Äntligen lite finkultur i Allsång på Skansen!

Nu har årets säsong av det mest svenskaste av svenska - Allsång på Skansen - dragit igång igen. Våra mest folkkära artister står i kö för att vara med och lalla, och TV-tittarna uppgår väl till ungefär 4-5 miljoner per avsnitt. En given succé, år efter år, trots att programledarna byts ut, det är väl den där lille Måns nu, innan var det Anders Lundin, Lasse Berghagen och Bosse Larsson, om jag inte är helt ute och cyklar. TV4 kör på med sitt Lotta på Liseberg (som inte blev Lotta på Hinseberg denna sommar som jag hade hoppats på).
 
Jaja, varför snackas det om något så mesigt som allsång i den här creddiga bloggen? Jo, min bloggkollega/Werner/Wingman Mattias hade fotograferat sin TV när programmet sändes och när jag såg bilden förstod jag på en gång. De har börjat sjunga allsång till riktigt bra låtar, kolla här när den glada Skansen-publiken sjunger med till en av Iggy Pops mest kända låtar, "The Passenger" från 1977:
 
 

Xabi Alonso från Spanien och Jason Bateman från Hollywood - bröder?

Mannen som pytsade in gårdagens två enda mål i matchen Spanien - Frankrike (för övrigt den fjärde matchen jag såg detta EM), Xabi Alonso, påminner väldigt mycket om skådespelaren Jason Bateman, den där skådisen som inte riktigt får de stora rollerna än.
 
 
Xabi till vänster och Jason till höger!

Åldrande indieikon coachar det tyska fotbollslandslaget?

Varje gång (varannan sommar) jag ser något av det tyska fotbollslandslaget är det en sak jag undrar över. Varför står den engelske popstjärnan Brett Andersson (känd sångare från Suede och lite mindre känd för en solokarriär som går sådär) och gapar åt de tyska spelarna? Det brukar ta ett tag innan jag förstår att det är deras tränare Joachim Löw. Inte Brett. Men de är jävligt lika:
 
 
Joachim Löw och Brett Andersson. Samma frisör? Samma mamma?

Bilbingo 2012 Reality Edition

Som den dedikerade följaren av denna blogg redan har kännedom om brukar jag i mitt yrkesliv fara runt med firmabil i stora delar av Västra Götaland. Tidigare under de år jag bott i Göteborg har jag inte bilat runt sådär jättemycket, annat än till jobbet, ICA och till stan någon gång ibland. Jag har under det senaste året, då jag haft de arbetsuppgifter jag har nu, sett en hel del intressanta saker och jag har nu fått en idé som jag tror många av er kommer att få nytta av. Jag tänker först och främst på er alla småbarnsföräldrar. Kommer ni själva ihåg när ni var små kottar och satt i baksätet och er mamma och pappa kommit på den smarta idén att införskaffa ett par brickor bilbingo för dig och din syster/bror/mamma (pappa körde och om du inte hade något syskon fick du spela med mamma). Denna enkla, men smått geniala uppfinning kunde hålla samtliga passagerare i bilen upptagna under i alla fall en halvtimme eller så. Själv tyckte jag att bilbingon var jätterolig.

Världens enklaste spel - man satt med sin bricka med olika figurer på varje ruta och när man såg figuren på bilden i verkligheten skulle man kryssa för den. Först med en rad vann. Eller var det försten att täcka hela brickan? Jag minns faktiskt inte, antar att det var det sistnämnda för att dra ut på det hela. I den gamla hederliga varianten var figurerna på bilderna av följande karaktärer: en bensinstation, en gul bil, en kyrka, skylten för järnvägsövergång, en stoppskylt och så vidare. Väldigt trevliga bilder, men kanske ganska så verklighetsfrånvänt och fegt. Jag har nu åtgärdat detta och uppdaterat spelet till en Bilbingo 2012 Reality Edition, var så goda (jag håller mig till nio bilder, tror det kan hålla er sysselsatta åtminstone en halvtimme om ni bor i Västra Götaland):



Från vänster till höger, uppifrån och ner:

1. Roadkill (Classic)
2. Bil som kört åt fanders
3. Man som urinerar
4. Människa med intressanta släktförhållanden (OBS! Hittas enklast på glesbygd)
5. En PET-flaska med intressant innehåll
6. En kvinna med tvivelaktig livsstil
7. Polisen griper in!
8. Motorcyklist som kör på bakhjulet
9. Roadkill (Deluxe)

