R.I.P. Davy Jones, sångare i The Monkees

The Monkees sångare Davy Jones, som inte har något mer än sitt namn gemensamt med den där konstiga bläckfiskpiraten i de där filmera det gjorts minst två för många av hittills, har dött i hjärtinfarkt, 66 år gammal. Naturligtvis mycket trist. The Monkees var ett band som på sin tid avfärdades som pellejönsar, de togs fram av TV-producenter som ville skapa en populär TV-serie om ett popband. Och det fungerade bra, ett tag sålde de mer skivor än The Beatles. Dock hade medlemmarna större ambitioner än att vara ett popband, och de skrev väldigt bra låtar själva efterhand, men sitt rykte som låtsasband blev de aldrig av med. Trots alla fantastiska låtar de spelade in. Min favoritlåt med bandet är nog "The Door Into Summer", här nedan från ett avsnitt av TV-serien där Davy Jones av någon anledning klätt ut sig till kvinna (det går sådär, han ser exakt ut som Alice Cooper utan smink). Titta och lyssna på det här nu, det är riktigt bra (och sov gott, Davy):




Aftonbladet, DN, Expressen, GP, SvD

Radiomannen Germund Stenhag, är han lik en 80- eller 90-talsrelik?

Tittade, som jag brukar göra med jämna mellanrum, i bloggen Spader Ess och där hade det igår lagts upp en bild på P3s musikredaktör Germund Stenhag. En till namnet välkänd radioprofil som ni förmodligen har hört någon gång på radion? Jag har hört honom massor med gånger, under 90-talet hade han bland annat ett program tillsammans med Calle Dernulf där de spelade grymt bra och framförallt varierad musik. Det kunde vara Rocket From The Crypt följt av Method Man följt av Dexy's Midnight Runners följt av James Brown och så vidare. Musik med den enda gemensamma faktorna att den var väldigt bra. Hur han ser ut kanske inte så många vet? Jag vet det och visste det en gång när han av någon anledning gästade Sundsvall i slutet av 90-talet. Jag, påtagligt berusad, ville såklart berömma honom för programmet han hade (det hette P3 Klubb men ska ej förväxlas med den senare varianten med samma namn som bara spelade dansmusik) och ha sa ungefär tack och sen var det bra med det. Det var väl intressantare att flörta med tjejer än att prata med en full bonnläpp, kanske?

Oj, drog iväg lite där, men tillbaka till saken: i Spader Ess blogg fanns bilden på Germund jag "lånade" till montaget här nedanför, och där hävdades att han låter som Televinken när han pratar. Det kanske han gör (av naturliga skäl är det svårare att blogga om sound-a-likes än look-a-likes) men något jag upptäckte nu var att han ser ut som Rederiet-karaktären Uno Kronkvist (Hans V Engström). Eller är det Niclas Wahlgren han ser ut som? Jag kan inte riktigt bestämma mig men nog skulle de här nedanför kunna vara besläktade?


Tripp, trapp, trull! Från vänster: Niclas, Germund och Rederiet-Uno

Grattis Sundsvall - legendariska Thin Lizzy till Gatufesten

Död - och ganska oersättlig!


Det kanske möjligen eventellt hade varit en ännu större bokning om det legendariska bandet haft kvar sin frontman, sångare, basist och låtskrivare Phil Lynott? Han är av naturliga själ inte med. Han avled i januari 1986, dvs före Olof Palme sköts till döds. Länge sen, alltså. En riktig skitbokning. Vilka kommer nästa år? Motörhead utan Lemmy?

Monarkens återkomst

Denne vår käre kung Carl XVI Gustaf är då ständigt aktuell. Förra veckan blev han morfar till lilla Estelle, denna vecka kommer en nyhet nästan lika stor; han är väldigt lik Luke:


Två som kan köra fort när det gäller, Calle och Luke!


Detta inlägg är skapat i samarbete med Nonsensakuten.

Christer Pettersson - Syndabocken

Idag uppmärksammas årsdagen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. 26 år har gått och i år har dagen av naturliga skäl inte uppmärksammats i närheten av så mycket som ifjol, då det var 25 år sedan. 25 är en jämnare siffra (och ifjol var även det datum mordet hade blivit preskriberat om inte lagen hade hunnit ändrats), och nu har vi det uppmärksammade barnet Estelle att fokusera på istället, men nog ska det ältas lite om Christer Pettersson igen. Aftonbladet är än en gång mästare på att koka soppa på en Christer Pettersson-spik. En soppa som blir smaklösare och smaklösare för varje år som går – det var inte Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Jag har tidigare skrivit om detta ganska komprimerat här, men dagen till ära väljer jag att publicera en väldigt expanderad version av den texten. Var så goda:

 



 



I mångas ögon gick sanningen om mordet på Sveriges statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 i graven i och med Christer Petterssons död år 2004. Att det var Pettersson som sköt Palme är för många den enda accepterbara sanningen. Att han friades av en enig hovrätt spelar ingen roll, de flesta lever i tron att det ändå var Pettersson som utförde dådet. Polisen arbetade i stort sett inte med teorier om alternativa gärningsmän mellan den tid som flöt mellan frigivningen av Pettersson och fram till hans död 15 år senare. Tingsrättsdomen och Lisbet Palmes självsäkra vittnesmål, sensationsmedias rapporteringar om Palmemordet och Petterssons odlande av sin egen myt är de främsta faktorerna till att den allmänna uppfattningen är att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme. Att så skulle vara fallet är osannolikt, han har begått många dåd i sitt liv, till och med ett dråp, men han mördade inte Olof Palme.

 

Christer Petterson dömdes för mordet på stadsminister Olof Palme av en oenig tingsättsjury den 27 juni 1989 men friades av en enig hovrättsjury den 2 november samma år. Hovrätten ansåg att bevisen mot Pettersson var allt för svaga, den tekniska bevisningen var obefintlig och att det dessutom saknades en motivbild. Men i majoriteten av det svenska folkets ögon var det Pettersson som mördade Olof Palme den 28:e februari 1986. Från den första häktningen av Pettersson den 14:e december 1988 och medierapporteringen av den, fram till Petterssons död den 29:e september 2004, fick han leva med den ständiga känslan av att anses vara skyldig till detta mord. När det i februari 2011 var 25 år sedan Palmemordet inträffade uppmärksammades dådet väldigt mycket i media, igen. Återigen ansågs Pettersson av många vara den skyldige till dådet. När jag berättade för andra att jag är väldigt intresserad av denna för Sverige så otroligt viktiga händelse, kom nästan alltid frågan om Christer Petterssons eventuella skuld upp. Men varför stannade bilden av Christer Pettersson som gärningsman kvar i folks medvetande efter den friande domen? Det vill jag så gott det går redovisa, omfattningen av denna en av världens största mordutredningar är enorm så jag har valt ut de, enligt mig, mest väsentliga delarna.

