Steven Stefan Löfven Seagal

Mannen som är i hetluften så det räcker och blir över, Socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven, är ruskigt lik Steven Seagal har jag noterat. Tycker ni inte?


Två garvande gubbar, ett utseende. Seagal är mannen klädd i rött.

Ett litet inlägg om ett idolmöte i väntan på ett stort inlägg om ett idolmöte

I väntan på en lång, referensfylld och rätt så skitnödig text om mitt möte med en av världens största rockstjärnor kommer här ett par bilder på mig när jag träffar (nåja) ett av världens bästa band, The Soundtrack Of Our Lives på en skivsignering vid släppet av Origin Vol. 1. Jag var vid detta tillfälle nyinflyttad till Göteborg, året var 2004 och platsen var CD-specialisten på Kungsgatan, nu för tiden heter de Rockhouse och är väl snarare t-shirtspecialister. Men så är det ju, the times they are a-changin' som Bob Dylan så korrekt upplyste oss om redan på den där bra skivan 1964, den med "Ballad Of Hollis Brown" på, den låt som för övrigt Cornelis Vreeswijk gjorde en grym svensk version kallad "Kalle Holm" av. Men mer om den en annan gång, här är två bilder på mig och TSOOL. Inte för att man kan se att det är jag, men ändå:


Notera min glada kind och snygga Beatleshjälm!


Ian och Mattias, hyvens grabbar!

Gävle-Jesus och Christer-Morgan

Kan ni se vem som är vem? Den ene heter Morgan Larsson, känd från radioprogrammet Christer i P3. Den andre heter Thomas Di Leva, känd från Flashbacks skvallerforum.


christer p3 morgan larsson thomas di leva gävlejesus flashback
Lika som Jesus?

Monster - Micael Dahléns möten med medialt uppmärksammade mördare

Monster handlar om Micael Dahléns möten med fem människor inlåsta för de hemska dåd de har begått och författarens fascination inför det faktum att denna typ av människor närmast uppnått rock’n’rollstatus.

 

Det som imponerar mest med denna bok är researcharbetet, Dahlén har träffat fem mördare varav den mest kända, Charles Manson (som om sanningen ska fram inte har mördat någon själv, han har likt Helge Fossmo manipulerat andra att utföra dåd), inte var helt problemfri att få till stånd ett möte med. Han har rest jorden runt (eller, i alla fall till både USA och Japan) för att träffa dessa människor och han berättar ingående om sina känslor inför detta.

 

Dahlén beskriver på ett bra sätt sina möten det om Manson är, föra förvånande, det intressantaste. Det känns ändå som att någonting saknas, boken är i kortaste laget. Inte för att det behövs skrivas så ingående om alla dessa våldsverkare, men den känns ganska snopet att den tar slut så snabbt. Däremot är det inte någonting i den som känns som utfyllnad. Kapitlen som inte handlar om möten med bokens huvudkaraktärer ägnas åt att försöka förklara och beskriva den allmänna fascinationen för mord och mördare. Dahlén är en mycket begåvad författare, som trots sin professorstitel inte försöker krångla till språket i onödan.

 

Anledningen att Micael Dahlén skrev denna bok var att han började undersöka varför människor dras till denna typ av människor. Varför dessa erhåller mängder av beundrarbrev där de sitter inlåsta för mord och andra hemskheter. Han lyckas i stort förklara det och han blir dessutom på köpet en av de som själva blir besatta av dessa människor.

 

Utöver bokens längd är det ett par saker jag saknar. En lite bättre titel kanske, titeln Monster känns ganska fantasilös. Det var ändå inte så länge sedan en film med samma namn blev väldigt framgångsrik, den där Charlize Theron Oscar-belönades för bästa kvinnliga huvudroll. 2003. Det kan väl inte Dahlén ha glömt? Något som också är värt att notera är den totala avsaknaden av bilder i boken. Nu tycker jag inte att man behöver fläska på med bilder från Manson-slakterna, men i alla fall några bilder på de som boken handlar om, varför inte exempelvis de bilder som visats i media med Dahlén och några av de han träffar i denna bok. Antagligen vill han inte glorifiera dem (vilket han gör ändå genom att skriva om dem), och det är i sanningens namn inte sådär överdrivet svårt att googla fram bilder på dem, men ändå. Annars är boken väldigt fin och stilrent utformad.

 

Jag rekommenderar helt klart denna bok, men det är väldigt svårt att ge den ett sifferbetyg. När jag nyss hade läst den kändes den som en stark åtta, men en månad senare känns det som en stark sjua. I fallet med denna bok tror jag även att det mediala uppmärksammandet av boken hade trissat upp förväntningarna så mycket att det var svårt att inte bli om inte annat lite, lite besviken. Dock gillar jag den, verkligen!

 

 

Betyg: 7/10

 

Lite om boken i media: Expressen, Aftonbladet, DN, SvD


SKANDAL! Stefan Löfven bör avgå, och Expressen bör tilldelas Guldspaden

Vilken tur att vi i detta land har en press som kritiskt granskar och avslöjar det som sker i det fördolda. Naturligtvis dröjde det inte ens en hel dag efter Stefan Löfvens tillträde som nybliven partiledare för Socialdemokraterna innan journalisterna skulle gräva fram smaskiga skandaler. Nej, Löfven har inte fuskat med bidrag eller struntat i TV-licensen, i alla fall har det inte framkommit något sådant än. Värre än så, det visar sig att han bor i samma trappuppgång som Linda "Rosing" Thelenius. Skandal! Kan verkligen S ha en partiledare som befattar sig med denna skandalösa kvinna? Inte nog med detta, expressenjournalisten Rebecka Martikainen (journalisten som med detta avslöjande ligger mycket bra till hos Guldspade-juryn) lyckas lura (jag förstår att det måste ha varit svårt) Linda att avslöja mer smaskiga detaljer; "det är ganska roligt. Björn Borgs son, jag och han bor här. Jag brukar träffa på Björn Borg i trappan i bland också". Jag vet inte hur detta ska sluta. Socialdemokraterna har sammankallat till ett krismöte och förmodligen faller detta "löf" långt innan hösten.


