Ja, jösses...

Andra Ullevi-kvällen var om möjligt ännu bättre än den första, och vi hade ruskigt bra platser denna gång, stod nästan längst fram. Får se när jag levererar en fullständigt rapport, håll till godo med ännu en bild på er lyriske favortibloggare:
 
 

Såhär såg jag ut efter konserten inatt...

 
 
Mer om Bruce Springsteen och Ullevi-dubbeln blir det när jag samlat mig efter denna makalösa urladdning.

Kändisar som twittrar

Alltså, jag vill absolut inte vara taskig mot Mark Levengood, han verkar överlag vara en väldigt sympatisk och charmant herre, men i ärlighetens namn, är den här tweeten värd 99 (and counting) retweets?
 
 

Bon Scott och Iggy Pop - vuxna män gör saker tillsammans

Den här bilden delades idag på en av de alla The Stooges-relaterade grupper och sidor jag gillar på Facebook. Bilden föreställer AC/DC's sångare Bon Scott och Iggy Pop 1977. Jag har verkligen för mig att bilden även är med i AC/DC-boken Maximum Rock'n'Roll men här såg jag den med bättre upplösning. Det är inte så mycket mer än ett helt fantastisk rock'n'roll-ögonblick, två av musikhistoriens största hjältar som av bilden att döma springer på varanadra backstage precis efter en Iggy Pop-spelning. Det mest anmärkningsvärda är väl att Iggy har glasögon på sig. Annars är allt som vanligt med Iggy, insmetad i någonting, trasiga byxor och ett hundhalsband.
 
 
"Cool show Iggy!", "Oh, thank you very much, sir!"

Jakten på världens bästa låt, del 37

Du yngling som läser detta, ta och ställ ner RedBull-burken och dra upp dina byxor (vi vet ändå att du har Björn Borg-kalsonger, det behöver du inte visa, tack så mycket) så ska jag berätta för dig om en artist som gör något så mycket mer betydelsefullt än Swedish House Mafia eller vad för stekareskit du för tillfället tycker är häftigt. En man som av många förknippas med trist stelbent gubbrock, en amerikansk motsvarighet till Tomas Ledin, men mer fel än så kan man inte ha när man pratar om musik.

 

1984 släppte Bruce Springsteen sitt sjunde album Born In The USA, ett album där mer än hälften av de tolv låtarna blev stora hits. Titelspåret naturligtvis, ”Dancing In The Dark”, ”Glory Days”, ”I’m On Fire”, ”My Hometown”, ”I’m Going Down” och ”Cover Me”. Faktiskt hamnade samtliga dessa sju singlar på top 10 på den amerikanska billboardlistan. Sensationellt, men ännu mer sensationellt är att de två allra bästa låtarna på denna skiva inte ens släpptes som singlar. Två låtar som kan vara det absolut bästa Springsteen någonsin spelat in, ”No Surrender” och ”Bobby Jean”. Dessa två låtar om manlig vänskap är i princip lika bra, men den sistnämnda är av några anledningar ändå snäppet starkare.

 

Texten handlar om vännen och E Street Band-kollegan Steven ”Miami Steve” van Zandt, som valde att lämna bandet kring denna tid. En stor besvikelse för Springsteen, som spelat med honom sen många år tillbaka. När Springsteen beskriver saknaden av sin vän är det starkt i sig, men ackompanjerat av väldigt vemodiga keyboardmattor (ja, vissa 80-talslåtar förblir tidlösa i sin daterade ljudbild) och Clarence Clemons saxofon blir detta något av det mest sorgliga jag någonsin tagit del av.

 

Ifjol avled Clarence Clemons, och när man nu lyssnar på låten känns den som en stor hyllning till honom vilket gör den ännu bättre. Själv har jag haft lyckan att få höra denna låt ett par gånger på Springsteenkonserter, om han spelar den i Göteborg nästa helg vet jag inte,. Den har spelats under nuvarande turné men utan Clarence kommer det nog inte att bli samma sak.

 

…och hur gick det då för låtens verklige Bobby Jean, Steven van Zandt? Jo, han hade en inte allt för lyckad solokarriär fram tills 1999 vilket måste ha varit ett sällsynt lyckat år i den bandanaförsedde mannens karriär. Inte nog med att han fick en roll i en av TV-historiens mest ansedda och framgångsrika serier The Sopranos (där han för övrigt bar en rejält tjock peruk, vi snackar LEGO-gubbe) han fick dessutom äran att ingå i ett återförenat E Street Band. Resten är väl, som man säger, historia.