 

 

Människor tror allt för ofta på vad de läser i tidningar och ser på TV. Jag vill med detta exempel på något som felaktigt blivit en sanning mana folk till att själva ta reda på fakta om saker de vill veta mer om i stället för att döma någon utifrån hörsägen. Mina personliga erfarenheter från andra människor är att många tror allt för mycket på vår nyhetsrapportering. Tänk själv, ta reda på fakta och tänk källkritiskt!

 

 

 

Frågeställningar

 

På vilka grunder dömdes respektive friades Christer Pettersson?

Kan det ha varit Christer Pettersson som mördade Olof Palme?

Varför anses Christer Pettersson av så många vara mördaren?

Om det inte var Christer Pettersson, vem var det då som utförde dådet?

 



Fakta

 

Redan den 28:e maj 1986, på dagen exakt tre månader efter mordet på Sveriges socialdemokratiska stadsminister Olof Palme förhördes Christer Pettersson upplysningsvis om sina förehavanden på mordkvällen. I det läget förelåg ingen misstanke om brott. Pettersson hade under den aktuella kvällen uppehållit sig på den illegala spelklubben Oxen i närheten av mordplatsen. Klubben var känd för att dra till sig människor från samhällets utkant och han kunde tänkas ha sett eller hört något intressant kring tidpunkten för dådet. Efter detta förhör tog det ca två och ett halvt år innan polisen började tänka på Pettersson som en tänkbar gärningsman. Hans telefon sattes på avlyssning och han hämtades åter in för förhör den 14:e december 1988. Det skulle dröja nästan ett helt år innan han försattes på fri fot igen.

 

Under det förhör som nu utspelades ingick även en vittneskonfrontation där Lisbet Palme, änka till Olof och dessutom brottsoffer eftersom gärningsmannen försökt mörda henne också, pekade ut Christer Pettersson som förövaren. I och med detta utpekande häktades Pettersson och sedermera väcktes åtal mot honom. Utöver Lisbets vittnesmål hade ett annat vittne sett Pettersson utanför biografen Grand under mordkvällen, den biograf där makarna Palme såg filmen Bröderna Mozart för att strax efter filmens slut bli beskjutna i ett gathörn några hundra meter därifrån. Enligt vissa vittnesuppgifter ska dessutom Pettersson ha ett rörelsemönster som är likt det hos den gärningsman flertalet vittnen sett i och kring det så kallade Dekorimahörnet, det gathörn där Sveavägen möter Tunnelgatan, den plats där Olof Palme sköts till döds.

 

Enligt den fällande tingsrättsdomen var det Christer Pettersson som mördade Olof Palme, han dömdes till livstids fängelse men överklagade och hovrätten ansåg att bevisen mot honom var allt för vaga och han försattes på fri fot. Efter den friande domen arbetade den så kallade Palmegruppen inom polisen mestadels med att hitta nya bevis mot Pettersson, men trots nya vittnesuppgifter och en alternativ motivbild för dådet avslog Högsta domstolen resningsansökan mot honom. De nya bevisen ansåg som allt för svaga för att leda till en fällande dom.

 

Tiden mellan frigivningen och sin död levde Christer Pettersson mycket på myten om sig själv som tänkbar gärningsman. Svensk media spelade mycket på detta, främst TV3, där Pettersson ofta ställde upp och gav ett skrämmande intryck. I media kom ibland nya vittnesuppgifter fram, det handlade exempelvis om att han skulle ha skjutit Palme av misstag, i tron att det var langaren och ägaren till spelklubben Oxen, Sigge Cedergren eller att han mördat Olof Palme på uppdrag av den samhällshatande vännen Lars Tingström, mannen som i media kallades ”Bombmannen”. Många olika uppgifter, men det blev aldrig någon resningsansökan mot Christer Pettersson, han avled år 2004 och många tror att han tog sanningen med sig i graven. Efter hans död fortsatte spekulationerna och polisen trodde att Pettersson grävt ned mordvapnet vid sin mormors grav, en plats han enligt uppgift besökte ofta.

 

Vem som mördade Olof Palme vet ingen, förutom den eller de som var inblandade i mordet. Det fakta man verkligen har om mordet är platsen där han sköts, vilken typ av ammunition som användes, ungefär vilken typ av skjutvapen och en ungefärlig längd på gärningsmannen. Olof Palme var en stark politiker med många fiender, och det har talats om högerextremister inom Stockholmspolisen, amerikanska CIA, rasistiska organisationer från Sydafrika, allt från enskilda galningar till stora organisationer. Dock har hittills inga konkreta bevis framkommit, rykten och indicier är det som polisen har att arbeta med.

 

 

 

Analys

 

Det starkaste vittnesmålet mot Christer Pettersson är tvivelsutan Lisbet Palmes utpekande, ett bättre vittne än någon som varit så nära inpå mördaren är svårt att få och hennes uppgifter bör stämma, naturligtvis skulle hon inte peka ut någon annan, hon vill se den skyldige få sitt straff för dådet. Detta är i alla fall den bild av vittnet Lisbet som gemene man har. Visst, jag tror också att hon vill ha rätt man dömd för dådet, och jag tror att hon tror att det verkligen var Pettersson hon såg den där kvällen. Men jag tror inte att det var han som stod där. När Lisbet pekade ut Pettersson var det efter att konstant ha matats med information från spaningsledningen och hon visste att det var en 41-årig alkoholist som var aktuell som tänkbar gärningsman. Inte bara Lisbet visste detta, Expressen hade också fått veta att Christer Pettersson skulle in för förhör, och det gick att läsa i tidningen samma dag han togs in. Det var inte svårt för Lisbet att peka ut den person som nu misstänktes. Inte nog med att Lisbet hade förhandsuppgifter om den misstänkte, övriga personer i konfrontationsgruppen bestod mest av poliser och den ovårdade Pettersson utskiljde sig markant utseendemässigt mot de andra med sin putande mage och avvikande klädstil, han var dessutom den enda med ljusa skor i gruppen och bara en sådan liten detalj gör att han sticker ut. Dessutom står han som nummer åtta av tolv, och det är en allmänt vedertagen sanning att den misstänkte oftast har en relativt central placering i konfrontationsgruppen. Även helt opartiska testkonfrontationer med ovetande amerikaner har med stor majoritet senare pekat ut Pettersson som den som de tror är den kriminella i skaran, så att Lisbet skulle peka ut honom var nog inte så svårt för spaningsledningen att förutse. Hade inte Pettersson pekats ut så hade polisen blivit tvingade att släppa honom, bevisvärdet i Lisbets utpekande var avgörande.