Goda grannar


Vårgårda - vad kan man hitta på där då?

Dags för ännu en liten inglimt i min livefeed, någon har anlänt till denna anrika blogg genom att googla "saker att göra i vårgårda". Jag får hoppas att den som googlat fram detta inte tar efter och gör som den person jag skrivit om här i bloggen gjorde där.

För er som fattar noll-komma-noll-noll av detta inlägg kanske bilden klarnar (dock en inte allt för trevlig bild, kan tilläggas) om ni läser det jag skrev om denna lilla håla här.

Ett sånt där orkar-inte-skriva-nåt-idag-så-jag-slänger-upp-en-tuff-låt-inlägg

Så får det bli, det blir orkestern Genaside II med sin bit "The Genaside Will Not Be Televised" som utgavs 1999. Fräsiga grejer!



Steven Tylers "smäktande" tolkning av "The Star-Spangled Banner"

Det har i denna blogg handlat mycket om dåliga framträdanden, sångare som passerat bäst-före-datum och sånger som inte alls borde ha spelats in den senaste tiden. Tyvärr. Det är helt klart roligare att bjuda på något som verkligen är bra på riktigt. Eller är det? Jag vet inte, ibland hittar man något spektakulärt som bara måste delas.

Jag personligen rankar de skivor Aerosmith spelade in 1973-1979 väldigt högt. Den självbetitlade debuten, Get Your Wings, Toys In The Attic, Rocks, Draw The Line och Night In The Ruts hör hemma i skivsamlingen hos alla de som uppskattar svängig och sexig rock'n'roll. Jag älskar tidiga Aerosmith. Däremot blev de nån gång för sisådär 20 år sedan Girlosmith, när de virrade bort sig med smetiga ballader. En gång på Saturday Night Live såg jag världens roligaste sketch, har letat febrilt efter den men lyckas aldrig återse den. Adam Sandler är utklädd till sångaren Steven Tyler i en reklam för Aerosmiths Greatest Hits-skiva och sjunger MTV-balladerna "Crazy", "Crying" och "Amazing" exakt likadant. Därefter kombinationer av dessa ord som skapat nya titlar typ "Crazy Amazing Crying Crazy Amazing". Till och med mer likadant än originalen. Det är bland det roligaste jag någonsin sett och hört.

Steven Tyler är känd för att bjuda på sig själv, inte bara till Playboy-modellen Bebe Buell som fick en inseminering av den Tylerska arvsmassan vilken resulterade i dottern Liv. Tyler har ett gott självförtroende (årets understatement) och har därför inga problem med att skoja till det. I ett annat avsnitt av nämnda Saturday Night Live uppträder Steven Tyler och Aerosmiths gitarrist Joe Perry i ett fiktivt All-Star Band i en kampanjlåt för att basketspelaren Michael Jordan inte ska sluta spela basket. En fantastisk sketch det med (Chris Farley som Meat Loaf, ja ni hör ju!) som tyvärr ej längre finns på YouTube. Även i filmen Waynes World 2 dyker nämnda gossar upp och driver med sig själva, och i en av världens största TV-sitcoms 2 1/2 män dyker Steven Tyler upp som sig själv i en mycket rolig scen. Just 2 1/2 män har jag inte ens sett ett helt avsnitt av någon gång men det klippet har jag sett på YouTube och det är fantastiskt kul, och det kan ni själva se här.

Oj, blev lite mycket information här ovan men jag hoppas i alla fall att ni har förstått att jag gillar Steven Tyler. Det gör däremot inte de hundratusennånting personerna som sitter på arenan och hör Tyler fullständigt massakera den amerikanska nationalsången. Hur många som dessutom såg spektaklet på TV har jag ingen aning om. Hur mycket detta framträdande förstörde koncentrationen för spelarna i lagen Patriots och Ravens vet jag inte heller. Jag har ingen uppgift om vem som vann denna dag, men det var inte Steven Tyler i alla fall.



Axl Rose, idolen som ser ut som en annan idol

Som den uppmärksammade läsaren noterade skrev jag i mitt förra inlägg att jag för tillfället lider av "idétorka och en jobbig förkylning" vilket inte är helt sant. I all fall inte det förstnämna, förkyld och snorig har jag varit hela dagen men jag har inte den här bloggen för att folk ska tycka synd om mig så nog om det nu. Idétorka har jag inte heller, jag har väldigt mycket jag känner att jag vill skriva om men man får blogga med måtta, tänka kvalitét före kvantitet.

Hur många bra idéer jag än har är jag såklart tacksam för eventuella tips och önskemål från allmänheten. En bloggare som likt mig tagit namnet till sin blogg från en episk punklåt, "Ain't It Fun" av det fantastiska och underskattade New York-bandet Dead Boys valde hon, som för övrigt bloggar under det minst sagt punkiga namnet Sandra Störd. Hon tyckte i alla fall att Axl Rose på en bild som jag lade upp för några dagar sedan påminner väldigt mycket om Idol-vinnaren "från ifjol", Daniel Lindström. Helt rätt noterat att Axl har blivit fruktansvärt lik Daniel på gamla dagar. Mindre rätt noterat, och ett bevis på att Sandra likt mig inte bryr sig ett jota om så kallad icke-musik är att han minsann inte vann idol "ifjol". Han vann programmet, upptäckte jag när jag letade en lämplig bild på honom, redan 2004! Förresten, jag har alltid tyckt att Daniel ser ut som Simply Red-sångaren Mick Hucknall, men den liknelsen är så uppenbar att den inte ens är rolig. Till skillnad från den här:


Vem som är mest nöjd med jämförelsen? Tål att tänkas på!