 


Men, lyssna på det här nu, lätt en av världens bästa låtar:

 





Såhär magiskt var det på Ullevi 2008:



Fotboll viktigare än unga tjejers trygghet - skäms Gothia Cup!

 
 

Just nu pågår Gothia Cup här i Göteborg, världens största fotbollsturnering för ungdomar men vad som borde vara förknippat med glädje och vänskap bland ungdomar känns för varje år som går mer och mer som något som förknippas med våld, hot och kriminalitet.

 

Årets mest uppmärksammade händelse i turneringen är det misstänkta våldtäktsförsöket på sjukhemmet i Kålltorp, som fungerat som boende för några av de deltagande lagen. Två 16-åriga flickor blev attackerade på sitt rum av tre 18-åringar som först frågade tjejerna om de ville ha sexuellt umgänge med dem, men när tjejerna inte ville det så blev ”pojkarna” (som de förmildrande kallas för i GP, ”männen” eller i alla fall ”ynglingarna” hade gett en rättvisare bild av det hela) aggressiva och två av dem höll fast en av flickorna och den tredje försökte våldta hennes kompis.

 

Efter förhör släpptes pojkarna, i väntan på eventuellt åtal vilket förmodligen inte kommer att bli av, ”pojkarna” kommer att åka tillbaka till sitt hemland och sen kommer detta rinna ut i sanden, det är jag tvärsäker på. Laget, vilket det nu är, har agerat stökigt, 66 spelare har de haft med sig till Göteborg och kring deras matcher har det varit oroligt runt planen. Laget har varit otrevligt mot personalen på förläggningen där de bor nu.

 

Dock har laget fått vara kvar på sjukhemmet, men det lilla tillägget att vakter passar dem, eller rättare sagt passar tjejerna. Männen/killarna/pojkarna/ynglingarna/idioterna får husera fritt på området men flickorna måste anmäla sig till vakterna så fort de vill göra något. Männen går fria men flickorna har något som kan jämföras med husarrest.

 

VARFÖR INTE AVSTÄNGA LAGET HELT FRÅN GOTHIA CUP PÅ EN GÅNG? Visst, nu var det ju ”bara” tre av dem som gav sig på flickorna, men stökiga lag har ingenting i den här turneringen att göra. Förstår inte arrangörerna hur pass illa detta rimmar med grundtanken med Gothia Cup, eller rättare sagt hela grundtanken med idrottsutövning över huvud taget? Varför ska fotboll vara så otroligt heligt, vissa brukar hävda att ”fotboll är religion” och jag tror fan att så är fallet. Det här är definitivt inte okej. Gothia Cups rykte blir mer och mer nedsvärtat för varje år som går (och sen kan man ju undra vad huvudsponsorerna SKF tycker om att behöva förknippas med detta). Det enda raka är att omedelbart stänga av lag som beter sig såhär, och tillbaka ett annat år behöver de inte komma heller.

 

GP


Teaser...

...inför morgondagen då jag tänker berätta här i bloggen vilken av Bruce Springsteens alla låtar som jag tycker är den bästa. Kommer nog att vara en del Bruce här den närmsta tiden så ni non-believers får ha överseende med det. Jag kan i alla fall bjussa på en liten ledtråd, låten i fråga återfinns på albumet som här nedanför är avbildat i LEGO:
 
 

Om någon mot förmodan undrar vem som är THE BOSS...

När Bruce Springsteen spelade med sitt E Street Band på Hard Rock Calling-konserten i Hyde Park den 14:e juli och som avslutning fick upp självaste Sir Paul McCartney på scenen och för första gången fick spela med honom i två fantastiska versioner av The Beatles-låtarna "I Saw Her Standing There" och "Twist & Shout" (den sistnämna är i och för sig inte ett Beatles-original, men nästan) fick någon i ledningen sätta ner foten och helt enkelt koppla från elektriciteten när maxtiden tre timmar hade uppnåtts. Regler är regler men nog tycker man att detta monumentala ögonblick i musikhistorien nog var skäl nog att tänja lite på bestämmelserna? 
 