 

De övriga vittnesmålen är inte heller helt tillförlitliga, polisen trodde att det var Pettersson och därför valde man att till rättegången kalla de vittnen som kom med uppgifter som passade in. Det vittne som i förhör påstods ha sett Pettersson stå och nervöst stirra utanför biografen Grand under ett par sekunder fick vittna, men det vittne som påstod att den så kallade ”grandmannens” signalement inte alls överensstämde med Pettersson kallades inte, trots att hon såg denne man under flera minuter. De vittnen som uppehöll sig i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan såg gärningsmannen springa iväg snabbt och spensligt upp för den långa trappan mot Malmskillnadsgatan. Detta i kombination med beskrivningar av en man med kompakt kropp passar helt enkelt inte in på Pettersson.

Petterssons kända kriminella aktiviteter år 1986 innefattar bland annat en vält kassaapparat på ett systembolag, bråk med civilklädd polis, snatteri för 27 kr och 40 öre, stöld av cigarettlimpa, kastande av en stol och krossande av en fönsterruta på ett socialkontor och ett lägenhetsinbrott där han stal en videobandspelare. Att mitt emellan dessa handlingar klämma in en så kyligt utförd och perfekt avrättning av Sveriges högsta statsman går helt enkelt inte. Den labile alkoholisten och narkomanen Christer Pettersson kan inte ha begått en handling som resulterat i en av världens största ouppklarade brottsmålsutredningar, ett mord utfört med en så speciell ammunition, av typen Winchester metal piercing, som aldrig varken förr eller senare funnits att tillgå i Sverige, framtagen som den var åt den amerikanska polisen för att kunna skjuta genom pansar. Det hela blir en omöjlig ekvation och han stämmer helt enkelt inte in.

 

Christer Pettersson var under hela sitt vuxna liv djupt nere i alkohol- och narkotikamissbruk och efter den friande domen såg han sin chans till att tjäna pengar. Han hade en hög intelligenskvot och han visste hur han skulle hantera media för att tjäna pengar på sin roll som tänkbar stadsministermördare. Redan vid den första intervjun efter frigivningen ser man en tydlig tendens till det fortsatta rollspelet med media, Pettersson säger till reportrarna att han är en så bra skådespelare att han nog skulle kunna dölja sitt värv om han hade varit skyldig. Redan där spelade han på sin roll som eventuell gärningsman och det känns som att han har insett att pengar finns att tjäna på sitt ofrivilliga kändisskap. TV3 sände en rad ”sensationella” program där Pettersson berättade lite, och gav vissa antydningar om att han skulle vara skyldig. Det svenska folket såg programmen, men tänkte nog inte så mycket på de stora summor Pettersson betalades för att berätta sin ”sanning”. Pettersson tjänade pengar och TV3 fick väldigt många tittare och en stor del av dessa trodde på Petterssons historier, mycket tack vare kvällspressen som på sändningsdagarna publicerade löpsedlar med lösryckta citat från de sensationsprogram som de hade fått en förhandstitt på. Ironiskt nog visade lögndetektortestet Pettersson trots allt ställde upp på att han högst troligt talade sanning när han hävdade sin oskuld. Varför skulle han ställt upp på detta om han var skyldig kan man fråga sig. Hade Pettersson skjutit Olof Palme hade han helt enkelt inte ställt upp, det hade för honom varit lättare att leverera ännu ett ”erkännande”.

 

Inte bara TV3 gjorde sitt i TV-världen för att odla myten om Christer Petterssons roll som mördaren. TV4 sände 1995 en väldigt uppmärksammad dokumentär i två delar kallad Satans mördare. Första delen handlade om politikern Olof Palme, men i den spektakulära och kontroversiella andra delen lades för första gången teorin om att Pettersson skulle ha skjutit Palme i tron att det var hans langare fram. Knarklangaren och Christer Pettersson-vännen Sigge Cedergren fick till och med agera skådespelare i en rekonstruktion av mordet. Även SVT sände en dokumentär, Jag såg mordet på Olof Palme där en narkoman som påstod sig ha sett Christer Pettersson utföra dådet fick väldigt stort utrymme. Dokumentären sändes 2006, två år efter att Pettersson dog, och avsikten med den var att avslöja Pettersson. Dock var tillförlitligheten i vittnesmålet svagt, vittnet Roger Östlund har konstaterats av både tingsrätten och hovrätten uppehålla sig inne på biografen Grand vid tiden för mordet, ändå fick han så stor plats i en dokumentär, finansierad av den statliga televisionen. Och än en gång blev frågan om Petterssons skuld aktuell.

 

Vem eller vilka jag personligen tror mördade Olof Palme varierar, ibland tycker jag mig verkligen se den högerextrema kretsen av poliser som enda självklara kandidater. Samtidigt känns det som att Sverige är för litet, om det hade gått till så som många påstår, att en konspiration på ett flertal personer utförde dådet, då hade det nog kommit fram förr eller senare, trots att många polisers agerande tiden före och efter dådet går att ifrågasätta. Många av de ökända högerextrema poliserna var i tjänst mordnatten och vissa vittnesuppgifter gör gällande att andra poliser än de i tjänst också setts i områden kring mordplatsen aktuell kväll. Att någon stor internationell organisation skulle ha utfört mordet känns i mina ögon som ett slags önsketänkande, att Palme skulle ha varit en så stor politiker att han sågs som ett så allvarligt hot. Inga bevis finns som sagt inte om någonting där heller, trots de uppgifter en och annan har kommit med genom åren. Ju mer man läser om mordet, desto mindre känns det som att man vet, man hör diverse olika teorier och till sist verkar det som att det i direkt anslutning till makarna Palme mordnatten befann sig mängder av mördare redo att slå till. När man läser om alla misstänkta personer inser man att det inte kan stämma, är någon av teorierna om tänkbar baneman sann så är alla andra falska, då förstår man hur mycket som bara är rena spekulationer. Tyvärr är det nog så att bara mördaren och eventuella medhjälpare vet hur det gick till. Om de fortfarande är i livet.