Kul kuriosa: Axl Rose har tillsammans med sina dåvarande kollegor i Guns N' Roses spelat in en cover på just "Ain't It Fun", en mycket bra version som dock inte är i klass med originalet. Återfinns på coverskivan The Spaghetti Incident? från 1993.

En inblick in i mitt mest privata...

...eller kanske inte. Här kommer i alla fall en liten "best of mina facebookuppdateringar från den senaste tiden". Av diverse anledningar såsom idétorka och en jobbig förkylning orkar jag inte presentera något långt och referensfyllt alster till mina bloggläsare (en krets som till min otroligt stora förtjustning har blivit lite större, har fått några återkommande besökare och det tycker jag såklart är toppen!) idag men såhär kan det i alla fall se ut på mitt till icke-vänner stängda konto. Exklusivt för "utomstående" alltså, och som ni ser ungefär samma blanding av allvar och trams som återfinns här (sen hamnar det här inlägget automatiskt i mitt facebookflöde i och med att det är connectat med "My Blog Posts", samt i Twitterflödet i och med att jag lär dela det där med, så sådär superexklusivt är det kanske inte, men ändå):

 



Sheena och jag på Liseberg

 




Vilket otroligt stolpskott till programledare i P3 de senaste timmarna. Hur motiverar kanalen att licenspengarna ska gå till en människa som säger "liksom" i precis varenda mening, samt klämmer in så många "bah, "typ", "öh" och "fan" som det bara går? Katastrofalt dåligt!

 

 

Snart lunch... om reaktioner på min medhavda lunch helt uteblir på jobbet idag lovar jag att ge alla mina facebookvänner en miljon kronor (SEK 1.000.000).

 

 

Har, efter en hel stor burk inlagd lingonsill, förmodligen en väldigt intressant andedräkt.

 

 

Vänsterpartiet nöjde sig visst med en partiledare, de räknade väl ut att det inte krävs två personer för att ersätta Lars Ohly.

 

 

"Nån av er som har kanin hemma?" /Machoman på restaurang i Frölunda till sitt sällskap när han lämnar kvar salladen på sin tallrik.

 

 

Om man vill bota sin alkoholism är ett bra första steg att logga in på internet och klicka på Länkarna.

 

 

Om man bildgooglar ordet "hitlerjugend" så finns det en bild på mig som barn på sida 2. Hur ska man tolka det?

 

 

 

(den här bilden är det, kolla om ni kan googla fram den!)

 

 

 

Fan vad kallt det blivit, jag som tänkte göra en Britney/Sanna Bråding/Dan Reed och raka huvudet för att markera en nystart. Det får vänta, jag behåller mina naturliga öronlappar ett tag till. Blir nog bäst.

 

 

Vad jag gjorde #1: Var duktig och gick och la mig i någorlunda god tid istället för att fastna framför datorn.
Vad jag gjorde #2: Tog med mig iPhonen.

 

 

Nå, kläm fram det nu... Vem av er är det som bjudit in mig på en omgång Wordfeud... PÅ NORSKA?

 

 

Få saker gör mig lika hatisk som mediaförteelsen "morgongäng".

 

 

Förvirringen som uppstår innanför min fontanell när reaktioner på min medhavda lunch totalt uteblir. Det var ju ändå tacos. #syntaxerror

 

 

Årets sämsta låt är redan här, Nicke Borgs slakt av The Clash "London Calling". JAG ÅNGRAR VERKLIGEN ATT JAG LYSSNADE PÅ DEN!

 

 


 

En klädhängare med så kallat kultvärde!

 



Inser att jag efter ett halvår av hårt kroppsarbete ej längre stoltserar med en kropp som Jan Guillou skulle jämställa med en sparris.

 

 

Att det nästan skulle behöva ta åtta år här i Göteborg innan man såg Ebbot-till-vardags! Behandlade honom med diskretion, men visst ville man hoppa in i diskussionen när han sa till sitt sällskap att han nyss hittat igen de allra första Union Carbide-inspelningarna

 

 

Har haft körkort sen 2002 men fick först idag visa det för polisen + blåsa i en nykterhetskontrollsmakapär.

 

 

Ny solbränna. Samma Juholt

 

 

Bilmekaniker som börjar studera juridik brukar oftast sluta som åklagare.

 

 

WOW! Googlar man "nicke borg london calling" kommer som tredje högsta träff mitt blogginlägg om denna redan så hatade cover från idrottsgalan. Endast slaget av SVT Play och Wikipedia!

 

 

När till och med Greider säger att det är kört för Juholt, då är det nog rätt jävla kört för Juholt

 

 

 

R.I.P. Ioan Ursut

 

 

Varför klaga på att folk är så slarviga när de kör bil? Jag menar, det är ju bara 10-15% av förarna som fipplar med sina mobiler.

 

 

Framgångssagan Håkan Juholt.

 

 

Yes! Först i bibliotekets reservationskö på Kee Marcellos självbiografi! Snart ska snaskas sex, drugs and ro... ööööh... Europe!"

 

 

Sydney sa idag; "Du är feeeeet, pappa. Feta, feta fegis. Du är fet", så idag blir det inget lördagsgodis. Varken för henne eller för mig.


