New York-borna oroar sig just nu för stormen Sandy


En väldigt sympatisk Rolling Stones-tolkning

På den tredje, och vad som tyvärr verkar vara den sista, skivan i serien Who Will Buy These Wonderful Evils gömmer sig denna mycket egensinniga tolkning av The Rolling Stones kanske allra bästa låt ”Sympathy For The Devil”. Stockholmsbandet Match spelade in den 1972. Det är ganska så knapphändig information om bandet i CD-bookleten, men det står att bandets trumspelare avled strax efter denna inspelning så tyvärr lades bandet ner. Trist, bandet hade helt klart potential. Sångaren tar det här med svengelska till helt nya nivåer och det är faktiskt riktigt tufft att mer än halvera originalets 6 minuter och 18 sekunder till 2 minuter och 58 sekunder. Man hör att bandet gör så gott de kan och det räcker, det är helt enkelt omöjligt att motstå detta:

 

 

 

 

 

 

Att ”Sympathy For The Devil” är en väldigt mytomspunnen och ökänd låt känner väl de som har intresse av rockmusik till. Den har spelats in i otaliga versioner av allt från obskyra akter som Match till mer kända namn som Sandie Shaw (som utan tvekan gör den bästa covern av låten), Blood, Sweat & Tears, Jane’s Addiction, Laibach, Ozzy Osbourne, Guns N’ Roses och oändligt många fler. Det var för övrigt inspelningen av de sistnämnda som fick Slash att i vredesmod lämna bandet efter att Axl utan gitarristens vetskap plockat bort gitarrsolot han levererade och istället ersatt det med ett annat. I alla fall uppges detta i Slash självbiografi.

 

 

Den allra bästa versionen av låten är såklart originalet och det finns på den här skivan, Beggars Banquet från 1968. Skivan med det fantastiska toalettomslaget:

 

 

 

 


Idag är det exakt tio år sedan..

...som jag bevittnade min första Bruce Springsteen-konsert. När The Rising-turnén nådde Sverige och Stockholm 2002 hade jag och min sambo (som nu är min fru) lyckan att bevittna denna fantastiska liveartist för första gången. Efter detta har jag sett honom sex gånger till (varav en gång helt solo utan The E Street Band) och med facit i hand så har han varit bättre varenda en av gångerna. Allra bäst var han på Ullevidubbeln i somras, även om det egentligen var lika bra där 2008 (då jag dock hade sittplats) och 2003 (som var en sån där makalös helg efter en hel veckas turistande i Göteborg vilket resulterade i att vi flyttade hit från Sundsvall mindre än ett år senare).
 
 
The golden ticket!
 
 
Dock var det såklart en väldigt speciell känsla att för första gången få se honom, och konserten i sig var mer än utmärkt, den var då den allra bästa konsert jag sett (vilket egentligen inte säger sådär jättemycket för jag hade inte sett så värst mycket då, jämfört med nu) och tittar man på det här klippet på en av den kvällens höjdare, "Ramrod", så märker man att det är väldigt bra. Det är det alltid med Bruce. Faktiskt levererade han en så bra spontancover av Thems klassiska garagerockare "Gloria" att jag ville döpa vår förstfödda dotter efter den. Nu blev det turligt nog inte så. På den här konserten stod vi nästan allra längst fram. Det är så man upplever honom bäst, inte på en sittplats långt uppe på en läktare, på en DVD eller på en skiva. Han är den ultimata liveartisten och de som säger sig ha svårt för honom har helt enkelt inte varit på ett Bruce-gig.
 
 
 

LÄGG UT, LÄGG UT

Jag misstänker att det drar ner helhetsintrycket att blogga ut en så här tafflig look-a-like då de överlag brukar hålla en riktigt hög klass här så jag väljer istället att lägga detta i den lite mer allmänna kategorin "Media". När jag såg en bild på en man (oklart vem det där, förmodligen Jeff Anderson, talesmannen vid den amerikanska ambassaden i Stockholm) idag, från nämnda ambassad som fick motta ett brev med oönskat innehåll (ett giftigt pulver av okänt slag) så slog det mig att han var väldigt lik en annan man med ambassadanknytning, Bo "Lägg ut" Holmström. Eller, så lika är de inte, men de har likadana trenchcoats. Ungefär.
 
 
 

It's Only Chocolate But I Like It...