 

 

 

Framtida forskning

 

Polisens Palmegrupp arbetar fortfarande med en lösning på detta mord, som efter Kennedymordet och Lockerbiesprängningen påstås vara världens största brottsutredning. Palmeutredningens chef Stig Edqvist har förklarat att ”mordet i princip inte går att lösa”. I och med att huvudvittnet Lisbet Palmes så säkra utpekande av Christer Pettersson kan anses vara påverkat av utredningsgruppens agerande så blir det i princip omöjligt att använda henne igen. Ett nytt vittne måste träda fram och då det finns en belöning på 50 miljoner kronor att hämta så borde högst troligt ett existerande vittne redan ha talat ut. Utredningen idag går mest på sparlåga, man kollar upp de tips som kommer in och det man försöker få fram är mordvapnet för att sedan kunna knyta det till en person och till Sveavägen. Palmegruppens medlemmar är till åren gångna, och pensionen närmar sig för flertalet. De som tar över kommer att få det svårt att sätta sig in i det i det närmaste oändligt stora materialet, det tar uppskattningsvis 12 år för en utbildad jurist att läsa igenom allting, om han läser åtta timmar per dag.

 

 

 

 

Aftonbladet, Aftonbladet, GP


DDR-TV när den var som allra bäst

Någon av de fina människorna i min favoritgrupp på Facebook, Sunkadelic, hade idag den goda smaken att posta detta klipp inspelat 1977. Klippet är från programmet Ljudgalen och det föreställer musikern Lasse Dahlberg som demonstrerar en synthesizer av märket Moog. Dock ser det ut som Robert Gustavsson som klätt ut sig i en ljushårig Lisbet Palme-peruk. Dock hade det inte blivit lika bra som det här originella inslaget:





Noterbart är inte bara det faktum att Lasse får gå loss i nästan en hel kvart på bästa sändningstid och att man slänger in ett par minuter med läskiga Hieronymus Busch-aktiga målningar, det man reagerar på mest är, som någon kommenterat klippet på YouTube, att detta program är en repris från 1985. 1985 kunde man utan att tveka visa ett åtta år gammalt program om modern teknik.

Jack Black... ser jag verkligen ut som honom?

Tydligen. Hittade igen MyHeritage, sidan där jag gjorde den look-a-likegrejen med det ödesdigra resultatet som jag skrev om tidigare idag. Provade med det sista uns av självförtroende jag har kvar efter Ben Kingsley-gate som insats och här blev resultatet faktiskt lite mindre osmickrande:



Den var utseende jag främst skulle dela, Luisana Lopilato, hade jag inte en susning om vem det var men en snabb Wiki på hennes namn fick fram informationen att hon är en fotomodell, skådespelerska och f.d. sångerska från Argentina, född 1987.  Glädjen i att bli jämförd med en fotomodell övergick i en besvikelse då den där pajasen Jack Black dök upp igen. Visst, han har varit rolig i ett par tidiga rollen men nu för tiden tål jag inte karln. Räcker det om jag säger Nacho Libre? Trumpetaren och heroinisten Chet Baker har jag inga problem att bli jämförd med heller, hans skulle jag byta kindknotor med vilken dag som helst, dock har jag alltid tyckt att han är mest lik basisten Flea från Red Hot Chili Peppers. Tobey Maguire vet jag inte vad jag ska tycka om, men visst. Där kanske finns en liten likhet? Aston Kutcher är jag å andra sidan inte lik alls i mitt tycke, han är mer lik en ung upplaga av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder.

Jasså, är det de här kändisarna jag är lik nu? Lite bättre än sist i alla fall!

För något år sedan gjorde jag ett test på internet där man laddar upp en bild på sig själv och ser vilka fem kändisar man är mest lik utseendemässigt. Laddade upp en bild och satt där och väntade medans programmet arbetade, var rätt säker på att det skulle komma upp bilder på Burt Reynolds som han ser ut i Den sista färden, fotomodellen Markus Schenkenberg och kanske Ad-Rock från Beastie Boys men mitt självförtroende gick minst sagt i botten när resultatet uppenbarade sig på skärmen framför mig. Mest lik var jag Angus Young, Michael Moore och Jack Black! De andra två har jag i ärlighetens namn glömt (ni kanske förstår att jag inte gjorde någon skärmdump) men det spelar inte så stor roll heller, de där tre förstörde allt. Den dagen var inte nådig mot mitt självförtroende.

Jag hade lyckats förtränga denna mörka dag i mitt liv, men blev påmind när jag häromdagen kollade i 3sons blogg där han hade gjort ett likande test, så jag bestämde mig för att prova igen. Det kunde väl inte bli värre denna gång? Och näe, faktiskt gick det lite, lite bättre (ja, fast sämre kunde det väl inte gå?), även om jag inte riktigt är helt bekväm med att till 75% likna Ben Kingsley. Förresten, vem är Laura Linney?


Vilken kändis är ni lik? Testa här

Ett par ungdomar som har klätt ut sig till musicerande jamaicaner



Har suttit och plitat ihop ett personligt brev och sånt kan ta på krafterna minsann! Hjärnan är för tillfället ganska så tömd så i brist på annat publicerar jag bara ett foto jag tog idag föreställandes framsidan på dagens upplaga av Norra Halland - Kungsbackas största tidning. Nu vet jag inte hur många tidningar det finns i Kungsbacka, men den här är tydligen störst. På framsidan ser vi ett foto på ett par elever på Onsala Montessoriskola. De har klätt ut sig till musicerande jamaicaner. Roligt.

På tal om kombinationen World Trade Center och osmakligt...

Den här skjortan, jag finner inte ord för hur smaklös den är:


Något att bära på jobbintervjun kanske?

När det gäller livet - använd asbest

Den här reklamen var säkert väldigt bra på sin tid, men efter detta milleniums utan tvekan mest uppmärksammade datum så känns den helt enkelt väldigt osmaklig. Asbest är säkert väldigt bra på många sätt och vis och de kunde såklart inte veta hur stor påfrestning World Trade Center skulle utsättas för, så man ska såklart inte klandra de som gjort denna reklam.





Pre 9/11-reklam med ett avbildat World Trade Center har jag förresten lagt upp här i bloggen tidigare och då var det en reklam som känns ännu mer smaklös, den kan ni glutta på här.


"Fixa nåt..." "Vaddå?" - ungdomsbok från 1974

Såhär kunde nya svenska ungdomsböcker se ut 1974:

Mannen i grön t-shirt är eventuellt en ung Rutger Hauer


Börje Isaksons bok "Fixa nåt..." "Vaddå?" från 1974 alltså. Jag har faktiskt ingen aning om vad boken kan tänkas handla om, men nog kan man gissa att det handlar om ungdomar (högst troligt i någon Stockholmsförort) på glid i ett bok fylld av socialrealism och med ett budskap att knark är farligt? Kanske lite som i den här serien:


Grupptrycket kan vara starkt ibland!