Grattis på 60-årsdagen Paul Stanley (+lite favorit i repris)



Hej! Jag heter Paul Stanley, till vardags sjunger, dansar och spelar jag gitarr i musikorkestern Kiss. Eller, sjunger, dansar och spelar? En underhållare är vad jag är. En entertainer. ”Rock’n’rooouuuuuul all night long”, liksom. Idag är det min födelsedag, hela 60 år har jag hunnit bli. En man i mina bästa år är jag! Kolla in den taskigt freezeframade bilden här ovan, den har mannen bakom denna blogg fixat fram från videon till ”Who Wants To Be Lonely” som jag spelade in med mina håriga bandkollegor 1986.

 

Jag måste säga att SEX NOLL TVÅ-Jonas gjorde mig mycket besviken när han härom året i lagom långa analyser sammanfattade de hårdaste, tuffaste och sexigaste videorna som jag och mina kompanjoner spelade in under 80-talet. DENNA KOM INTE MED! Skandal! Trots att jag klädde mig så fint i rosa franshandskar och en häftig gul glittrig kavaj. Dåligt, men ändå, konkurrensen var stenhård, kolla in hela listan här samtidigt som ni mumsar i er födelsedagstårtan ni bakat till min ära:

 


Plats 5:

http://sexnolltva.blogg.se/2011/january/kiss-fem-hardaste-tuffaste-och-sexigaste-vid.html

 

Plats 4:

http://sexnolltva.blogg.se/2011/january/kiss-fem-hardaste-tuffaste-och-sexigaste-vid-1.html

 

Plats 3:

http://sexnolltva.blogg.se/2011/january/kiss-fem-hardaste-tuffaste-och-sexigaste-vid-2.html

 

Plats 2:

http://sexnolltva.blogg.se/2011/january/kiss-fem-hardaste-tuffaste-och-sexigaste-vid-3.html

 

Plats 1:

http://sexnolltva.blogg.se/2011/january/kiss-fem-hardaste-tuffaste-och-sexigaste-vid-4.html


Reinfeldts största misstag under sin tid som statsminister?



YouTube-klippet här ovan hör till de mest pinsamma man kan beskåda. År 2008 erhöll musikgruppen Pink Floyd den svenska utmärkelsen Polar Music Price, det pris som i folkmun kallas för Polarpriset. Stikkan Andersson, den gamle ABBA-räven, instiftade utmärkelsen vars mottagare erhåller den ”för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet”. Detta år var det som sagt Pink Floyds tur att motta detta pris (och, om sanningen ska fram, även operasångerskan Renée Fleming, det är oftast en populär och namnkunnig musikmakare och samtidigt någon annan i de flestas ögon och öron totalt okänd som belönas för sina verk).

 

Vid den årliga ceremonin i Stockholm brukar oftast vinnarna dyka upp och glada motta sitt pris av allas vår motvillige monark, Carl XVI Gustaf Bernadotte. Två av Floydarna, Roger Waters och Nick Mason bemödade sig att ta sig till den svenska huvudstaden för att motta priset, något den förstnämnde förmodligen ångrade bittert ett bra tag framöver. Nick däremot, trumslagare i ett av världens största och mest inkomstbringande band kombinerat med ett alldagligt utseende och ”låg profil” gör att man kan leva precis det liv man önskar sig, om man vill bli erkänd, beundrad, ekonomiskt oberoende och hyggligt anonym på en och samma gång brydde sig nog inte så mycket om händelsen.

 

Roger Waters är en mer komplex människa. Pink Floyd är i Rogers ögon hans band, ingen annans (gitarristen David Gilmour är av en annan uppfattning och det är högst troligt därför han inte medverkar vid denna tillställning). Waters har under större delar av bandets karriär stått för låtskrivandet, bandets dubbelalbum The Wall skrev han i stort sett helt själv, både texten och musiken och på den skivan återfinns Pink Floyds förmodligen mest kända låt, ”Another Brick In The Wall (Part 2)”.

 

Det var väl ungefär den låten och inget mer vår statsminister Fredrik Reinfeldt kände till om Pink Floyd innan vinnaren av Nobelpriset offentliggjordes och därför blir detta så pinsamt. Jag personligen tycker att det är pinsamt nog att bandet behöver möta vår kung och drottning, samt att Tomas Ledin sitter där längst fram och ler, bara för att han via äktenskap med Stikkan Anderssons dotter, skivbolagschefen Marie bokstavligt talat knullat gått via sängvägen in till de fina salongerna.

 

Att behöva lyssna på en moderat är väl i sig tillräckligt för att Waters ska bli obekväm, uttalad socialist som han är (han lever som han lär också, har under drygt fyrtio år skänkt omkring en fjärdedel av sina inkomster till välgörenhet vilket förmodligen är ett par miljarder).

 

Reinfeldt håller i alla fall ett tal där han berättar hur han som ung ”put on” den här låten (vilket han säkert inte gjorde, det var högst troligt TOTO som gällde för honom) och naturligtvis kunde han inte låta bli att skämma ut sig inför pristagarna genom att sjunga de berömda raderna ”We don’t need no education” och som grädde på moset applicera ett egenkomponerat och väldigt malplacerat ”…yeeeeeeaaah” efteråt. Reinfeldt kallar för övrigt Pink Floyd för ”rock’n’roll” vilket högst troligt Waters ser som en rejäl devalvering av sitt livsverk. Han ser sig som en stor konstnär som inte vill få sin komplexa musik jämförd med något så alldagligt och slit-och-släng som rock’n’roll. Nick Mason småskrattar och många tycker väl att det var ganska harmlöst och charmigt av Reinfeldt att visa lite mänskliga drag, men inte Roger Waters. Han håller på att dö. Han vill bli osynlig, han försöker ömsa skinn och man funderar om han badade i klipulver innan galan. Han önskar att han hade stannat hemma. Han tänker på sin låt ”Wish You Were Here” och inser att titeln är den exakta motsatsen till vad han känner för Reinfeldt. Waters bara tänker ”Kom och ta mig långt härifrån”, något som för övrigt sjungs i refrängen på en låt som Reinfeldt garanterat har ägnat mer tid åt än Pink Floyds samlade verk.



