Jag har beställt ett nytt skal till min iPhone

Är egentligen inte sådär jättemycket för att pimpa upp smartfånen men eftersom det går att ladda upp en egen bild så kunde jag helt enkelt inte låta bli:
 
 
 
 
Jag tänkte först ta omslaget till The Stooges skiva Funhouse men fick inte riktigt till det som jag ville, men den här duger mer än väl. Företaget jag beställde från ger mig inte ett öre eller ens ett sponsorskal för att jag skriver det här, men eftersom min fru också beställt och hon fick en mycket snabb levererans och ni kanske vill ha ett skal ni med så hittar ni de jag anlitade, CaseApphär.

Fick en förfrågan om att knåpa ihop en playlist på temat spacerock

Det önskades en lista med mina spacerockfavoriter men jag kunde inte låta bli att dra iväg åt lite alla möjliga håll. Gled mer över åt 70-talselektronika och lite annat, men det samtliga låtar har gemensamt är att de alla är ganska så "out there", och att de är väldigt bra förstås. Hoppas ni gillar! Klicka på omslagskollaget för att komma till Spotify. Trevlig helg, förresten.
 
 
 
 
 
 

Victor Hertz alla (?) gubbrocksrebusar

Lyckades googla fram fler roliga musikrebusar av Victor Hertz, mannen som gjort de där två som jag postade i mitt förra inlägg, så jag lägger upp dem här med. Såg några av dem på Gallerix där de såldes inramade till priset av 549:- om jag minns rätt.
 
 
 
 












 





 

Nu blir det gubbrocksrebusar!

Idag besökte familjen Frölunda Torg och det blev ett besök inne på Gallerix. Där på väggen hängde det ganska så roliga tavlor föreställandes några finurliga bildsamlingar samt namn på väldigt kända artister. Bruce Springsteen, The Rolling Stones, The Beatles och David Bowie. Jag fotograferade dem inte men lyckades googla fram en blogg vars ägare hade gjort det, så jag tog mig friheten att låna bilderna därifrån, Bett Blogg (en blogg som verkar intressant för övrigt, besök den!). Första sekunden jag tittade på tavlorna fattade jag ingenting men ganska så direkt trillade poletten ner. Ja, ni ser ju själva. Kan ni lista ut alla låtttitlar de så smart visualiserat här?
 
 
Candys Room!
 
 
Get Off Of My Cloud *fniss*

Jakten på världens bästa låt, del 40

"Messin' With The Kid" av The Saints

Det australiensiska punkbandet The Saints är främst kända för sin debutsingel ”(I’m) Stranded ”från 1976 och det är fullt förståeligt, den kom precis innan Sex Pistols slog igenom och det är en klassisk låt. Baksidan på singeln heter ”No Time” och den är precis lika bra den. Faktiskt är hela debutalbumet från 1977 i nästan samma klass, en av mina favoritplattor helt klart! Detsamma kan man säga om den senare singeln ”This Perfect Day” (som för övrigt namngav det svenska indiebandet med samma namn) och nästan hela de två efterföljande albumen. Därefter är det lite ojämnare för att senare inte alls påminna om hur de lät från början. Jag har LP’n Prodigal Son från 1988 men där hör man inte ens att det är samma band. Den ruffiga debuten är i en klass för sig. Så härligt snäsig och attitydfylld rock’n’roll/protopunk/punk/whatever.

 

Albumets starkaste stund är kanske ”Messin’ With The Kid”, faktiskt den enda lugnare stunden på skivan. Egentligen hade jag kunnat välja i princip vilken av låtarna som helst till denna lista men den här tycker jag definitivt förtjänar att uppskattas mer. Det har det här härliga Rolling Stones-svänget och den hade inte alls varit helt felplacerad på exempelvis deras klassiska album Sticky Fingers (faktum är att den nog är lite ”inspirerad” av nämnda albums låt ”Sway”, och faktiskt lika bra). Gitarrsolot låter som en varm kniv som skär i smör. Ren magi, och helt värdig en plats i de fina salongerna (det vill säga i denna lista!).

 

 

 

 

Det finns en 4CD box med allt tidigt material av The Saints. Jag har inte hört den, jag har dubbel-CD'n Wild About You, The Complete Studio Recordings 1976-1978. Den räcker dock långt, en fantastisk samling som bör vinnas i varje anständigt hem. Innehåller de tre första albumen i sin helhet, några singellåtar och lite annat trevligt örongodis. 