Dr. Alban sjunger det Göran Hägglund tänker och det är i alla fall ärligare

”Jah created man and woman, not man and man, Jah created man and woman, not woman and woman”

 

“Battyman, battyman, tell me where you come from, lesbian, lesbian, tell me where you come from”

 

/Dr. Alban, ”Man And Woman” (1990)

 


Den lallande tandläkaren Dr. Alban visade med stor tydlighet vad han tycker om människor med en annan läggning än den heterosexuella i en väldigt korkad låt från debutalbumet Hello Africa från 1990. Det året fyllde Alban 33 år så det är inga ungdomssynder det här, det är en vuxen människa som uttrycker vad han känner om homosexuella. I en annan låt på samma album uttrycker han dessutom sig väldigt nedlåtande om kineser. Fruktansvärt, men samtidigt, hellre än ärlig människa som står för sina åsikter, hur hemska de än är, än en hycklare (sen har jag noterat att den andra utgåvan av Hello Africa-albumet av taktiska skäl exkluderat både ”Man And Woman” och ”China Man”, men ändå).



Två män - en åsikt



Med hycklare syftar jag idag på Göran Hägglund och hans kollegor i KD, för visst är det enbart en taktisk manöver att de nu helt plötsligt vill avskaffa steriliseringstvånget vid könsbyten i Sverige? Självklart är det så, Hägglund och kumpanerna i partiet tycker såklart att allt som har med HBT-människor att göra är "usch usch", men det dalande väljarstödet måste vända och då får man anpassa sig till vad moderna individer tänker, trots att man måste gå ifrån det som står i den två tusen år gamla tokboken Bibeln. Hyckleri på högsta nivå.

 


GP, Aftonbladet, Expressen, SvD, DN


Jag mötte Alice Cooper (ett Kodak Moment™ som naturligtvis gick åt helvete)

 


Efter massiva påtryckningar i kommentarerna till detta inlägg väljer jag nu att publicera den mytomspunna bilden på mig själv när jag mötte Alice Cooper (som för övrigt ska uppträda på Lisebergs stora scen till sommaren!) vid en skivsignering i Sundsvall våren 2001. Bilden här ovanför, på mig och Leif Walter från Mora Träsk har egentligen ingenting med mitt möte med Alice att göra, vill bara visa att jag i alla fall kan se relativt normal ut om man bortser från frisyren som dock ser ut som den gör eftersom jag vid fototillfället nyss gjort tigerjakten, dansat honky-tonk och lite annat. Jag har i alla fall fått höra att jag ser ut som en ung Dee Dee Ramone på bilden och det tar jag som beröm, så tack för den, DES. Normal och normal förresten, är det kanske så att vem som helst ser normal ut bredvid denne kortbyxekonsekvensens främste förvaltare? En bild som togs lite på skoj, för att visa min äldsta dotter att det var okej att fotas med denne Chevy Chase-kopia, eftersom hon ville det själv men först inte vågade.

 

Signeringen med Alice Cooper hölls dagen efter han levererat en mycket underhållande rock’n’roll-cirkus i Nordichallen, som ungefär är världens mest tråkiga arena, den duger till att hålla stora mässor i, men konserter… nja. Konserten i sig var magnifik, jag vann biljett till den i en tävling i Sundsvalls Tidning, där man skulle motivera varför man ville ha den. Minns att jag skrev att jag inte hade några pengar (inte riktigt sant) och att jag var så ledsen över att jag inte kunde se Alice, nu när han till och med återinförlivat giljotinen i sina uppträdanden. Naturligtvis föll det juryn i smaken (alternativt var det ingen av juryns bekanta som tävlat och de blev tvungna att ge priset till någon de inte kände). Jag gick i alla fall på konserten för att få se en legend, mest för att han ”bör ha setts”, men Alice tog mig med storm. Han hade nyss släppt skivan Brutal Planet som kanske inte är sådär jätterolig, Det låter som att Alice leker Marilyn Manson ungefär (samma Manson som Alice beskrivit ungefär så här: ”Han spelar skräckrock, sminkar sig och har tagit ett flicknamn – vad originellt”). Trots den kommentaren försökte Alice efterlikna honom på denna skiva som trots några bra låtar inte är något jag har lyssnat på alls de senaste åren. Konserten inleddes med två låtar från den, sen kom klassikern ”Eighteen” och därefter 4-5 nya låtar till. Sen. Jävlar i min låda, då kom pärlbandet med alla (nästan) låtar man förväntade sig. ”Billion Dollar Babies”, ”Under My Wheels”, ”Only Women Bleed”, ”No More Mr. Nice Guy”, ”Welcome To My Nightmare”, ”Schools Out” osv. Ja, ni hör ju. Det var bra. Trots att konserten avslutades med en väldigt onödig och originaltrogen cover på The Whos låt ”My Generation”. Konserten inleddes för övrigt med John Carpenters skräckinjagande ”Halloween Theme” vilket såklart passade mycket bra.

 

När det var dags för signering dagen efter ville jag naturligtvis få hans autograf på en skiva. Mannen är en legend och enbart faktumet att han gästar på Guns N’ Roses låt ”The Garden” motiverar en ivrig önskan att få skaka hans hand, handen som även högst troligt skakat självaste Elvis Presleys hand (de var vänner!), handen som skrev de låtar som fick Bob Dylan att säga att Alice Cooper är en underskattad låtskrivare, handen som skrev ”Clones (We’re All)”, ja den ville man ju skaka!

 

Att föreviga detta möte medelst ett fotografi var såklart en stor önskan så jag tog med mig min sambo (som numera är min fru och mamma till våra två barn) och en kamera. Det här var strax innan digitalkamerorna blev allmängods så tyvärr hade vi bara den kamera jag fick som födelsedagspresent nio år innan detta möte. En gammal hederlig variant där man stoppar in en filmrulle, ni yngre läsare av denna blogg kan förmodligen beskåda en dylik klenod på ert lokala museum. De hade en fruktansvärt stark blixt ibland, de där vilket ni hade kunnat få ett bra bevis på om jag inte censurerat bilden detta inlägg handlar om.

 

Efter att ha köat en liten stund och sett Alice signera allt ifrån snusdosor till barns jeansjackor (Alice är en väldigt hyvens kille måste jag säga, han ska enligt ryktet höra till de trevligaste celebriteterna av dem alla) så var det min tur att få audiens hos den store skräckrockaren. Naturligtvis stod jag i kön och tänkte att jag minsann skulle säga något finurligt, fråga honom om hans kärlek till bandet Love och berömma honom för hans version av deras garagerockare ”7 and 7 is” eller något sådant. Visa att jag minsann hade koll. Visa att det finns folk som bryr sig även i de små städer Alice Cooper väljer att förära ett av sina turnéstopp. Det gick sådär.