*klapp klapp*



Förresten, undrar vad Alliansen-kollegan och tillika utbildningsministern Jan Björklund tycker om Reinfeldts val av låtrad att sjunga?

 

Vid 0:38 in i detta klipp som avslutar hela galan kan ni riktigt se hur uppgiven Waters är då stora delar av sveriges musikelit (nåja) framför Fredrik Reinfeldts favoritlåt (om ni har en låg pinsamhetströskel kan ni nöja er med att beskåda den freezeframade bilden jag lagt in här nedanför). Roger ”Varför gick jag hit ikväll” Waters blir rejält uttittad av Kungen, Silvia och Viktoria och han verkligen känner sig tvungen att visa lite engagemang och pekar och viftar, liksom dirigerar artisterna vid låtens kraftfulla utrop ”Hey!”. Men, man ser verkligen att det är något han inte gillar att göra. Jag kan tillägga att Waters under kvällen redan behövt beskåda Joey Semper... förlåt, Tempest svinga med sitt mikrofonstativ under en version av ”In The Flesh”. Joey Tempest klarar vi oss alla utan, med eller utan mikrofonstativ, och det gäller även för Waters.



*klapp klapp*


 

Roger Waters gick hem med ett tungt polarpris den här kvällen, men skammen han fick ta med sig var förmodligen ännu tyngre. En mörk dag i Roger Waters liv.


Världens mest hatade låt 2.0 - Nicke Borg slaktar "London Calling"

För några dagar sedan skrev jag att Johan Hedenbergs version av "The Letter" mycket väl kunde vara världens sämsta cover någonsin. Det är den inte, möjligen är den världens näst sämsta, för igår under den direktsända idrottsgalan visade Backyard Babies-sångaren och gitarristen Nicke Borg vart skåpet ska stå. Tillsammans med en symfoniorkester totalt massakerade han The Clash låt "London Calling", en låt som i och för sig har blivit väldigt uttjatad den senaste tiden men det är en i grunden fantastisk låt från ett fantastiskt band. Jag är stolt ägare till alla skivor The Clash spelade in, till och med trippel-CD-boxen "Clash On Broadway" står där i hyllan. Eller stod, idag gick jag ner till soporna med dem, jag kan inte med att tänka på The Clash efter detta. Även den underhållande boken om Backyard Babies, Blod, svett & dårar, slängde jag åt helvete. Backyard Babies-CD'n jag äger lät jag dock stå kvar i CD-hyllan, den ville jag inte ta i med tång ens en gång. Dock måste jag ta tag i problemet, skivan äcklar mig. Här har ni Nickes massaker på låten, så om ni vill plåga er med någonting fruktansvärt dåligt, var så goda:





Fan, det känns som en miljon år sedan jag såg Backyard Babies göra en formidabel spelning på en svettig rockklubb i Sundsvall inför drygt 200 personer. De hade just släppt Total 13 som är var en bästa svenska rockalbumen under 1990-talet ("Look At You"!, "Made Me Madman"!!, "Highlights"!!!). Det var en fantastisk konsert som i alla år varit stolt över att ha bevittnat. Nu skäms jag. Jävla Nicke Borg, varför gjorde du det här?

Väldigt icke-photogenic person blir fotograferad med finfolket

Hittade en intressant och udda fotosida där en kille lagt upp väldigt många bilder han tagit på sin kompis när denne träffar celebriteter av rang. Själv vet jag att man kan bli lite starstruck när man får chansen att förevigas tillsammans med någon idol och bilden man får taget på sig blir inte så lyckad som man hade hoppats. Jag har ett kort där jag skakar hand med självaste Alice Cooper och det är såklart den bild jag ser dummast ut på av dem alla. Det var självklart att ett sådant kodak moment skulle gå åt helvete, har funderat lite på att lägga in den bilden här i bloggen men då måste jag nog pixla mig själv på den. Men, den här killen lyckas se knasig ut på alla bilder som tas trots att han förmodligen ser fullständigt normal ut i övrigt. Kul bilder med lite knepigt tema, den jag väljer att visa här kanske ger en lite orättvis bild av sidan eftersom Axl Rose ser förjävlig ut på den.




Gör som Sture Bergwall - följ mig på Twitter


Ja, jag har skaffat mig ett twitterkonto, är dock inte någon jättefrekvent twittare - än. Men det kanske kommer? Vore kul om jag fick några fler följare/intressanta personer att följa, det skulle förmodligen öka mitt Twittrande. Dock har jag som ni ser på skärmdumpen här ovan fått en riktigt intressant följare. Så - gör som Sture Bergwall - följ mig på Twitter! Mitt användarnamn: @sexnolltva

Eventuellt lägger jag upp en sån där käck twitterflödesgrej här till höger lite längre fram, vi får se...

Ja, jag vet... jag är otroligt lättroad...

...för egentligen var väl den här skylten inte sådär fantastiskt rolig egentligen? Fiskförsäljarna som håller till utanför ICA vid Smycketorget här i Västra Frölunda har ju bara stavat lite tokigt och glömt att julen är över. Den här bilden fotade jag igår eftermiddag:


någon kan inte stava särskrivning roligt politiskt inkorrekt humor

Världens mest hatade låt?

