Jakten på världens bästa låt, del 38

"Seven Nights To Rock" av Moon Mullican
 

När denna rock’n’roll-singel släpptes 1959 blev inte någon större hit. Den enda anledningen till detta måste ha varit att Moon Mullican var 50 år, tunnhårig och överviktig, något som inte tilltalade en tonårspublik som föredrog idoler som såg ut som Elvis Presley eller den relativt nyligen avlidne James Dean. Någon annan anledning till att den hamnade utanför radarn kan jag inte komma på, för detta är rock'n'roll i världsklass!

 

 

 

 

 

 

Låttexten är väldigt influerad av Little Richards ”Tutti Frutti” som också den handlar om en man med flertalet lösa sexuella förbindelser. Illa maskerade med metaforer, Moon sjunger att han vill ”rocka” med olika tjejer varje veckodag och jag tror inte att han menar att han vill dansa.

 

 

"Monday, I'm gonna rock with Jane 
Tuesday, it's gonna be Lorraine 
Wednesday, I'm taking Nancy Lee 
Thursday, it's Betty Lou and me 
Friday, I'm gonna jive with Sue 
Saturday and Sunday, any chick will do" 

 

 

Moon Mullican spelade redan som 16-åring på bordeller där han arbetade hela natten och sov hela dagen, därav smeknamnet ”Moon”. Mullican, som bland annat sågs som en influens av självaste Jerry Lee Lewis, valde enligt egen utsago piano som instrument eftersom ölsejdeln ramlade av när han ställde den på sin fiol. Han avled 57 år gammal på nyårsdagen 1966, dagen efter han bestämt sig för att sluta äta fläskkotletter.

 

 

 

Moon med sitt piano (med generöst utrymme för ölsejdlar).

 

 

 

Hur upptäckte då jag denna låt? Jo, äran får tillskrivas den där mannen från New Jersey som nästan alla mina blogginlägg har handlat om den senaste tiden. När Bruce Springsteen var ute på The Rising-turnén 2002-2003 följde jag spellistorna slaviskt via den officiella hemsidan. Jag var så otroligt taggad inför Ullevi-konserterna och helt plötsligt dök denna låt upp i spellistan. Nyfikenheten är en god egenskap jag har så jag laddade ner en liveversion från Bruce, och kollade såklart upp originalet också och upptäckte en fantastisk låt som för övrigt funkade alldeles ypperligt på en stor arena i en mer ösig rock’n’roll-version än originalet också. Både 2003 och 2012. Förmodligen kommer den alltid att låta bra, det här har tidlösa kvalitéer. Kolla in klippet här nedanför (speciellt vid 02:30!!!), om ni inte älskar Bruce Springsteen efter detta så har jag nog gett upp hoppet om er. Väldigt dåligt filmat, dock.

  

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
free counters

RSS 2.0