...Eat Me Up, (We Can Get Some) Satisfaction, Chocolate Fingers eller välj vilken krystad rubrik ni vill, för nu har det äntligen hänt. Inte nog med att The Rolling Stones i veckan släppte en ny låt, kallad "Doom And Gloom" (som faktiskt svängde riktigt fint), dessutom har österrikaren Alex Neumayer varit flitig och karvat ut bandets fyra (undrar vem som spelar bas nu för tiden?) medlemmar i choklad. Precis vad vi Stonestalibaner alltid har önskat oss, eller?
 
 
You Can Always Get What You Want?
 
 
 
Nja, de ser i ärlighetens namn ganska så förjävliga ut. Ronnie Wood ser ut som en läskig karaktär hämtad ur någon av Jan Lööfs barnböcker, men det tyckte inte juryn vid något som kallades International Exhibition of Culinary Art i den tyska staden Erfurt. Där blev det en guldmedalj för skapelserna. 
 
 
Äh, vi tar väl en close-up på den helfestlige Ronnie Wood här i slutet av inlägget, lattjo:
 
 
"Tåååååååååååååååååårtan"
 

Ulf GW Persson

Har ni också noterat att författaren/artisten/konstnären/debattören/etc. Ulf Lundell för varje år som går blir lite, lite mer lik kriminologiprofessorn Leif GW Persson? Nu har han hunnit bli jättelik!
 
 
Två bestämda herrar, Uffe och Leffe!
 
 

The Rolling Stones sprillans nya låt Doom And Gloom

Idag släpptes en av de två nya låtarna från The Rolling Stones kommande 50-spårs samlingsalbum GRRR! som firar bandets 50-årsjubileum. När bandet fyllde 40 hette samlingsskivan 40 Licks och innehöll 40 låtar. Stor fantasi har de, gubbarna. Vad tycker jag då om den här låten? Har lyssnat på den två gånger nu och den känns i skrivande stund som en klassisk Stones-låt. Men, jag brukar alltid tycka det när jag hör dem leverera något nytt. Om en vecka eller tre kanske jag tycker att den är larvig. Dock har bandet det sköna Stones-svänget fortfarande, gubbarna har det i sitt DNA helt enkelt. Framtiden får utvisa om den håller men just nu gör jag hatten av för Sir Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ronnie Wood även om jag såklart är medveten om att det inte direkt håller 1968-1972-klass. En bra låt är det, välkomna tillbaka gubbs!
 
 
 
 
 

Vem har respekt för Lennart i Lerum?

Skenglada (?) grabbar i rosa.
 
 
I Lerum bor det en man som heter Lennart. Han har skrivit en insändare till Göteborgs-Posten. Han är förbannad, för just nu går det inte sådär toppenbra för hans favoritlag i fotbollsallsvenskan, IFK Göteborg. Lennart har svaret på lagets svackiga resultat den senaste tiden, och det stavas R-O-S-A. När IFK spelar bortamatcher har laget, enligt regelverket, på sig sitt bortaställ och det är svart och framför allt rosa. Detta har fått "blåvitt" att prestera sämre, "Resultatet kan vi se i tabellen. Vem har respekt för ett gäng, som fjantar omkring i rosa tröjor?". Lennart, som högst troligt erhåller nobelpriset en vacker dag för denna sensationella slutsats, har alltså räknat ut att allting sitter i färgen på lagets tröjor. Har man rosa så fjantar man omkring. Glasklart. Det är ju en tjejfärg, såklart att tuffa fotbollsmän inte kan bära den. 
 
I sin insändare "vädjar" Lennart till Blåvitts (ja, han kallar dem för just Blåvitt för att förstärka viktigheten med färgen, lagets riktiga namn IFK Göteborg duger visst inte) ledning "att använda de blåvitrandiga tröjorna så ofta som möjligt. Då kommer spelarna att sträcka på sig och göra sitt yttersta, för att hedra klubben". Ja, det är väl klart, det här med rosa matchkläderna har ju fått spelarna att i tyst protest prestera sämre, för att visa sitt misstycke mot de fjolliga kläderna de tvingas bära så fort de lämnar goa' Götet.
 
Lennart i Lerum är verkligen något på spåren här, naturligtvis presterar laget bättre om de får ha blåvita kläder. Men, varför nöja sig där, skulle de inte prestera ännu bättre om de hade ännu häftigare kläder på sig, kanske matchtröjor med eld och döskallar? Naturligtvis sponsrade av coolare företag än svenniga ICA och Inter Sport. Varför inte ett ölmärke eller tidningen Slitz? Naturligtvis skulle detta göra laget mycket bättre. För det är ju självklart på grund av den rosa färgen som laget underpresterar.