Jag har ju lagt upp den svenske skådespelaren Johan Hedenbergs cover slakt på Ebba Grön-dängan "800 grader" här i bloggen förut, och det är en otroligt värdelös version, men man kan ändå skratta åt den för att den är så dålig och patetiskt rockwannabee som det över huvud taget går att bli. Jag lade upp den i den trevligaste facebookgruppen av dem alla, Sunkadelic, och där skrattades det gott åt den. Så, jag fortsatte med Johans "CCR-medley"vilket gick relativt obemärkt förbi, men när jag lade upp hans version hånande av The Box Tops-låten "The Letter" tog det hus i helvete. Folk blev arga, så mycket hatade de låten. Kanske för att så många håller originalet så nära sitt hjärta, det är helt klart en av de bästa låtar som spelats in. Kanske det är extra känsligt för att The Box Tops-sångaren Alex Chilton avled relativt nyligen. Var anledningen till dödsfallet förresten att någon mindre känslig individ spelade upp Johan Hedenbergs version av "The Letter"? En riktigt usel låt i alla fall, hata den ni med, om ni nu vågar lyssna. Hata låten ni med:



Sven Anér - Affären Anti Avsan (ännu en vimsig bok om Palmemordet)



Den här bokens författare, "privatspanaren" Sven Anér (som är en av dem som fått just ordet "privatspanare" att jämställas med "galenpanna") hävdar med säkerhet att den moderate riksdagsmannen Anti Avsan mördade sveriges statsminister Olof Palme. Eller, det gör han inte rakt ut men han hävdar att Avsan befann sig vid närheten av dekorimahörnan minuterna innan där han via en walkie-talkie mottog en bekräftelse att fullfölja en order och mörda Palme.

Det så kallade polisspåret alltså, Anér "vet" att det var polisen som mördade Palme och varje halmstrå han finner blir till starka bevis för att så är fallet. Lejonparten av boken bygger på en mängd förvirrade brev som Anér fått skickade till sig, men knasiga idéér och önskningar om att Anér ska sluta skriva om Anti Avsan. Väldigt förrvirrande men Anér kan koka soppa på en spik och vips så har man skrivit sig ännu en förvirrande bok om Palmemordet!

Den enda funderingen man har efter att ha läst denna bok (förutom "när ska gubben ge sig egentligen") är: VARFÖR STÄMMER INTE ANTI AVSAN BRALLORNA AV ANÈR? Hade någon anklagat mig för något dylikt så hade jag i alla fall dragit igång en rättslig process, det är då ett som är säkert. Vill Avsan dölja något? Det är det enda av värde man tar med sig efter att ha läst denna bok. Men det ska ni såklart inte göra. Vilka böcker man bör läsa om Palmemordet har jag skrivit om tidigare.


Betyg: 2/10

Vad står det om Sofia Arkelsten (M) på den engelskspråkiga Wikipediasidan?



Jag hade egentligen tänkt lägga ut en text jag skrivit om Fredrik Reinfeldt, men den måste finjusteras lite så i väntan på det så får jag bjuda på någonting relaterat. Partikollegan Sofia Arkelsten beskrivs nämligen på ett mycket intressant vis på den engelskspråkiga Wikipediasidan, en sida som enligt historiken inte har ändrats på över en vecka:

...Så seriös kan Wikipedia vara ibland. Småkul i alla fall, men kanske inte för Arkelsten?

What it is is beautiful

1981 kunde en reklamannons se ut så här. Vanligtvis brukar jag i denna kategori kallad "dåtida reklam" lägga upp bilder från förr när folk var dummare än nu, när man helt ogenerat skrev att doktorer rekommenderade cigaretter, att läskeblask är nyttigt för bebisar, att kvinnor ska hålla sig på mattan eller kanske någon reklambild för kläder som kanske inte riktigt lever upp till dagens ideal, men idag tänker jag lägga upp en bild som visar att all reklam inte var dummare förr.




Denna LEGO-reklam är alltså över 30 år gammal, och förmedlar helt klart ett bättre och smartare ideal än reklamen av idag. Ett ideal som jag tyvärr aldrig tror kommer åter. Aldrig att en flicka på en reklambild för någon produkt som ett gigantiskt multinationellt företag har till försäljning skulle se ut så här idag. Jag menar, en blå randig tröja, säckiga jeans och bekväma skor att leka i? Nej, sånt ska inte flickor ha idag, idag ska de se ut som rosa små dockor som försöker se ut som vuxna. Tänk om små flickor kunde se ut såhär i dagens reklam? Och tänk om budskapet kunde vara lika positivt, ett berömmande text över att hon åstadkommit något bra, inte beröm över hur hon ser ut. "What it is is beautiful". Ja, verkligen!

Om någon vill veta hur LEGO sköter sig idag så kan ni gå in och kika och förfasas på deras hemsida (OBS! Varning för rosa chock!).

Jakten på världens bästa låt, del 33

Idag är dagen då David Bowie kommit till den ålder som motsvarar den svenska pensionsåldern och då passar det extra bra att denne man får göra sin debut i denna evighetsserie. Om den nu inte kommit till sin ände i och med ”Heroes” från skivan med samma namn från 1977. Frågan är om det kan bli bättre än så här? 1977 var ett relativt hyggligt år för David, utöver att släppa två av sina allra bästa album, Low och ”Heroes” (albumtiteln skrivs faktiskt med citattecken, anledningen till det är okänd) hann han däremellan producera och komponera material på Iggy Pops två första solodebuter efter de vilda åren i The Stooges, The Idiot och Lust For Life. Dessa fyra album är i princip lika bra allihop, att välja en personlig favorit bland dem är svårt, dock har jag lyssnat mer på Iggy-plattorna, men då har jag genom åren haft en nästintill fanatiskt förhållande till den mannen.