 

Efter att ha sträckt fram min skiva för signering utspelade sig ungefär följande konversation:

 

- Öööööh… great show Alice (Jonas)

- Oh, thank you very much (Alice)

- Öööh, can I please take a photo of you and me (Jonas)

- Of course (Alice)

- Ööööh, there is some problems with the camera (Jonas)

- *FLASH* (Stenålderskameran, till sist)

 

Alice har väl den sedvanliga bacillskräcken så han kör med svarta skinnhandskar på sig när han skakar hand med främlingar, så vid handslaget hade jag faktiskt inte fysisk kontakt med honom, vilken tur då att han hade kortärmat så jag kunde lägga en vänlig hand på hans vänstra överarm. Den var hård som granit. Alice Cooper var i ett formidabelt skick, det hade han i och för sig visat kvällen innan.

 

Med förväntningar som kan jämställas med de hos ett barn som står i fönstret på julafton och tittar efter tomten gick jag och väntade på att den inlämnade bildrullen (fråga era föräldrar, ni lite yngre) skulle bli framkallad. Naturligtvis blev det en misslyckad bild, jag såg ut som ett UFO på bilden och man kunde inte ens se att det var jag. Tyvärr lyckade jag även helt osynka min rakat-hår-på-utväxt-frisyr till detta tillfälle så jag ser ut som en Monchhichi i skallen. Inte nog med detta, någon skivbolagssnubbe eller dylikt med ett jag-har-en-tråkig-dag-på-jobbet-utseende hamnade mitt emellan mig och Alice. Besvikelsen jag kände var lika stor hos mig som den lär ha varit hos Carl XVI Gustaf när han fick veta att sitt första barn var av honkön. Hade lösa funderingar på att trots allt publicera bilden i ocensurerat skick men när jag lät en vars omdöme jag litar på ganska mycket, redaktören på Nonsensakuten, se den tyckte han att ”det var inte så illa. Bortsett från att du ser ut lite som Benny Haag”. Vi kanske har lite olika referensramar jag och Herr Nonsens, men det fick mig inte att uppskatta bilden mer.

 

Här nedanför är den i alla fall, beskuren och lite lätt censurerad:

 


Säga vad man vill om bilden men jag har en grym skinnjacka på mig!


Undrar nu bara hur jag ska göra med publicerandet av den där bilden på mig tillsammans med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, ska jag ladda upp den framöver kanske?

Det där med bärbar teknik har upphört med att vara svårt...

...med en liten och diskret väska kan man bära med sig alla sina tillbehör!

Arnold Turtlenegger

Häromdagen publicerades en "spontan" (knappast, naturligtvis ett simpelt reklamjippo inför en kommande film dessa två herrar medverkar i, tror det är Expendables 2 eller nåt sånt skit där de löser problemet med ett taffligt manus med att krydda med så många gamla actiongubbar det bara går att tränga in i en och samma film) bild på de gamla actionhjältarna Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone som av en "slump" fått sjukhussängarna bredvid varandra (jo, det är lite fattiga de här grabbarna så de har inte råd med egna läkare, visst). Det var nånting med den här bilden, jag sparade den för framtida bruk, tänkte och tänkte vad det var som kändes bekant. Nu har jag kommit på det! Arnold ser verkligen ut som en sköldpadda nu för tiden.


Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone - kompisar från förr

Häradsbeteckaren med det okn**lade utseendet, Leif GW Persson

I Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb som jag just nu läser med stor behållning (snart klar, recension kanske dyker upp om ork och tid finns) visar det sig att GW i unga dagar inte bara var kriminell med olaglig cigarett- och spriförsäljning som främsta inkomstkälla, han var också (enligt egen uppgift) något av en riktig häradsbetäckare. Det trodde jag faktiskt inte. Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad. Nog för att han efter erhållet kändisskap förmodligen haft lätt att skaffa sig en dam eller fler, kända människor har en tendens att dra till sig intressanter från det motsatta könet. Det som förvånade mig var att jag sett bilder på en ung och okänd GW. Brukar verkligen stora förförare se ut så här:


Leif GW Persson, ung och erfaren


För mig för mannen på bilden ovan tankarna till matteböcker, hobbexkataloger, modellflygplan och ångmaskiner. Inget fel med de fritidssysselsättningarna, men ni förstår nog vart jag vill komma. Jag säger absolut inte att GW är ful, det är inte det jag menar. "Fula" (enligt gängse normer) människor som Gene Simmons och Ron Jeremy har vad jag skulle vilja kalla en stark sexuell utstrålning. Det syns på dem vad de pysslat med lite mer än gemene man. Detsamma kan man inte direkt säga om den unge Leif GW Persson.

Whitney Houston är död och det första jag kom att tänka på var Patrick Bateman

Det första jag såg idag när jag klev upp och kollade på min telefon var ett "BREAKING NEWS" från Aftonbladet som informerade om att Whitney Houston dött inatt. Självklart fruktansvärt tragiskt, jag personligen har inte alltid uppskattat hennes musik, även om "I Wanna Dance With Somebody" såklart är en sån där 80-talslåt som man har svårt att ogilla. Tycker väldigt synd om henne som gjorde så dåliga val i sitt liv, om man ska lasta Bobby Brown för allting vet jag inte. Hon var en vuxen människa som själv valde att leva som hon gjorde. Varför vet jag inte, hon hade sina egna problem, antar jag. Dock trodde vi väl alla att hon skulle lämna in och tacka för sig redan för flera år sedan. Ett under att hon överlevde då, med tanke på i vilket skick hon befann sig i (vad jag nu vet om det, min diagnos på, och kunskap om, henne är ställd efter den samlade bilden jag fått efter information i tidningar av mer eller mindre sensationsjournalistik + ett antal bilder jag sett). Mest synd är det om den 18-åriga dotter som inte längre har någon mamma.

