta kvinnan jag är gift med tog sig igår en sväng förbi marknaden vid Gustav Adolfs torg i Göteborg, där det säljs allt möjligt krimskrams. Hon köpte en The Beatles-tischa med motivet från A Hard Day's Night (filmen, inte skivan) åt mig vilket jag blev väldigt glad över, men ska man bli glad eller ledsen över att t-shirten med motivet här nedanför inte fanns i rätt storlek? Hon hade köpt den åt mig i sådana fall, säger hon:
 
 
Ron Wood med den där hållningen. Rätt kul faktiskt.
 
 

Jakten på världens bästa playlist

När lusten faller in slänger jag ut en text om en låt jag gillar väldigt mycket, bloggkategorin ni hittar detta i har jag döpt till Jakten på världens bästa låt. Där hittar ni låtar som jag bara känner att jag måste dela med mig av. Hela 38 stycken har det blivit hittills och jag kommer att fortsätta skriva om mina favoritlåtar lite titt som tätt. Ibland är det jättekända låtar från mijonsäljande album och ibland är det så obskyra låtar att de knappt finns (som "Verkligheten" av Cortex). Jag brukar inte använda Spotify så värst ofta, har ingen betalversion av det och sitta och behöva höra reklam känns inte som en sån där toppengrej. 
 
Nu har jag i alla fall sammanställt de låtar jag haft med i en lista, 35 av de 38 låtarna hittade jag igen och om ni klickar på länken här nedanför så kan ni avnjuta en ganska så hygglig och eklektisk mix. Trevlig lördag!
 
Jakten på världens bästa låt
 
 
Tommy Körberg (jodå, han är med på ett hörn)

Jakten på världens bästa låt, del 38

"Seven Nights To Rock" av Moon Mullican
 

När denna rock’n’roll-singel släpptes 1959 blev inte någon större hit. Den enda anledningen till detta måste ha varit att Moon Mullican var 50 år, tunnhårig och överviktig, något som inte tilltalade en tonårspublik som föredrog idoler som såg ut som Elvis Presley eller den relativt nyligen avlidne James Dean. Någon annan anledning till att den hamnade utanför radarn kan jag inte komma på, för detta är rock'n'roll i världsklass!

 

 

 

 

 

 

Låttexten är väldigt influerad av Little Richards ”Tutti Frutti” som också den handlar om en man med flertalet lösa sexuella förbindelser. Illa maskerade med metaforer, Moon sjunger att han vill ”rocka” med olika tjejer varje veckodag och jag tror inte att han menar att han vill dansa.

 

 

"Monday, I'm gonna rock with Jane 
Tuesday, it's gonna be Lorraine 
Wednesday, I'm taking Nancy Lee 
Thursday, it's Betty Lou and me 
Friday, I'm gonna jive with Sue 
Saturday and Sunday, any chick will do" 

 

 

Moon Mullican spelade redan som 16-åring på bordeller där han arbetade hela natten och sov hela dagen, därav smeknamnet ”Moon”. Mullican, som bland annat sågs som en influens av självaste Jerry Lee Lewis, valde enligt egen utsago piano som instrument eftersom ölsejdeln ramlade av när han ställde den på sin fiol. Han avled 57 år gammal på nyårsdagen 1966, dagen efter han bestämt sig för att sluta äta fläskkotletter.

 

 

 

Moon med sitt piano (med generöst utrymme för ölsejdlar).

 

 

 

Hur upptäckte då jag denna låt? Jo, äran får tillskrivas den där mannen från New Jersey som nästan alla mina blogginlägg har handlat om den senaste tiden. När Bruce Springsteen var ute på The Rising-turnén 2002-2003 följde jag spellistorna slaviskt via den officiella hemsidan. Jag var så otroligt taggad inför Ullevi-konserterna och helt plötsligt dök denna låt upp i spellistan. Nyfikenheten är en god egenskap jag har så jag laddade ner en liveversion från Bruce, och kollade såklart upp originalet också och upptäckte en fantastisk låt som för övrigt funkade alldeles ypperligt på en stor arena i en mer ösig rock’n’roll-version än originalet också. Både 2003 och 2012. Förmodligen kommer den alltid att låta bra, det här har tidlösa kvalitéer. Kolla in klippet här nedanför (speciellt vid 02:30!!!), om ni inte älskar Bruce Springsteen efter detta så har jag nog gett upp hoppet om er. Väldigt dåligt filmat, dock.