 

Men, nu var det David Bowie det skulle handla om idag, att välja en enda favoritlåt av honom är svårt, det finns så väldigt mycket bra låtar inspelade av den mannen, att inte exempelvis ”Suffragette City” eller ”Cracked Actor” uppmärksammas här idag är i det närmaste en slump. ”Heroes” är en sån där låt som verkligen berör mig, det finns vissa låtar som känns så melankoliska att man nästan blir nära att ta till lipen. Låten används bland annat i filmen Vi barn från Bahnhof Zoo när de unga vilda ungarna springer igenom ett stängt köpcentrum nattetid, och i BBCs dokumentärserie Dancing In The Street från 1990-talet fick den avsluta avsnittet om glamrock (i det programmet upplät de nästan halva tiden åt mästaren Bowie). Låten passar väldigt bra som stämningssättare, men den duger alldeles utmärkt att lyssna på som den är, eller att lyssna på medan man tittar på den otroligt enkla (men snygga!) promovideon. Ibland behövs det inte så mycket mer än en karismatisk man med långa armar mimandes i motljus iklädd en snygg skinnjacka för att det ska bli fantastiskt. Grattis på födelsedagen, David Bowie!





Jag och mina bonusgrejer, här är en fin bild på jubilaren med en vän (den där bilden med Bowie, Iggy och Lou Reed har ni sett förut så den skippar vi idag, hur fantastisk den än är):





P.S. Idag är det Elvis Presleys födelsedag också!


Johan Hedenbergs 800-grader, en kanske inte helt lyckad Ebba Grön-cover

Johan Hedenberg blev riktigt känd för det svenska folket under 1988, det år han medverkade i SVT's Varuhuset, en dramaproduktion som under sina tre säsonger sågs av flera miljoner tittare. Johans karaktär, med det fina namnet Jonas, var en riktigt osympatisk herre vill jag minnas. Om jag nu vill minnas något från Varuhuset. Eller från 1980-talet över huvud taget. Efter Varuhuset fortsatte Johan sin karriär inom TV och film, dock är det som dubbare han mestadels försörjer sig. Och det är inte kattskit direkt. Disney, DreamWorks och nu senast fick han göra den svenska rösten åt självaste Kapten Haddock i Peter Jackson/Steven Spieldbergs Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Johan av idag förknippas med kvalitet (Kommisare Späck får vi anta var ett snedsteg, alternativt gjorde han rollen som parodierar Gunvald Larsson enkom för att han enligt ryktet inte fick rollen som original-Gunnar själv).

Kvalitet. Nu ja. Annat var det 1989. Jag vet inte varför någon tyckte att det var en bra idé att låta TV-stjärnan släppa ett album. Men det fick han. U.P.A. heter skivan och den förkortningen står för "Utan Personligt Ansvar", eventuellt insåg Johan när skivan var klar att det här minsann inte lät så vidare värst. På denna skiva återfinns bland annat ett CCR-medley som jag inte har vågat lyssna på och en tolkning av Ebba Gröns "800 grader" som jag faktiskt hade hört på radion och skämts av en gång innan jag fick tag i hela skivan (jag fick den som en ironisk present av min storasyster som uppenbarligen har bra koll på vad sin lillebror uppskattar). Vi kan sammanfatta det hela såhär: DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT DÅLIGT! Jag har i alla fall lagt upp den på YouTube, så om någon av er känner er lite sådär lagom masochistisk så var så goda, här är den:



Inde-anen

Igår, när jag som sedvanlig kvällsunderhållning bildgooglade efter Duane Loken, "Vargtass" från TV-serien Machahan ni vet, gjorde jag en intressant iakttagelse. "Vargtass" ser inte ut som "Vargtass". "Vargtass" ser helt enkelt ut som Jonas Inde som har klätt ut sig till "Vargtass".


Det är Jonas Inde till vänster och Jonas Inde till höger

En synnerligen sunkadelisk italiadiscolåt om allas vår hjälte John Rambo

Nu börjar det likna lite slöbloggande med att lägga upp roliga/intressanta bilder och/eller YouTube-klipp istället för långa analyserande texter som jag egentligen är en förfäktare (ja, jag lyssnar på Fredrik & Filips podcast med jämna mellanrum och därför lär jag mig lite nya ord ibland, ungefär som GP's skjutjärnsjournalist/nöjeschef Johan Lindqvist som helt plötsligt börjat svänga sig med ordet "diskrepans") av. Idag lades denna helt sanslösa låt med häftig video upp i Facebookgruppen Sunkadelic, en grupp jag rekommenderar alla att gå med i, om ni tillhör den del av befolkningen som gillar musik som helt enkelt är så bisarr att man inte begriper varför den över huvud taget spelats in. Musik som är så dålig att den nästan blir bra. Ni hittar den här. Men nog om detta, här kommer den, Wayne Scotts härliga italiadiscodänga "Rambo". Håll till godo (och håll er för skratt):



Bert-Åke Varg spelar Nintendo

Jag har tyvärr inte sett Mats Helge Olsson-filmen Spökjägarna från 1987, men jag måste säga att av det lilla jag sett av den att döma måste den vara mycket, mycket bra:



Verklighet eller fanta-si?

Förlåt Mattias, det var inte meningen att du skulle se detta inlägg, jag förstår att du i framtiden för alltid kommer att tänka på detta när du avnjuter din absoluta favoritlåt. Sorry, men jag kunde inte låta bli...