Jag vet inte varför, men det första jag kom att tänka på när jag hörde denna nyhet, det första jag förknippade med henne är den här scenen från filmen American Psycho. Att det var det första jag kopplade ihop med henne är på sitt sätt tragiskt det med. Det här är i alla fall en låt av Whitney som jag gillar:




Veckans blåbär

Kungen tar sig ett värmande järn

Star Wars - det svenska hotet

Jahaja, nu har någon briljant tänkare på Lucasfilms kommit fram till att det Sverige mest av allt behöver just nu är svenska röster till Star Wars-filmerna. Först ut är Det mörka hotet och lite senare kommer alla sex filmerna att föräras svenska röster. Undrar vilka som får göra det ärofyllda uppdraget? Jag gissar som följer:


Jar-Jar Blinks - Jean Pierre Barda
Yoda - Bert-Åke Varg
Young Anakin - Benjamin Wahlgren
Anakin - Nicklas Wahlgren
Luke Skywalker - Kim Sulocki
Leia - Laleh
Han Solo - Johan Hedenberg
Chewbacca - Fredde Granberg
C-3PO - Thomas Östros (därför)
Jabba The Hut - Bert Karlsson



Jabba The Bert


Ja, lite sådär tänker jag mig att det kommer att låta i de svenska biograferna framöver. Spännande! Eventuellt utökar jag listan om jag kommer på fler passande röster. Förslag mottages gärna!

Och ja, jag är mycket medveten om att det här var ett plagiat på den typ av inlägg som Nonsensakuten brukar leverera, men den här nyheten måste den sidan helt enkelt ha missat!

Mjölkpaketsbaksidornas visdomar och exkluderandet av crackwhore-information

En ond, men välklädd (hmmm) man


På baksidan av Arlas mjölkpaket finns nu en text med rubriken "PIMPA din frukostmjölk" och lite tips på hur man ska förgylla sin frukost. Såklart väldigt harmlösa tips och inget mer med det men längst ned på paketet står det en liten informationstext om verbet "pimpa" och det lyder såhär: "Pimpa = att piffa upp och ordna till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå". Det stämmer väl att det är en ungefärlig betydelse av ordet idag, dock tycker jag att de borde skrivit lite mer om vartifrån ordets ursprung är, hade det inte varit roligare (och ärligare) med följande förklaring:

"Pimpa är ett verb vars ursprung kommer från det amerikanskengelska ordet "pimp" vilket är ett smeknamn för hallick. Det vill säga en extremt osympatisk man som tjänar pengar på utsatta kvinnor som måste prostituera sig för att få råd att hålla sitt crystal meth- eller crackberoende i schack. Dessa män klädde sig i färgstarka kläder och stora smycken för att dra till sig uppmärksamhet så de män som ville ha tag i en prostituerad lätt skulle känna igen dem."

Jo, det vore såklart bra om Arla kunde upplysa de morgontrötta och törstiga små barnen om detta, men icke. Fegt.


En prostituerad narkoman

Grattis på 50-årsdagen, Axl Rose

Idag glömmer vi botox, konstiga hårflätningar, ännu konstigare gitarrister med hinkar på huvudet, knallgula hallickkläder, incidenter med svenska vakter som blir bitna i benet och annat skämmigt, för det är Axl Roses 50-årsdag! Vi ägnar istället några tankar åt när Guns N' Roses slog ner som en bomb i musikvärlden. Mitt i det glättiga 80-talet fanns de bara där, skitiga, tatuerade, nerknarkade, livsfarliga, oerhört karismatiska och med namn som lät så otroligt häftiga. De var nästan som seriefigurer. Debutalbumet Appetite For Destruction låter minst lika bra idag som när jag hörde det första gången för nästan 25 år sedan. Det är ett album med tidlösa kvalitéer och det kommer minst att låta lika bra om ytterligare 25 år. Säkert till och med bättre. Här nedanför har ni ett rejält stycke musikhistoria. En hel livekonsert på 55 minuter som MTV spelade in (på den tiden de faktiskt betydde något, på allvar) på någon liten lokal kallad Ritz och sände 1988. Det här är ungefär så bra det över huvud taget kan bli! Rockmagi!



Historien upprepar sig från 1985! (#thorstengate)

Jag hade planerat att i denna blogg helt ignorera den pågående (och alla andra också förresten) Melodifestivalen men näe, ett litet inlägg får det bli. Det handlar inte om att The Soundtrack Of Our Lives dök upp som mellanakt. Jag vill se deras låt, men att genomlida en hel deltävling för att se den låten är att jämställa med att leta efter ett guldkorn i en tunna skit med endast munnen som hjälp så det får jag ta via YouTube när jag känner mig redo för det. Något jag inte har kunnat undgå att ta del av från gårdagens program, trots att jag självklart inte tittade på det, är någon form av skandal som ska ha utspelat sig. Den infamöse Thorsten Flinck, som av någon anledning var med i tävlingen, ska visst ha nypit/klappat/petat en kvinna på hennes bakdel. Jag har bara sett en bild på det hela (på Aftonbladets papperstidning när jag stod i Willy's-kön för att köpa champinjoner till kvällens middag och plågade mig själv genom att titta på tidningsrubrikerna) så jag vet inte riktigt hur pass allvarligt det var. Vad jag har förstått så var det kanske inte jättebegåvat gjort av herr Flinck. Onödigt. Eller ett internt skämt som fick lite väl uppblåsta proportioner? Jag orkar inte fördjupa mig i det hela, sorry folks men av reaktionerna idag att döma ska väl Flinck ställas i skampåle på ett torg, för att därefter motta hela svenska folkets samlade förråd av snorloggor.

Skit samma, det jag tänkte fråga er är, blev det samma uppståndelse 1985 när den kvinnliga programledaren Eva Andersson nöp det manliga ögongodiset Dan Tillberg i pillerumpen under det årets omgång av Melodifestivalen? Jag kommer inte ihåg, men nog kan jag tänka mig att programledaren såhär i efterhand är glad över att Twitter inte fanns på den tiden:




Mer om Thorstengate och gårdagens trams: Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, ExpressenDN, GP, SvD


...och för er som inte kan få nog av Thorstens kvinnosyn har någon haft den goda smaken att klippa ihop en liten "best of Tony" från kvalitetsfilmen Sökarna:



Dåligt val av rubrik, Sundsvalls Tidning!

Kvinnofridskränkning är ett allvarligt brott och absolut inget att skämta om, men skjut nu inte budbäraren, jag bara visar med en skärmdump från Sundsvalls Tidning hur de väljer att vitsa till det med en rubrik. Visst, kvinnan hade i bokstavlig mening blivit utsatt för ett "rejält nyp", men ni förstår nog vad rubriksättaren vill referera till. Kan tänka mig att många sundsvallbor skrattar åt rubriken, men jag kan tänka mig att den utsatta kvinnan nog kan hålla sig för skratt idag:

Kee Marcello - Rockstjärnan Gud glömde

Nu har jag läst en sån där knarkande musikers självbiografi igen...