En Lustig Look-A-Like

Jag, som tittar på fotboll ungefär varannan sommar och helst om Sverige tagit sig till slutspelet (i EM/VM) har dålig koll på vilka herrarna i landslaget är, jag skulle knappt känna igen de flesta av dem om jag såg dem på stan. En jag däremot kände igen direkt under Sveriges match mot Ukraina var Mikael Lustig. Dock kände jag inte igen honom som just en fotbollsspelare, det var någon annan han var lik. Vem kom jag inte riktigt på då. Nästa gång jag såg honom, i matchen mot England, trillade poletten ner. Eller, rättare sagt, jag kollade upp mot himlen och såg namnet på en lysande neonskylt:



Glädjejagande Sverige i chock efter gårdagens ofattbart tråkiga nyhet

Det blev en mörk helg för Sverige när det ofattbara inträffade, och då menar jag först och främst inte det som hände på fotbollsplanen igår kväll. Det som får ses som ett ännu större nederlag för oss glädjejagande svenskar är att det inte blir någon Keefest. Så sent som i november 2011 såg det väldigt ljust ut för Kee Marcello, på Åby Travbana utanför Göteborg skulle det bli en gigantisk rockfestival med en publikkapacitet lika stor som tre fotbollsplaner. Denna på Kees hemsida ”officially confirmed” festival har nu ställts in.

 

Denna nyhet slog ner som en bomb i musiksverige igår. I en intervju Folkbladet publicerade igår, efter att ha intervjuat Kee i Umeå, bekräftar han att festivalen inte blir av:

 

”Vi hade Kiss och AC/DC på gång. Vi skulle få in 100 000 besökare. Men nu skulle de bygga om i stallet i sommar, så vi skulle bara ha fått in 20 000”

 

Det här känns verkligen jättetråkigt, så nära, så nära, självaste Kiss och AC/DC minsann! Kiss spelar i och för sig i Oslo någon dag efter den tänka Keefesten, så att de skulle ta en liten extrarutt inöver vårt avlånga land kanske inte är helt sensationellt, men att självaste AC/DC skulle komma! WOW! De som inte ens turnerar alls i sommar, men tja, ringer gamle polaren Kee så ställer man väl upp? Trots att man i princip aldrig spelar på festivaler nu för tiden.

 

 


Kee med mamma och Generationskören (bild lånad av Folkbladet)


Vad Kee gjorde i sin gamla hemstad Umeå förresten?  Spelade in Beatles-låten ”With A Little Help From My Friends” tillsammans med Generationskören, 276 seniorer som ägnar sig ”enbart åt rock’n’roll”. Bland dessa seniorer återfanns Kees mamma Ragnhild Lövbom, som för första gången gjorde ett musikaliskt samarbete tillsammans med sin son. Ja, säga vad man vill om Gene, Paul, Angus och Malcolm… mamma är ju ändå alltid bäst!


Jakten på världens bästa låt, del 35

"Venus In Furs" av The Velvet Underground

 

Den första bekantskapen jag hade med denna låt var när jag såg filmen G – som i gemenskap. Det bör ha varit någon gång i slutet av 1980-talet om jag inte missminner mig helt. I en scen i filmen sitter fascistsyntharna i Nürnberg 47 (gestaltade av Olle Ljungströms band Reeperbahn) backstage på vischan efter en lyckad spelning innehållandes heilanden, pisksnärtar och fyrverkerier. Låten klinkas fram på en keyboard medan det piskas och stönas och slickas lite på svarta läderstövlar. Dock hade jag inte en susning om vilka upphovsmännen bakom denna synnerligen spektakulära låt kunde vara.

 





 

Det dröjde ända till 1994 då den legendariske radiomannen Stefan Wermelin spelade den i ett av sina program. Jag hade hört talas om Velvet Underground men aldrig lyckats höra dem. Bandet figurerade ofta i musikjournalistiken jag läste så det var väl bara en tidsfråga innan jag själv skulle kolla upp (detta var pre-nerladdningar, om ni minns den tiden) bandet. Naturligtvis blev jag väldigt fascinerad av denna låt, och beställde faktiskt alla Velvet Undergrounds skivor rakt av.

 

”Venus In Furs”, som låten heter, ligger på Velvet Undergrounds debutalbum Velvet Underground & Nico från 1967 (ja, det är banan-skivan). Denna låt om underkastelse, bondage och sexuella perversioner är alltså 45 år i år (eller, om vi ska vara petiga 47 år eftersom den även finns i en demoversion från 1965)! På den äldsta demoversionen sjunger John Cale och låten följer mer folkmusikens traditionalism, på albumversionen sjunger Lou Reed och demoversionens gitarrplinkande är utökat med hypnotiska minimalistiska trummor och fiol vilket skapar en kompakt ljudvägg som för tankarna till hur Phil Spectors Wall Of Sound-produktioner skulle låta om Spector enbart arbetat under sina kraftigaste snedtripper.