 

 

En rakt igenom fantastisk dubbel-CD
 
 
Spellista med samtliga låtar från denna jakt som återfinns på Spotify.

Mysteriet med The Cult-tischan

Har sett en film ikväll och nu kommer jag inte att kunna sova inatt. Inte för att den var speciellt läskig utan för att den lämnade mig med en stor obesvarad fråga; varför hade GSI-mannen Patrik Agrell (gestaltad av Mikael Tornving) filmen igenom på sig en t-shirt med tryck föreställandes omslaget till The Cults album Sonic Temple från 1989? Alltså, det är inget fel att gå omkring i en sådan men jag bara undrar hur det gick till från idé till manus till spelfilm. Kommer att ligga sömnlös nu till långt in på småtimmarna...
 
 
Så många frågor som aldrig tycks få något svar...
 
 
The Cults mest kända låt är förmodligen "She Sells Sanctuary" (även känd som "Gevalia-låten"), men näst mest känd är väl hiten från GSI-mannens favoritskiva, "Fire Woman":
 
 
 
 
Allt som oftast ett fantastiskt bra band förutom den där skivan med en indianunge på omslaget, där tror jag bandet hade rökt för mycket peyote eller något för den är bara flummig och värdelös. Jag orkar inte ens googla fram vad den heter för det har jag då glömt. Ceremony? Ja, så var det nog. Undvik den.

Ingen kvinna född 1968-1980 kommer att gilla det här inlägget...

...men let's face it, er gamla tonårsförälskelse Jon Bon Jovi blir mer och mer lik David Hasselhoff för varje dag som går.
 
 
"Jon, I am your brother" /The Hass

Den generösa och publikfriande Rihanna?

Igår kväll uppträdde en av våra nu största och mest populära artister Rihanna på Globen i Stockholm. En artist som har mängder av svenska fans som längtade efter henne, efter det stora fiaskot på sommarens Peace & Love-festival. Aftonbladet liverapporterade:
 
 
 
 
Verkar ha varit en väldigt professionell behandling av sina fans. Tre timmar sen, men - hey - "bandet spelar live". Fantastiskt. Inte nog med det, som tack för att publiken varit så tålmodiga och väntat i tre timmar delas en (1) telefon med Rihannas logga (plus att det står "Stockholm" på) ut till en (1) i publiken. Det var väl fint ordnat av henne? Efter spelningen, som för övrigt inte verkar ha varit sådär jätteengagerande om man ska tro tidningarnas rapportering, var det minsann efterfest och hej vad kul man kan ha det med sprit:
 
 
 
 
Ser jättekul ut. Dock åkte Rihanna därifrån efter en liten stund. Anledningen?
 
 
 
 
Stjärnan fick nog. Ingen cigg, ingen fest. Låter som en människa som verkligen har kvar fötterna på jorden denna Rihanna. Kan som avslutning visa framsidan på gårdagens Metro (tidningen som är gratis för att den är så dålig):
 
 
Bild lånad av twittraren @svennebanangbg som ni för övrigt bör följa
 
 
"Nu kommer festen till Sverige". Hmmm, blev det så mycket fest för hennes fans egentligen? Whitney Houston is maybe gone, but her spirit still lives on.

Erik Almqvist och Teddy Lucic - lika som bär!

Jag som trodde att jag hittat årets bästa look-a-like i "Albert" och Martin Schibbye men den här är ju minst lika bra. Notera likheten mellan Erik Almqvist (behöver väl ingen närmare presentation dessa dagar?) och den gamle bronshjälten (nåja) Teddy Lucic:
 
 
Erik är till vänster (på bildmontaget här ovan, alltså)

Mick Jagger går till frissan


Scarface - mer än bara en film

Brian De Palmas Scarface från 1983, en nyinspelning av filmen med samma namn från 1932, har länge varit en av mina favoritfilmer. Al Pacino är utmärkt som kubansk immigrant som kommer till Miami och tar sig från samhällets absoluta bottenskikt upp till toppen som kokainkung. Jag såg filmen för första gången någon gång i början av 1990-talet, och den blev snabbt en favorit. Dock blir det med åren allt svårare att erkänna att man gillar den. Varför? Därför:
 
 
Ful Scarface-jacka
 
 
Ännu fulare Scarface-jacka
 
 
Ful Scarface-skjorta
 
 
 
Fula Scarface-byxor
 
Ännu fulare Scarface-byxor

Fula Scarface-boxershorts
 

Fula Scarface-skor


Ännu fulare Scarface-skor


 ...och den förmodligen fulaste jacka världen någonsin har skådat!
 