"I'm a very busy man"

Idag blev jag av Spader Ess uppmärksammad på att det är David Lee Roths 58:e födelsedag. Diamond Dave, som han även kallas för sin livsstil ("Las Vegas på två ben" brukar han kalla sig själv), sjöng i Van Halen fram till 1985 då han byttes ut mot tråkmånsen Sammy Hagar som nu är utbytt mot David Lee Roth igen. Själv har jag inte lyssnat just nånting på bandet, gillar väl en del låtar och älskar två. Faktiskt har jag haft både "Panama" och "Jump" i åtanke för ett Jakten på världens bästa låt-inlägg för de är utmärkta men vi får se hur det blir med den saken. Säga vad man vill om Van Halen och deras gitarrist Eddie Van Halens musikaliska masturbation men David är en cool katt och självklart hyllar vi honom idag genom att lyssna på en av de absolut festligaste intervjuer jag vet. David Lee Roth backstage på US Festival den 29:e maj 1983. Det är alltså en vuxen man strax innan han gör en helt vanlig dag på jobbet. Är ni också lika glada strax innan ni kliver på ett arbetspass? Tyvärr är inbäddningsfunktionen avaktiverad av YouTubeanvändaren men ni hittar den genom att klicka på brösthåren på Dave-bilden här nedanför:
 
 
 
 
 
 
Jösses vad snygg han var förr om åren, vill ni se hur han ser ut nu för tiden så kan ni med fördel kolla in mitt gamla Look-A-Like-inlägg.

Jakten på världens bästa låt, del 39

Royal Trux var ett amerikanskt alternativband aktiva 1987-2001 bestående av Neil Hagerty och Jennifer Herrema, två turturduvor med en förkärlek för brunt socker. Musiken de gjorde var väl för det otränade örat ganska så svår och stökig men de var såklart ett fantastiskt band. Deras sista studioalbum Pound For Pound (2000) är i mitt tycke deras bästa, men den låt som jag håller som deras främsta inspelning är covern på Dire Straits-hiten ”Money For Nothing” som de släppte som singel 1998.  Jag har svårt att komma på en låt med mer attityd än denna, utom möjligtvis ”Garbage Man” av The Cramps. Vad ska man säga, antingen gillar man detta eller så gör man det inte. Jag älskar den.
 
 
 
 
 
 
Royal Trux: Jennifer Herrema och Neil Hagerty

Ett stolligt montage

Igår kväll dök det i mitt flöde upp ett lite lustigt montage bestående av den socialdemokratiske Stefan Löfvens ansikte satt på den nu för tiden så populäre centerledaren Annie Lööfs huvud. Montaget är inte helt olikt "Solstollen" Ola Ström.
 
 

Bokrecension: Mannen utan ryggrad, av Peo Bengtsson

 
 
 
Denna debutroman av Peo Bengtsson handlar om en ung man som tillsammans med några till synes slumpartade kollegor i mitten av 90-talet startar ett band, redo att ta över världen. Peo var gitarrist i bandet Mazarine Street och beröringspunkterna med dem är många. Hur mycket av händelserna i boken som är hämtade ur verkligheten och hur mycket som är fiction vet man som läsare inte, men det känns som att det allra mesta  i den faktiskt har hänt på ett eller annat sätt.

Men, det är inte historien om bandet som är den stora behållningen av boken. Jag trodde att den till största delen skulle bestå av nostalgiska tillbakablickar på 90-talet, men den visade sig egentligen handla om någonting starkare och vackrare. Vill man ha sköna skrönor och turnéstorys kan man med fördel läsa självbiografier av Lemmy, Anthony Kiedis, Ozzy, Slash eller någon annan legendar som levt ett ännu mer självförbrännande liv. Därmed inte sagt att denna roman inte innehåller sin beskärda del av detta.

Storyn om bandet hade varit en utmärkt bok i sig, men författarens sätt att beskriva sina känslor till den kvinna vid namn Katarina han då delade livet med, en äldre karriärskvinna, är vad som gör läsupplevelsen så stark. Boken handlar egentligen mer om författarens känslor inför henne och de komplikationer förhållandet innebär. Kvinnan träffar han strax innan bandet drar igång och han känner att den vuxna Katarina inte passar in i gänget, han skäms inför henne och att hon dessutom är alkoholist gör inte saken lättare. Han dras mellan bandet/vännerna och sin stora kärlek, för han älskade verkligen den kvinnan.