 

Velvet Underground & Nico, som är ett av världens mest kända, eller i alla fall mest igenkända, album är också ett av världshistoriens allra bästa album. Om det ens är Velvet Undergrounds bästa album är jag lite osäker på, den självbetitlade skivan från 1969 håller samma höga klass och detsamma kan man säga om Loaded från 1970, även om den känns betydligt mer lättlyssnad än bandets tidigare material. Den elektriska chocken White Light/White Heat från 1968 är också en riktigt stark skiva, men den kräver sin man. Låten som avslutar albumet är den fantastiska ”Sister Ray”, en monoton låt på över 17 minuter som handlar om en orgie med sjömän och transvestiter. Velvet Underground & Nico är inte någon lättlyssnad historia heller för det otränade örat och jag tror faktiskt inte att så många verkligen har lyssnat på skivan, även om de är medvetna om dess existens. Men det kan också vara så att jag ibland underskattar folk som lyssnar på musik.

 




 

Skivans inflytande på musikhistorien kan dock inte underskattas, skivan når ofta en hög placering när musikhistoriens bästa album ska sammanfattas, senast för ett par månader sedan när den eminenta och dedikerade albumbloggen Världshistoriens 101 Bästa Album placerade den på en hedervärd sjätteplats. ”Venus In Furs” är inte det enda mästerverket på skivan, ”Heroin” (som handlar om knark) och ”I’m Waiting For The Man” (som handlar om en vit man i ett svart område i New York, i jakt på hör-och-häpna: knark!) är egentligen minst lika bra. Ber om att få återkomma till dem framöver.


Har ni också funderat över hur Kevin Spacey skulle se ut om han åt upp Olle Sarri?

Kevin Spacey och Olle Sarri


Klart ni har legat sömnlös och grubblat över denna stora gåta. SEX NOLL TVÅ har som enda blogg svaret, han skulle se ut exakt som samhällsdebattören och författaren Kurdo Baksi:


Kevin Spacey och Olle Sarri


Jakob Johan Jan Guillou Falk Eklund



...eller kanske inte? Tyckte att Jakob Eklund var fruktansvärt lik Janne Guilloutin när jag såg bilden på honom som jag delar här ovanför, men när jag applicerade en bild på den forne KGB-spionen bredvid tror jag att det förtog lite av likhetskänslan dessa två män emellan. Han är nog allt bra mer lik Glenn Strömberg, den gode Jakob.

Två göteborgare - en mamma?

Nja, de är nog inte brorsor egentligen, den före detta fotbollspelaren och nuvarande TV-kommentatorn och tillika pastakungen Glenn Strömberg och skådespelaren Jakob Eklund, men nog kan man tro det när man ser dessa två herrar bredvid varandra?


Amen va faaan vad lika de är! (Glenn till vänster, Jakob till höger)

DA BOMB - Beyond Insanity (äntligen en produkt som levererar)


Under dagens handling på ICA såg jag och min fru en intressant produkt på "utländska hyllan", ni vet den där hyllan där de har burkar med konstigt vitt innehåll som heter Fluff, nötgodisar med sirap i, skådespelaren Paul Newmans dressing och lite annat som känns allmänt weird. Vi såg denna salsa och tänkte att vi slår till och testar, ingen av oss trodde väl på allvar att den skulle vara så stark som det utlovades (såna där varningar om att det ska vara så starkt brukar kännas ungefär lika trovärdiga som information om att produkten är testad hos Ponds Institut i Schweiz), och den var faktiskt inte så stark som utlovat - den var starkare! Efter att bara smakat lite, lite så kände jag att hela skallen blev jättevarm, i munnen brann det och i underarmarna stack det till, så som det gör väldigt, väldigt sällan. Har vant mig med att äta Sambal utan större problem, men detta var som sagt någonting annat.

89:90:- kostade den, vilket kan tyckas vara mycket för en så liten flaska med salsa, men jag kan lova att den inte kommer att ta slut i första taget. Dock var den mycket god i smaken, rökig och BBQ-ig. Det lilla man hann känna av smaken innan styrkan tog över helt, alltså. Dock tror jag produkten kommer till sin fulla rätt om man droppar i lite (LITE!) i maten man lagar, istället för som mig lägga ett par klickar på tallriken, bredvid köttfärsen och spaghettin. Men, en riktigt intressant produkt som jag helt klart kan rekommendera för alla som inte är morsgrisar.

Jag tog bara två små klickar på min tallrik men det var på gränsen att maten gick att äta. Jag kan tillägga att jag drack uppskattningsvis 8 dl mjölk i samband med dagens middagsintag.