 

Kee Marcello, eller Kjell Hilding Löfbom som det står i passet, var precis på väg att slå igenom med sitt band Easy Action 1986. Bandet skulle precis iväg till omslagsfotograferingen till sitt andra album That Makes One när telefonen ringde. Det var Thomas Erdtman, manager åt Europe som ringde och gav Kee ett erbjudande han hade svårt att tacka nej till. Gitarristen John Norum hade precis hoppat av Europe inför den stundande The Final Countdown-turnén och de möjligheter detta erbjudande förde med sig var svåra att motstå. Kee tackar ja och det är tiden med Europe den största delen av denna bok handlar om, även om uppväxten i Umeå och de första åren som harvande musiker i Stockholm avhandlas på ett tillfredsställande sätt.

 

Kee svek sina vänner i Easy Action och tackade ja, detta var vad han hade kämpat för hela sitt liv, att få spela med ett riktigt stort band. När han tackade ja lovade managern att Kee verkligen skulle få vara en del av bandets kreativa process, något som visade sig stämma mycket illa med verkligheten. Inför uppföljaren till The Final Countdown-skivan skrev Kee ett tiotal låtar men när Out Of This World släpptes 1988 är Kee enbart med som medlåtskrivare på tre av skivans tolv låtar. Att det var Joey Tempest som fick John Norum att lämna bandet bekräftas i denna bok, men den officiella anledningen till hans avhopp var att Norums musikaliska visioner inte överrensstämde med det övriga bandets. Tempest ville ha full kontroll och han erkände senare för Kee Marcello att det inte var en slump att så många av de låtar som valdes som singlar var de Tempest skrivit själv.

 

Joey Tempest var en primadonna av den värsta sorten, Europe var hans skapelse och ingen annan fick stjäla hans stjärnglans. Faktiskt är hans megalomani i epitet med Axl Roses och jag förstår att det måste ha varit ett helvete för Kee och de andra att behöva ha med denne självcentrerade man att göra (i Anders Tegnérs bok Access All Areas – mitt liv med hårdrockens giganter berättas det om ett tillfälle där Joey helt ignorerade tilltalet ”Joakim” (hans riktiga namn) flera gånger tills den som ville honom något ändrade taktik och tilltalade honom ”Joey” istället. ”Ja, vad är det?” svarade då Tempest raskt. En riktig fjolla alltså. Utöver Joey är det managern Erdtman som framstår som en riktigt elak figur. Han var i realiteten en manager åt sina egna intressen (pengar) och Joey. Joeys ord var lag. Dock var Tempest för feg för att själv ta diskussioner. När Kee erbjöds att spela in ett soloalbum, eftersom han vid denna tid hyllades som en av världens bästa gitarrister, surade den avundsjuke Tempest till ordentligt och pratade med Erdtman som i sin tur fick föra fram till Kee att det minsann inte skulle bli något soloalbum, för då fanns det ingen plats för honom i Europe.

 

Managern tackade även nej till en stor USA-turné där Europe skulle ut med Def Leppard, vid denna tid världens ungefär mest populära band efter Hysteria-skivan, en turné som skulle dra in otroliga mängder pengar, men Erdtman hade en lägre procentsats på intäkterna från USA så det blev inget med det heller. När man läser denna bok tycker man uppriktigt synd om Kee Marcello, att han lurades in i Europe-cirkusen. Visst, han valde själv, men med facit i hand borde han kanske ha satsat på Easy Action istället. När Europe återförenades till den klassiska spelningen i Stockholm vid millennieskiftet uppträdde de med både Marcello och Norum, men när de skulle ut på en turné och återförenas på riktigt fick Marcello det snopna beskedet att han inte fick vara med längre. Efter det har ingen av medlemmarna ens pratat med Marcello, så mycket var det värt att han räddade bandet från en total katastrof 1986.



Skenet kan bedra, de här oskyldiga grabbarna vet hur man har kul!



Kee verkar vara en hygglig och rolig kille som delar med sig av anekdoter och minnen från de vilda åren. För visst var det vilt, Europes festade ungefär lika hårt som Mötley Crüe. I just Kees fall är det kokain och crystal meth som lockat mest. Och sex. Det är verkligen ofattbart att läsa denna bok och tänka på Europes musik, dock ville bandet gå åt hårdare håll men skivbolagsfolket som bestämde ville minsann inte att de skulle ändra sig, sen när grungen kom så var det redan försent. Bandet var omsprungna av en yngre och betydligt hippare generation.

 

Efter skivan Prisoners In Paradise (1991) var Europe plötsligt passé. Nirvana och grungevågen hade kommit och helt plötsligt var det inte legitimt med permanentade frisyrer, tekniska gitarrsolon och stora gester. Kee Marcello hävdar, vilket jag misstänker är lite av en efterhandskonstruktion, att han förstod att Europes karriär var över i samma stund som han första gången hörde ”Smells Like Teen Spirit”.

 

Efter Europe lades på is i början av 90-talet fortsatte Kee Marcello med drogerna, men han har enligt uppgift varit helt ren sedan 1995. Nu för tiden tar han bara några öl ibland. Jag såg honom själv på Systembolaget ifjol införskaffandes ett antal burkar Pripps Blå och tyckte att det var rätt så festligt av diverse anledningar. Skulle jag se honom i samma butik efter att ha läst denna bok skulle jag verkligen vilja dela de där ölen med honom samtidigt som han drar sköna turnéstories från sin tid tillsammans med Europe, världshistoriens galnaste pudelrockare. Och då kan jag tillägga att jag inte ens tycker om Pripps Blå. Eller Europe.

 

 

Betyg: 7/10

 

 

 

Relaterade recensioner:

Boken om OKEJ – 80-talets största poptidning, av Jörgen Holmstedt

Access All Areas – Mitt liv med hårdrockens giganter, av Anders Tengner


En bild på en cowboyklädd familj verksam i underhållningsindustrin

Den här bilden är möjligen arrangerad, men det spelar ingen roll. Den är så bisarr att den bara måste få uppta lite utrymme i den här bloggen (har ni märkt att jag alltid måste komma med en massa förklaringar så fort jag gör ett bara-ladda-upp-en-bild-inlägg?):




Ungefär här hade jag skrivit vart jag hittade bilden, om jag hade kommit ihåg vart det var. Online någonstans...

Halvt nedmonterat Göteborgshjul...

...fotograferat genom en halvskitig framruta vid ett rödljus nedanför Nordstan* tidigare idag. Tyckte det kändes lite speciellt, vet inte varför. Kände att jag ville föreviga det hela och så här såg det ut:




*= Nordstan är Skandinaviens till ytan och till antalet butiker största köpcentrum. En gång läste jag ett CV där en person stavat fel och kallade komplexet för "NordSatan", det är ett så mycket bättre och passande namn.

free counters

RSS 2.0