Hur som helst, när Bruce Springsteen gick på scenen i Dublin för nästa spelning på turnén, som för övrigt når Sverige nästa fredag och lördag (ses där?), blev entrén en liten känga åt Hard Rock Calling-folket. Bruce visar helt enkelt vem som är THE BOSS. Konserten tog väldigt bokstavligt talat vid där den förra avslutades. Man kan helt enkelt lita på Bruce. Peppen inför nästa helg är total, INGEN liveartist jag sett kan mäta sig med Bruce Springsteen.
 
 

Kreativt skrivande

Till hösten kommer jag högst troligt att läsa heltidskursen Kreativt skrivande på högskolan, hade sökt några kurser och kom in på mitt förstaval. Förhoppningsvis en mycket givande kurs och förhoppningsvis något som jag klarar av att kombinera med heltidsarbete och allt annat man ska hinna med i det som något ljushuvud döpt till livspusslet™.
 
Tror nog att det ska gå vägen, skrivandet har jag väl i mig egentligen, även om det inte direkt märks i denna blogg så ofta nu för tiden. Jaja, det kommer nog att fungera i höst, sen kanske jag kommer att se ut som jag gjorde när jag jobbade skift i fordonsindustrin med konstant beordrad övertid halva nätterna, vecka ut och veckan in. Det var lite mer än ett år sedan jag slutade med den försörjningsformen som gjorde att det såg ut som att jag lätt kunde smälta in i det klientel jag ser växla stora sedelbuntar där vid norra utgången av Nordstan här i Göteborg och utanför Sportlife (där de högst troligt inte tränar) strax väster om nämnda utgång. Jaja, nu har jag i alla fall gått på semester från mitt nya jobb. Åter i tjänst 15:e augusti, men lovar att försöka uppdatera bloggen ltie oftare nu när jag har semester. Tja!
 
 
Jag, kämpandes med livspusslet, för ca 1,5 år sedan!
 
 

Solsting, hybris eller allmän nyhetstorka?

Skärmdump från Aftonbladet

Jakten på världens bästa låt, del 36

"Alright" av Supergrass
 
Sommarhit, det är ett ord som vanligen för tankarna till de värsta låtar som finns, "Boten Anna", "Hej Monica" eller varför inte årets "Du måste flytta på dig". För många är dessa alster den typ av kulturyttring som mest av allt får dem att tänka på årets härligaste årstid. Själv får de mig alltid att tänka på den där cyanidkapseln som jag tyvärr inte bär med mig. 
 
En låt som jag däremot väldigt mycket förknippar med sommar, sol och glädje är denna poppärla från det engelska bandet Supergrass. Låten var ännu en singel från bandets debutalbum, I Should Coco (som för övrigt stoltserar med ett av musikhistoriens allra fulaste skivomslag), en lite ojämn men i det stora hela mycket lyckad debutskiva från 1995, året då britpopen var som allra störst. Den här singeln hamnade som bäst som nummer två på den engelska singellistan och blev bandets allra största hit. Själv kommer jag ihåg att jag köpte albumet på en gång när jag hörde denna låt. Jag har såhär 17 år senare inte slutat älska den. 
 
Videon är genialisk i sin enkelhet, glada obekymrade ungdomar glider runt och har det lattjolajbans. Faktum är att det efter denna ryktades om en variant av 60-talsserien om The Monkees (dock för sångaren Gaz Coombes med sina fantastiska polisonger snarare tankarna till en annan 60-talsproduktion, Apornas planet) men med dessa grabbar i huvudrollen. Det blev inget av den idén och tur är kanske det, vad vet jag? Det jag däremot vet är att denna låt aldrig kommer att sluta fungera som ett lyckopiller för mig. 
 
 

Kapten Röd och Roy från "Macken", två meckande göteborgare?

Har ni noterat att den populäre reggaefilosofen Kapten Röd från Göteborg, utseende- och stilmässigt påminner väldigt mycket om karaktären Roy (gestaltad av Anders Eriksson) i SVTs kanske största succé av dem alla, Macken, från 1986? Om Kapten Röd också gillar att "mecka" vet jag dock inte.
 
 
Roy (T.H.) ser lagom nöjd ut över stilplagiatet!

free counters

RSS 2.0