Worst movie death scene ever?

På YouTube finns det ungefär hur många filmklipp som helst med spektakulära scener ur kalkonfilmer, en favoritkategori är "worst fight scene ever", där kan man skratta gott och länge åt hur pinsamt dåliga skådespelare och regissörer kan vara ibland. Ett klipp jag dock hade missat (trots dess popularitet, över 4.600.000 miljoner visningar) är denna dödsscen från den turkiska filmen Kareteci Kız från 1973. Om titeln betyder "Karate Kid" har jag ingen aning om... men, det är i alla fall ett av dessa fina exempel på riktigt uselt filmskapande. Men, kul är det, speciellt när mannen från att tomhänt ligga på en säng sekunden senare står upp med en pistol i handen (0:06-0:07):
 
 

En bok som verkar intressant, en fin bild och ett musikbloggtips (och en bra låt!)

Inom kort kommer jag att sluka den första egna biografin om The Clash, fantasifullt döpt till just The Clash. Lite pinsamt av mig att inte redan slukat denna på originalspråk så fort den kom ut, då det ändå är ett av mina favoritband. Den verkar väldigt intressant i alla fall, bläddrade lite snabbt och det var många fina bilder, på nästan varenda sida. Då blir det såklart lite mindre utrymme för text, men ja, det blir nog bra det här. En bild som återfanns i boken föreställer basisten Paul Simonons kassettbandslåda, som han hade med sig när bandet var ute på turné. Tycker den var riktigt smakfull och återger den här:
 
 
 
 
Det är ju inte så att man blir lite sugen på att lyssna på de där banden. Tyvärr går det inte att genomföra, men om ni är sugna på lite kvalitativa samlingar så rekommenderar jag att ni besöker den finfina bloggen The Harder They Come där eldsjälen Peter Alzén med imponerande kunskap och dedikation allt som oftast lägger upp riktigt bra samlingar. I tisdags var det en samling med just The Clash. Eller, i alla fall en samling med covers av nämnda band. Lite synd dock att min personliga favorit, Primal Screams "Know Your Rights" inte var med. Besök som sagt den bloggen, det gör ni genom att klicka på Jimmy Cliff här nedanför:
 
 
 
 
Så, nu har ert musiklyssnande nått nya nivåer! Den där Primal Scream-låten då? Själv har jag den på Kowalski-EP'n, men har man inte den kan den avnjutas här:
 
 
 
 

Makalösa memes

Ja, då har jag och min radarpartner Mattias (hör ni vad bra det låter, Jonas & Mattias, nästan som Hasse & Tage eller Filip & Fredrik... eller i alla fall ungefär lika bra som Hjalle & Heavy) dragit igång en humorblogg till. Rubbade rubriker är vi väldigt nöjda över men vi tycker det är lika bra att dra igång en till och nu handlar det om så kallade memes. Ja, ni vet de där roliga bilderna med vita texter som internet svämmas över med. Jag försökte förstå vad uttrycket meme egentligen innebär men det känns lite luddigt och väldigt krångligt så jag skiter i att försöka förklara det här. Dock är alla memes man ser långt ifrån roliga så vi ser till att vi gör våra egna så blir det i alla fall bara roliga i vår blogg. Vi kommer att likt Rubbade rubriker vara totalt opolitiska och driva hejdlöst med allt och alla. Politisk satir är sällan rolig om den bara slår åt ett håll. Bloggen ni ska kolla in heter Makalösa memes och den hittar ni här, och vi har även en facebooksida där vi kommer att publicera alla bilder allt eftersom de bloggas ut och den hittar ni här. Väl mött!
 
 
 

Göteborgsföretag med ett intressant val av logotyp #8

Idag i trafiken hamnade jag framför en företagsbil från Benjis Riv & Sanering AB. När mina döttrar såg denna logotype så blev det ett stort jubel, de bara skrattade. Jag förstår dem, jag tyckte också det var en väldigt lustig logotype och jag brast ut i skratt jag med. Cool och snyggt gjord, helt klart! Men, varför väljer företaget en figur med en oerhört respektingivande "mucka gräl"-uppsyn som logotype?
 
 

Nu blir det gospel!

Holy Ghost Sanctified Singers med "Jesus Throwed Up A Highway For Me", inspelat någon gång 1928-1930. Ja, det var bättre förr.
 

 

Göran Greider och Micke "Svullo" Dubois, samma mamma?

 
 
I detta bildkollage förekommer Micke "Svullo" Dubois två gånger och Göran Greider tre gånger. Tror jag. Det är inte så lätt att urskilja. Kan ni se skillnad på dem?