  

 

 

 


Ett försök att kort summera Springsteen-helgen

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan skriva som inte redan blivit skrivet om helgens Bruce Springsteen-spelningar på Ullevi. Det känns som att allting som kvällspressen skrev om dem var sant. Jag bevittnade denna helg min sjätte och sjunde konsert av denne man, världens i särklass bästa underhållare och har aldrig sett honom i bättre form (och då var ändå de fem konserterna jag sett tidigare de fem bästa konserter jag varit på över huvud taget).
 
Vilken dag var då bäst? Den andra kvällen toppade den första men några saker var faktiskt bättre den första kvällen. Det känns bara som att jag inte kommer att leverera någon ny och spännande analys av konserterna men tycker att vissa delar av den första kvällen fick lite väl hård kritik, ”Johnny 99” avfärdades som tråkig men versionen The E Street Band levererade av den var kanske det svängigaste jag någonsin hört (överlag fick blåssektionen ett mycket större utrymme under den första konserten). Inledningen var betydligt fartigare på fredagen också, Springsteen kom ut väldigt taggad och under de första låtarna var det ingen som helst hejd på honom (vilket å andra sidan gjorde att det efter ett tag blev lite svajigare i tempot när de lugnare låtarna kom). Lördagskonserten började lite försiktigare vilket gjorde att konsertens tempo stegrades hela tiden. Den spelningen inledde han för övrigt med hela sju låtar som inte ens spelades under den första kvällen.
 
 
Otroligt svängig version av "Johnny 99", första kvällen.
 
 
Hur många artister kan göra så utan att tappa i kvalitet? Säga vad man vill om exempelvis AC/DC's fantastiska spelning på Ullevi under Black Ice-turnén 2009 som jag njöt under varenda sekund av, men de hade exakt likadant setlist hela turnen. Inga som helst spontana utsvävningar vilket såklart ger en stabil fungerande konsert men det blir inte alls samma nerv som en turné med olika låtlistor från kväll till kväll. Varför gör inte fler band såhär? Springsteen tar till och med upp skyltar från publiken, skyltar med låtönskningar som han glatt visar upp för sitt band och sen one-two-three-four också drar de igång den. När The Rolling Stones turnerar kan Mick Jagger och gubbarna på sin höjd byta ut "Wild Horses" mot "Angie" där det vid låt nummer fem är dags att dra ner på tempot lite. Men, med Springsteen vet man aldrig vad som ska hända, den skivan han för tillfället turnerar med brukar han oftast spela ungefär fyra, fem låtar från och extranumren brukar vara några som han inte byter ut och några som han varierar från kväll till kväll.
 
 
Dåligt foto, bra ståplats. Andra kvällen.
 
 
Första kvällen denna gång fick vi höra bland annat den gamla rock'n'roll-klassikern "Seven Nights To Rock" av Moon Mullican som på lördagen byttes ut mot Springsteens egna "Ramrod" (som faktiskt var bättre 2003, men det var nog bara för att den var längre då). Men, som sagt, den här gången får ni förlita er hyggligt mycket på vad kvällstidningarna skrev, att Expressen gav lördagskonserten betyget sex getingar och vad det betyder för tidningens trovärdighet kan man väl sia om men nog var det en konsert helt i en klass för sig. Turneavslutningen ett par dagar senare, i Finland igår kväll, ska visst också varit något utöver det extra. Inte nog med att Bruce kom ut och spelade en akustisk liten minikonsert för de ca 5000 som stod och väntade i förväg inne på arenan, när han väl kom ut sträckte det ordinarie setet sig över fyra timmar. Den längsta konserten han någonsin gjort. Ja, vad ska man säga, han fyller 63 år i nästa månad och han har verkligen bevisat att ålder bara är en siffra.
 
 
 "Jungleland" från kväll två, första gången den spelades på stor arena efter Clarence Clemons dog.
 
 
Jag tycker verkligen det är svårt att försöka sammanfatta dessa två konserter, så jag nöjer mig för denna gång. Allt ni vill veta om den har ni redan läst om i tidningen.
 
 
Betyg: Ja, det är så klart full pott på varje tänkbar skala.
 
GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, AB, AB, AB, AB, AB

free counters

RSS 2.0