Mannen utan ryggrad är skriven till författarens nya fru, boken inleds med ett bröllop och därefter får vi veta att författaren vill förklara sin bakgrund och sitt liv till sin fru. Jag vill inte gå in för mycket på detaljerna då sådant oftast förtar läsupplevelsen, men jag vill å det starkaste rekommendera alla att läsa den här boken. Föredömlig längd, ett otroligt vackert språk och emotinellt självutlämnande på ett sätt som faktiskt fick mig att fördröja denna recension rejält. Jag läste boken för lite drygt tre veckor sedan men den kändes så privat att det blev svårt att sätta ord på den.
 
Boken beställer ni enklast via Adlibris, CDON eller direkt från bokförlaget Norlén och Slottner.
 
 
 
Peo berättar om sin bok, Bokmässan 2012
 

Peo Bengtsson är även mannen bakom den litterära bloggen Stockholm Under Ytan, där det i princip dagligen publiceras relativt korta men väldigt intressanta små brottstycken ur en historia som jag antar är en lite skruvad version av författarens egna liv. Besök den.

 
Vilka var då Mazarine Street? I mitt tycke ett av de bästa svenska banden någonsin. Likt Silverbullit borde de nått samma stora framgångar som The Hives gjorde. Men nu är det här inte en perfekt och rättvis värld så tyvärr blev det inte så. De tre albumen, The Beast Of... (1996), Thirteen Reasons To Believe (1997) och Delirious  (2001) sålde inte så mycket när det begav sig men det var utmärkta album då och de låter till och med ännu bättre nu. Upptäck! Här ser vi bandet i sitt esse framförandes låten “Cat” under en spelning i Tokyo, Japan 1997. Bokens författare spelar larmig gitarr:
 
 
 
 

Krämarna på Statoil

Autentisk annons
 
 

 

I mina arbetsuppgifter ingår en hel del bilkörning, vilket såklart betyder en hel del tankning också. Företaget jag är anställd av tankar på Statoil med ett så kallat företagskort. Väldigt smidigt, man bara sticker in kortet i apparaten, knappar in en kod och apparaten svarar att Företagskort B är inläst. Dock undrar jag om det verkligen är en slump att ett "Kvitto kan ej lämnas ut, vill du tanka ändå"-meddelande kommer upp så ofta när man betalar med kort. Speciellt på vissa av bensinstationerna (jag tankar i snitt en gång i veckan på Statoil) där detta är ett ständigt återkommande scenario.

 

Vid tankning med företagskort är det såklart en själklarhet att ta ett kvitto, det är till och med lag på att kunna redovisa vad man har haft för utgifter, så naturligtvis väljer man då det andra alternativet – betala i butik. Vilket såklart leder till att man får gå in i själva butiken och betala med samma företagskort för att få det där kvittot som både jag och Statoil vet att jag behöver. För ingen åker väl iväg till en annan av deras bensinstationer i stället? Nej, man väljer såklart att tanka och sedan gå in i butiken och betala med kortet där. Vad är då problemet med detta, att man måste promenera några meter och kanske få stå i kö en liten stund? Nej, det är ett större problem än så.

 

Där inne kommer i princip frågan som får ses som Statoils svar på hamburgerkedjornas plusmenyfrågor; "Var det bra så?". Krämarna har tänkt till ordentligt här, man ska luras in i själva lejonkulan för att där slukas av kapitalismens skoningslösa käftar. Ja, det var bra så tack, vore det inte för att ni tricksar med era bensinautomater så hade jag inte ens gått in här och jag vill såklart inte köpa en massa skit för överpriser, jag är inte typen som faller för snabba frestelser. Idag tankade jag och då fick jag en ny variant på frågan när jag skulle ”betala dieseln på 13”; ”Inget till dig själv?”. Där försökte expediten verkligen spela på mina känslor. Vore det inte bussigt mot mig själv, nu när det är fredag och allt, unna mig någonting gott? Kanske en kanelbulle och en halvliters coca-cola för trettio spänn? Nej, så dum är jag inte.

 

Nu förstår jag såklart att bensinstationer gör sina största vinster på allt runtikringsmäck, bensinen gör det knappt någon vinst på sägs det, så det är klart att de måste kränga korv, choklad, wienerbröd, Aftonblad, Johan Falk-filmer och allt möjligt, men ändå. Vi konsumenter vill välja själva vad vi vill handla och jag väljer då inte Statoil och deras överpriser.


Art Garfunkel? Nej, det är Lasse Anrell med keps!

Lika som bär, Lasse Anrell och Art Garfunkel.

free counters

RSS 2.0