Mick Jagger och swastikan

1978 var punken och dess efterföljande mode något som verkligen bröt ut inom musikvärlden, en man som oavsett sin ålder vänt kappan efter vinden och hakat på de flesta trenderna i sin iver att behålla sitt ungdomliga sinne är Mick Jagger. Eller Sir Mick Jagger som vi ska tilltala honom efter adlingen som skedde 2002. Man kan fråga sig vad drottning Elizabeth II hade tyckt om utmärkelsen om hon hade haft lite bättre koll på populärkulturen, jag tror faktiskt inte ens att hon vid tillfället ens visste vem Jagger var, men vad hon definitivt inte visste var att han 1978 skuttade omkring på scenen i en t-shirt med en swastika på. Nu är såklart inte Mick Jagger nazist, det var inte de flesta andra samtida bärare av denna symbol heller. Sid Vicious bar gärna sin tröja med nämnda solsymbol men det var såklart endast i provocerande syfte. Detsamma gällde väl Jagger, ville vara lite rebellisk och ungdomlig sådär, men man kan inte låta bli att undra över vad Mick Jagger och de som bestämmer vilka engelsmän som ska adlas tycker om detta tilltag idag?
 
 
 
Jagger är nere med punkkidsen, 1978.


Euforiskt lika!

Hade tänkt skriva något om de otroligt onda människorna på Saltkråkan AB som förbjöd ett användande av Herr Nilsson i en dödsannons för en avliden treåring, men när jag såg att en massa kändisar som Tobbe Trollkarl och Camilla Läckberg nu "rasar" så kände jag att jag får låta det passera härifrån. Bjuder istället på en väldigt rolig look-a-like som jag har haft liggandes ett tag, Schlagerdrottningen Loreen och hjälten Joey Ramone:
 
 

Rubbade rubriker

Den svenska pressens förtiganden och självcensur är äntligen över. Nu kommer sanningen att avslöjas på den helt nya bloggen Rubbade rubriker.
 
I ett gemensamt projekt lyfter Sex Noll Två och Nonsensakuten blickarna bortom den tråkiga och alldagliga nyhetsrubriken. Tillsammans gör vi upp med journalistkårens destruktiva anda av tissel och tassel. 

På Rubbade rubriker presenteras nyheterna som de borde vara. Välkommen in i en helt ny värld som för alltid kommer att förändra din syn på svensk journalistik.
 
 
 
 
http://rubbaderubriker.blogspot.se

Nick Cave och Marty Feldman frisläppta!

...eller hur var det nu?
 

That awkward moment...

That awkward moment when you just have bought the most awesome vintage Bruce Springsteen Born To Run t-shirt ever and Orup har på sig en likadan på promotionbilderna till pajasprogrammet X-factor.
 
 


Göteborgsvarvet 2013

 
Jaha, så har jag kommit till den fantastiska insikten att vad jag verkligen behöver genomföra är ett Göteborgsvarv. Har haft mina funderingar på det tidigare men det kändes som nu eller aldrig att anmäla mig till nästa års upplaga av eventet. Hur det kommer att gå har jag ärligt talat ingen som helst aning om, springer i nuläget tre gånger i veckan vilket blir ungefär 2,5-3 mil. Det längsta jag har sprungit var för ett par månader sedan då jag sprang 16 km och jag överlevde det, jag kunde till och med jobba dagen efteråt utan att helt bryta ihop, så nog ska man få till det med 21 km också. Målet är att ta mig runt levande, och naturligtvis utan att behöva promenera runt. Det där med att man "måste" klara det på en viss tid, det försöker jag ignorera i alla fall denna den första gången jag springer det. Har ingen som helst erfarenhet av tävlingslopp (förutom några gånger när jag gick i mellanstadiet och tränade lite friidrott) så det får gå som det går. Man har ju ett tag på sig att grubbla fram sin taktik, loppet går inte av stapeln förrän i maj. 
 
 

Minnessten över Cliff Burton, Dörarp

Jag har besökt landets mest historiska mark, i alla fall när det handlar om hårdrock. Vilken annan svensk plats med hårdrocksanknytning nämns med samma mytologiska termer som Dörarp norr om Ljungby, den lilla hålan med 145 invånare som 1986 blev vida omtalat då Metallicas turnébuss välte i en olycka som tog basisten Cliff Burtons liv? Ja, möjligen Cortina då.

 

 

 

Clifford Lee Burton, 1962-1986

 

 

 

Det är relativt lätt att hitta till denna plats, kommer man på E4:an norrifrån så är det skyltat med Dörarp ett par mil ovanför Ljungby och där svänger man av. Man kör på ”gamla” E4 parallellt med nya, och svänger således egentligen inte in i Dörarp (om man inte kör fel, vilket förmodligen en och annan nyfiken turist gjort – men i Dörarp syntes inte ens en liten närbutik till, så litet är det) utan platsen, vid den numera nedlagda vägkrogen Gyllene Rasten, ligger precis INNAN man kommer till sjön som ligger mellan gamla E4 och Dörarp. Själva minnesstenen ligger bara femtalet meter från gamla E4. Kommer man på den från norr så ligger denna plats alltså på höger sida, strax innan man far in i själva Dörarp. På denna plats ligger alltså en minnessten för Cliff Burton (själva bussolyckan var egentligen ett par hundra meter söder om stenen, på en åker) som restes 2006, 20 år efter olyckan.

