Bokrecension: Mannen utan ryggrad, av Peo Bengtsson

 
 
 
Denna debutroman av Peo Bengtsson handlar om en ung man som tillsammans med några till synes slumpartade kollegor i mitten av 90-talet startar ett band, redo att ta över världen. Peo var gitarrist i bandet Mazarine Street och beröringspunkterna med dem är många. Hur mycket av händelserna i boken som är hämtade ur verkligheten och hur mycket som är fiction vet man som läsare inte, men det känns som att det allra mesta  i den faktiskt har hänt på ett eller annat sätt.

Men, det är inte historien om bandet som är den stora behållningen av boken. Jag trodde att den till största delen skulle bestå av nostalgiska tillbakablickar på 90-talet, men den visade sig egentligen handla om någonting starkare och vackrare. Vill man ha sköna skrönor och turnéstorys kan man med fördel läsa självbiografier av Lemmy, Anthony Kiedis, Ozzy, Slash eller någon annan legendar som levt ett ännu mer självförbrännande liv. Därmed inte sagt att denna roman inte innehåller sin beskärda del av detta.

Storyn om bandet hade varit en utmärkt bok i sig, men författarens sätt att beskriva sina känslor till den kvinna vid namn Katarina han då delade livet med, en äldre karriärskvinna, är vad som gör läsupplevelsen så stark. Boken handlar egentligen mer om författarens känslor inför henne och de komplikationer förhållandet innebär. Kvinnan träffar han strax innan bandet drar igång och han känner att den vuxna Katarina inte passar in i gänget, han skäms inför henne och att hon dessutom är alkoholist gör inte saken lättare. Han dras mellan bandet/vännerna och sin stora kärlek, för han älskade verkligen den kvinnan.

Mannen utan ryggrad är skriven till författarens nya fru, boken inleds med ett bröllop och därefter får vi veta att författaren vill förklara sin bakgrund och sitt liv till sin fru. Jag vill inte gå in för mycket på detaljerna då sådant oftast förtar läsupplevelsen, men jag vill å det starkaste rekommendera alla att läsa den här boken. Föredömlig längd, ett otroligt vackert språk och emotinellt självutlämnande på ett sätt som faktiskt fick mig att fördröja denna recension rejält. Jag läste boken för lite drygt tre veckor sedan men den kändes så privat att det blev svårt att sätta ord på den.
 
Boken beställer ni enklast via Adlibris, CDON eller direkt från bokförlaget Norlén och Slottner.
 
 
 
Peo berättar om sin bok, Bokmässan 2012
 

Peo Bengtsson är även mannen bakom den litterära bloggen Stockholm Under Ytan, där det i princip dagligen publiceras relativt korta men väldigt intressanta små brottstycken ur en historia som jag antar är en lite skruvad version av författarens egna liv. Besök den.

 
Vilka var då Mazarine Street? I mitt tycke ett av de bästa svenska banden någonsin. Likt Silverbullit borde de nått samma stora framgångar som The Hives gjorde. Men nu är det här inte en perfekt och rättvis värld så tyvärr blev det inte så. De tre albumen, The Beast Of... (1996), Thirteen Reasons To Believe (1997) och Delirious  (2001) sålde inte så mycket när det begav sig men det var utmärkta album då och de låter till och med ännu bättre nu. Upptäck! Här ser vi bandet i sitt esse framförandes låten “Cat” under en spelning i Tokyo, Japan 1997. Bokens författare spelar larmig gitarr:
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: oroshjärta

Boken är fantastisk!!

Svar: Ja, det är den verkligen. Tycker det var svårt att recensera någonting som kändes så privat, och ett sifferbetyg var i detta fall helt uteslutet. Tack för kommentaren.
Jonas (SEX NOLL TVÅ)

2012-10-07 @ 13:10:18
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com
Postat av: Jabadabadooooo

Mazarine Street var verkligen ett sjukt bra band. Såg dem 1998 på KB i Malmö. Grymt ! Världen är orättvis... Beställt boken !

Svar: Åh, din lyckans ost. Själv lyckades jag aldrig se dem. Hoppas du tycker att den är lika bra som jag tycker. Ha de!
Jonas (SEX NOLL TVÅ)

2012-10-15 @ 19:39:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
free counters

RSS 2.0