Förresten, glöm inte bort att kolla in Mattias formidabla Queen-blogg, en top 40-lista som dock är avslutad, men texterna finns kvar och de hittar ni här. Kan även passa på att göra reklam för Rimbloggen där samme Mattias skriver finurliga analyser av den sämsta musiken som spelats in i detta land. Den hittar ni här.

Jakten på världens bästa låt, del 32

Little Richard, mannen vars sångstil av en till mig närastående person en gång beskrevs med orden “det låter som att han håller på att bli kastrerad” gav 1971 ut albumet med den ödmjuka titeln King Of Rock’n’Roll. Det är ett mycket bra album som blandar originallåtar med några väl valda covers, som The Rolling Stones ”Brown Sugar” och Creedence Clearwater Revivals ”Born On The Bayou”. Men, det som tvivelsutan är albumets största stund är det öppnande titelspåret, där musikvärldens skönaste fjolla (Jean-Pierre Barda inräknat) Richard Penniman visar vem det är som bestämmer. Låten är kryddad av självförhärligande rader och mängder av dissar åt sina kollegor i underhållningsindustrin.

Elvis Presley have you heard the news, I’m gonna walk all over your blue suede shoes”. Utöver att devalvera värdet hos den kanske främste av dem alla åker bland annat Sly & The Family Stone (“leave rock’n’roll alone"), Ike & Tina Turner och Tom Jones på verbala avrättningar på ett sätt som var högst ovanligt inom musiken fram tills att hip-hopparna började dissa varandra på skivor ett femtontal år senare.

Det är en av de låtar jag blir allra mest glad av att höra, den är helt underbar! Lille Richard är en av de största!



Bloggbesökarnas vägar äro outgrundliga (Klasse Möllberg?)

2012 ser av inledningen att döma ut att bli ett intressant år, i alla fall vad gäller avkollandet av min bloggtrafik. Det händer, som den uppmärksammade läsaren av denna blogg tidigare noterat, mer än sällan att någon hittar hit genom att googla efter de mest sanslösa ordkombinationerna och knepigheterna. En av mina läsare skrev att den främsta söktermen som leder till hennes blogg är "laleh lesbisk" och i och med att hon skrev det i mitt kommentatorsfält dröjde det inte länge innan även jag fick bloggbesökare som googlat efter en sanning i hur det ligger till angående den mycket populära artisten och hennes sexuella läggning? Är Laleh homosexuell? Det varken vet jag eller bryr mig om, det är totalt ointressant för mig, men bara genom att skriva dessa frågor än en gång dimper det nog in en och annan bloggbesökare.

Jag tänker fortsätta bjuda på skärmdumpar på några av de mest udda/roliga googlesökningarna som leder fram till SEX NOLL TVÅ. Tyvärr (?) har jag dock inte svaret på vart Klasse Möllberg bor, eller vilket hus han bor i. Eller jo, jag kollade på Ratsit och där fick jag fram hans adress, födelsenummer m.m. Inte så svårt. Vad nu någon ska med denna information till?


Gråtig nyårsafton med E.T., och en femåring som höll sig vaken till midnatt

Gårdagens nyårsfirande skedde stillsamt med familjen. Efter en god middag med efterrätt satte sig familjen ner i TV-soffan för att låta barnen få se filmen E.T. för första gången. Sydney såg en bild på denne utomjording i GP's TV-tidning (som jag av någon konstig anledning alltid kollar igenom) härom veckan och har pratat om honom en del sedan dess. Nu tyckte vi att det var lägligt att låta henne (och lillasyster Sheena) få se den. Lyckligtvis (för barnen, inte för oss vuxna) finns det svenskt tal på DVD-utgåvan

Barnen var väldigt spända från början, innan man tydligt ser hur E.T. ser ut, filmen är överlag väldigt mörk och det är svårt att urskilja E.T.'s karaktärsdrag men efter en stund blev det en miljon frågor här i soffan, barnen tyckte att det var otroligt spännande och de blev VÄLDIGT förtjusta i det lilla skrynklet. Förmodligen har ni alla själva sett denna mästerliga film, så jag behöver väl inte gå in på handlingen så värst mycket, eller ens oroa mig för att förstöra för någon genom att berätta hur filmen slutar... bägge barnen började i alla fall storgråta i slutscenen när E.T. äntligen får åka hem. De verkligen saknade E.T. Så fascinerande med barnen, de har av naturliga själ lite svårt att skilja på film och verklighet ibland. Att barnens föräldrar samtidigt fick problem med skräp i ögonen som skapade en liknande reaktion förstår ni nog. Förresten är E.T. en av världens bästa filmer.




Efter det att filmen var slut var klockan ungefär 22:30 vilket redan då var rekord i hur länge barnen har varit vakna under normala förhållanden, och efter ungefär en halvtimme hade Sheena somnat gott i sin säng. Sydney hade i flera dagar pratat om att hon ville vara vaken till midnatt och faktiskt, hon klarade det! Jag och Carola klädde Sydney varmt och sen gick vi ut på balkongen för att titta på fyrverkerierna, något som hon verkligen uppskattade. Hon skrek och tjöt av glädje, men hon var trött, det märktes.

Efter fyrverkerierna ville hon inte gå och lägga sig men när hon väl kommit i säng somnade hon gott. Idag är hon så stolt och glad över att hon klarade sitt mål att stanna uppe till midnatt. Imponerande, jag var helt övertygad om att hon INTE skulle klara det. Men, hon brukar faktiskt klara det mesta, vår Sydney. Idag kom jag upp ur sängen väldigt sent, men det gör inget, nyårsdagen är den ultimata slappardagen. Så är det. God fortsättning!

free counters

RSS 2.0