 
 
Kan tillägga att detta bara är toppen av isberget, en googling på "scarface clothes" kan ge dig träffar på bilder du tyvärr aldrig kommer att kunna göra osedda.
 
 
 
 

Styckmord i Göteborg

Hmm, nu var det väl lyckligtvis ganska så länge sedan det begicks ett styckmord i den här staden, i alla fall vad jag kan minnas, men rubriken på detta inlägg är det samma som det ganska så fantasilösa arbetsnamnet på min påbörjade kriminalroman. Eller nja, riktigt så är det inte heller, men jag har i alla fall i uppgiften nummer två i min kurs Kreativt skrivande valt just genren "svensk kriminalroman" (ja ja, det heter väl "deckare" då) och skrivit fyra sidor. Jag personligen läser väldigt sällan något i genren, bland svenska författare är det i princip bara Leif GW Perssons böcker jag läst bland de nyare. Bland de äldre är det väl i princip bara Sjöwall/Wahlöös gamla Beck-deckare som passerat mitt kritiska läsfilter. Blev klar med den för några dagar sedan och har lämnat in den för granskning (av läraren och av fyra andra elever, vars alster jag också ska läsa och ge respons på) och väntar med spänning på omdömet.
 
 
Vill någon av er läsa det lilla jag skrivit så får ni hojta till.Inlägget avslutas med en bild på en tomt stirrande Martin Beck, TV4-kändisen ni vet:
 
 
 
 
Förresten, vill ni läsa lite mer om svenska deckare får jag återigen lotsa er in på The Harder They Come där just nu journalisten Lars Nylin listar sina 20 favoriter i genren

Albert Schibbye

Nämen vilken festlig grej jag noterade idag, journalisten Martin Schibbye är ju inte helt olik Albert (Tomas von Brömssen) från TV-succén Albert & Herbert (ni yngre bloggläsare får fråga era föräldrar om vilka det var). 
 
 
"Dô fassan, jag och Johan måste la åka
till Etiopien, sanningen måste fram, änna"

Bruce första singel?

Nu ska jag inte vara spydig och nedlåtande mot kollegor i bloggvärlden, men jag råkade googla in mig på en modeblogg och kände mig tvungen att göra denna intressanta skärmdump:
 
 
 
 
Nej, Born In The U.S.A. är inte Bruce Springsteens första singel, han hade släppt fler än 20 singlar innan den. Dessutom är det omslaget till ALBUMET Born In The U.S.A. på den där tröjan, singelomslaget ser annorlunda ut, med en Springsteen som hoppar framför flaggan. Dock hade bloggaren rätt i att han "e så jävla bra". Det var bara det.
 
 
 
Såhär ser det ut, omslaget till SINGELN Born In The U.S.A.

Iggy & The Stooges till Liseberg, 26:e juni 2013

Igår droppade Liseberg sitt första namn till nästa års utomhuskonserter och det var visst inte vilket band som helst utan självaste Iggy & The Stooges. Rena rama drömbokningen. Nu väntar bara lite drygt åtta långa månader tills det är dags. Varför ska man behöva vänta så länge varje gång det är en konsert man verkligen vill se? Otroligt bra jobbat av Liseberg i alla fall. I somras hade de konserter med The Nomads, Alice Cooper och The Soundtrack Of Our Lives och de var höjdare alla tre. Missade några konserter också, Sator och Lenny Kravitz (som jag inte direkt är något fan av men ändå) bland annat. Men, skit i det nu. Snart (nåja) kommer Detroits finest!
 
Måste dela med mig av den här otroligt coola bilden på Iggy Pop där han står och hänger på en gata. Fotot är taget 1969, samma år som The Stooges (de två första skivorna släpptes som bekant utan Iggy &-prefixet) spelade in och gav ut sitt självbetitlade debutalbum. Världen låg för unge Iggys fötter. Nu, mer än 40 år senare levererar han fortfarande, år ut och år in, konsert efter konsert. En mycket älskvärd man, Iggy Pop.
 
 
Down On The Street, 1969
 

Apropå häftiga bilder från Iggy Pops unga år så har jag precis hur många som helst. Här kommer några till:
 
 
Iggy har alltid förstått värdet i ett spektakulärt uppträdande.
 
 
 
Chairman Of The Bored
 
 
Iggy i sin berömda imitation av Anthony Kiedis.
 
 
 
Trevlig kille, vi ses på Liseberg!

free counters

RSS 2.0