 

Cliff Burtons betydelse för Metallica kan inte underskattas, för rent krasst är det såhär: de tre första albumen med bandet, Kill ’em All, Ride The Lightning och Master of Puppets = väldigt bra, de efterföljande albumen = inte så kul. Sen kan det faktum att James Hetfield mer och mer sjunger som en parodi på sig själv spela stor roll i bandets försämring men de melodislingor och idéer Burton bidrog med gjorde bandet till vad de var i början – ett fantastiskt band. Efter Burtons död blev bandet mycket större, rent utan ett av världens allra största band alla kategorier men det är inte att likställa med att de skulle ha blivit bättre.

 

 

 

Hälsningar från fansen...

 

 

 

Jag kommer faktiskt ihåg allra först gången jag hörde Metallica. Det var hemma hos min klasskompis Magnus som hade spelat in Master of Puppets-LP’n på kassettband. Kraften som slog mig från den smattrande öppningslåten ”Battery” var chockerande. Det här var så mycket hårdare än allt annat jag dittills hade lyssnat på i hårdrocksväg. Jag tror att detta var hösten 1988, strax innan ”One” släpptes på singel, bandet första musikvideo och den låt som först öppnade dörren för bandets kommersiella genombrott som kom rejält 1991 med The Black Album, som var en effektiv riffig kommersiell historia men vid den tiden kändes Nirvana som ett bättre alternativ.

 

Det var hur som helst en väldigt speciell känsla att få befinna sig på denna plats som man har hört talas om så länge. Minnesstenen var fin och det var rörande att se att fans lämnat sina små hälsningar till legendaren. Fans från Polen, Italien och Tyskland hade lagt dit sina saker på denna plats som emellanåt förmodligen ”gravplundras” av okänsliga individer. Ett flertal plektrum hade de lagt där också. Det kändes som en fin minnesplats, jag tror att många har känt samma speciella känsla som jag gjorde när de besökt den. Cliff Burtons aska är för övrigt strödd över Maxwell Ranch i Kalifornien, ett av hans favoritställen.

 

Befinner ni er i krokarna är det helt klart att rekommendera en liten omväg för ett hedrande besök på denna plats, avslutar inlägget med min favoritvideo med Cliff Burton, från Metallicas hyllningsvideo Cliff 'em All som kom på VHS 1987, "For Whom The Bell Tolls" live den 31:a augusti 1985. Handen på hjärtat, har Metallica gjort någon bättre låt än denna? Har någon förresten sett hårdare ut än vad Cliff Burton gör i detta klipp, i sina utsvängda jeans, jeansjacka och Misfits-tischa?

 

 

 

 

 

 

 

 

 


RAMONES vs ABBA


Henry Rollins + Thomas Di Leva = Paolo Roberto





The Soundtrack Of Our Lives, Liseberg 31 augusti 2012

Igår kväll på Lisebergs stora scen såg jag The Soundtrack Of Our Lives göra en av sina förmodligen allra sistaspelningar i Göteborg. Kändes lite sorgset, då jag sett dem ett tvåsiffrigt antal gånger och det är ett av de där banden som alltid varit bra, både live och på skiva. Att det var den sista augusti och att hösten kändes väldigt nära gjorde väl inte saken mindre bitterljuv heller.

 

I ärlighetens namn är Throw It To The Universe, deras (troligen) sista album, deras minst utmärkta. Men då har de en hög lägstanivå och den är klart bättre än det mesta av den nya musik som ges ut. Tänker inte ge mig in i någon lång analys av konserten men den innehöll det förväntade, som det brukar vara på denna typ av spelningar, de mest kända låtarna samt några från den nyaste skivan. Lejonparten av det äldre låtmaterialet kom från bandets debutalbum Welcome To The Infant Freebase och den tredje, den stora genombrottsskivan Behind The Music. Inget från bandets andra skiva eller den fjärde, Origin Vol 1, och bara en låt från 2008-dubbeln Communion.

 


"Sister Surround" från konserten, hittad på YouTube, uppladdaren har fler låtar!

 


Bandet är väldigt samspelta och de gör mig aldrig besviken. Den enda besvikelsen denna gång var väl att jag glömde ta med digitalkameran så jag fick ta några kackiga bilder med min gamla iPhone3 så jag kan bara erbjuda ganska så taffliga bilder, trots att jag stod väldigt bra till, mitt framför scenen. Håll till godo:

 












free counters

RSS 2.0