Förresten, de senaste dagarna får jag fler och fler besökare till bloggen. Det går bättre och bättre. Kolla skärmdumpen nedan, från min besöksstatistik. Det går stadigt uppåt. Lite som för Reinfeldt, fast tvärtom:
Winning!

"Kan man skicka honom på klädkurs? Han är 48 år."

Göteborgs-Posten, den 3:e juni 2012

Världsrekord i höjdhopp, och världsrekord i fantastisk liknelse (Patrik Sjöberg)

Ho-ho-ho-ho-ho-hockeyfrilla!


Patrik Sjöbergs självbiografi Det du inte såg blev (såklart med all rätt) mest omtalad för de sexuella övergrepp Sjöberg i unga år utsattes för av tränaren Viljo Nousiainen. Dock tänker jag ägna detta blogginlägg åt en annan anmärkningsvärd del av den överlag mycket intressanta boken som jag hittills läst ungefär tre fjärdedelar av.

Den 11 augusti 1985 blev ryssen Rudolf Povarnitsyn först i världen med att nå drömgränsen 2,40 i höjdhopp i en tävling i hemlandet Sovjetunionen. Patrik Sjöberg ifrågasatte världsrekordet redan då, och är fortfarande skeptisk till att detta verkligen var ett giltigt världsrekord. I sin självbiografi skriver han om händelsen och får på köpet till den bästa liknelse jag har hört i hela mitt liv:

“Povarnitsyn hade ett personligt rekord på 2,26 inför tävlingen. Ändå lyckades han i en och samma tävling slå sitt personliga rekord fyra gånger upp till 2,40. Det är en höjning med 14 centimeter! Ett sådant kliv har ingen höjdhoppare kapacitet att ta, vare sig mentalt eller fysiskt, på en och samma gång. Det är som om Ace of Base skulle ha lyckats följa upp Happy Nation med Exile on Main Street.”






Efter den där liknelsen har jag kommit fram till två saker:

1. Världsrekordet var ogiltigt.
2. Patrik Sjöberg har från och med nu min livslånga respekt!

En till gissningstävling, vem är den unge mannen som talar i telefonen?

Bilden från tävlingen igår föreställde Chuck Norris. Grattis till Nonsensakuten som klarade att klura ut det, efter viss ledtrådshjälp. Tror många gick bet eftersom han inte hade skägg på bilden. Kör en till, vem kan denne unge man vara? En mycket känd person handlar det om. Ledtråd? Nä, det får ni ingen i nuläget, man ser väl vem det är?




Vilka världskända artister kommer till Keefest 2012, Åby Travbana Göteborg

Undrar hur det går med den forne Europe-gitarristen Kee Marcellos planer? Om mindre än en månad är det tänkt att den gigantiska festivalen Keefest 2012 går av stapeln på en yta stor som tre fotbollsplaner. Enligt en artikel på Rocknytt (se skärmdump här nedanför) publicerad 16:e november ifjol var det då bara att "avvakta och se vilka världskända artister som intar Åby Travbana i slutet av juni". Ja, undrar verkligen vilka världsartister de ska lyckas boka? Fortfarande inga namn klara. Ja, förutom Kee Marcello Band då, förstås.


Gissningstävling, vem är den unge gossen på bilden?

Åh, den här bloggen tappar väldigt mycket i både kvalitét och kvantitet nu för tiden. Läsarna har blivit något färre, tror det beror på att jag vande mig vid en för mig mer än godkänd besöksstatistik och blev lite slö och fick lite övertro på mig själv. Sen droppade anhängare av utan att jag märkte någonting själv. Inte för att jag har tappat sådär jättemånga besökare/dag men har noterat att besökstrafiken hit har blivit något glesare. Med all rätt, jag har inte engagerat mig den sista tiden och då går det som det går (Lex Göran Persson).

Tänker i alla fall försöka skriva lite mer, har precis läst ut en bok om Frank Andersson och har äntligen börjat läsa Patrik Sjöbergs självbiografi och recensioner på dem kommer, Cormac McCarthys Blodets meridian läste jag ut förra veckan och den kan jag snabbrecensera: Cirka 400 sidor grafiskt beskriven indianslakt, välskriven men lite väl seg emellanåt. Bland det mest brutala jag har läst. Betyg: 6/10

Ojdå, det var ju inte böcker det skulle handla om, det var ju tänkt som en liten tävling med äran som första pris. Vem är den unge gossen på bilden här nedanför? Första rätt svar i kommentarsfältet vinner! Ledtråd: det är inte jag.



free counters

RSS 2.0