Jean-Claude van Pop

Alla blev så tagna av den nya volvoreklamen där Jean-Claude van Damme visar upp sin fin-fina fysik. Visst, det är imponerande att gubben är i så fin form fortfarande men det var något annat jag främst reagerade på (eftersom jag är uppvuxen med 1980-talets videovåld var jag såklart redan väl införstådd med vad "The Muscles from Brussels" är kapabel till). Vad? Vi kan säga såhär, jag undrar inte längre över hur Iggy Pop skulle se ut om han klippte sitt hår väldigt kort (något som såklart aldrig kommer att ske).
 
 
Jean-Claude van Damme och Iggy Pop

Så mycket Ebbot

Så vek jag då ner mig till sist och gav, tack vare Ebbot Lundbergs medverkan, programmet Så mycket bättre en chans. Vanligtvis brukar jag unvika de allra största programmen vars avsikt är att underhålla så många som möjligt, då de sällan berör mig det minsta. Tog dock inte många minuter innan jag fastnade i detta. Programmets upplägg (i och för sig likt så många andra TV-produktioner inköpt från en utländsk förlaga) är i det närmaste genialt. Sju artister från vitt skilda (nåja) genrer samlas för att framföra varandras låtar. En artist per program och de övriga medverkande tolkar varsitt självvalt verk av denne. Om det nu är självvalt, här behöver man inte vara någon fullblodscyniker för att förstå att TV4 och skivbolag till viss del styrt och ställt.
 
 
 
 
 
Nu har jag sett två program och jag får, lite motvilligt men ändå glädjande för mitt framtida tittande, säga att jag faktiskt gillar det jag ser (och i vissa fall hör) trots att jag inte alls känner att allting är så spontant som det verkar. Jag tror till exempel att de som får sina låtar framförda inte alls blir tagna på sängen när de en minut innan låten framförs får veta vilken låt artisterna valt. Förmodligen är det tagning tre eller fyra av låten vi ser i slutprodukten, men ja, det mesta klipps ju ihop för att fungera dramaturgiskt nu för tiden. I första programmet var det Lill Lindfors som stod i centrum och de versioner av låtarna som framfördes var i ärlighetens namn överlag ganska bleka och förutsägbara. Förutom Ebbbot, den forne Union Carbide Productions- och The Soundtrack Of Our Lives-hjälten. Han lyckades omvandla den i och för sig trevliga "Fri som en vind" till något som lät i det närmaste som ett tema från en James Bond-film, framfört av sextiotalsbandet Love. Till och med en liten blinkning till Led Zeppelin petade han in i slutet och Lill blev så tagen att hon började prata om att hon ville pyssla med rock'n'roll (hur spontant det nu kändes, ungefär lika konstlat som när hon i slutet av programmet försökte sig på någon form av rap och hip-hopdans med Ken Ring). Hur som helst märktes det att Ebbot gick in helhjärtat i projektett och han var helt klart bäst i det första programmet.
 
I andra avsnittet som sändes i helgen var det Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som var i fokus. Ett band som jag personligen tycker är väldigt bleka, har dock inte lyssnat på något av deras album eller ens deras texter men de har inte tilltalat mig alls. Även denna gång var det Ebbot som levererade bäst. Likt Kung Midas lyckas han göra guld av precis vad han vill. Låten "Dansa på min grav" låter i original ganska småputtrig och texten försvinner in i någon form av behagligt gung men Ebbot lyckades verkligen beröra med sin version som redan nu känns som en stark kandidat till årets bästa låt, och då menar jag inte bara i TV-programmet. Jävlar vilken sångröst han har. Thåström är sveriges bästa sångare men vem är egentligen den näst bäste, är det Freddie Wadling eller Ebbot?
 
 
 
 
Inte så pjåkigt. Men, det är egentligen en stor del av programmet som känns överflödigt, och något som redan efter två avsnitt retar mig är middagsdelen då det ska tas upp något allvarligt som ska locka fram tårar hos de medverkande (och oss som tittar). Lill berättade om hur det var att vara ensamstående mamma och Bo Sundström berättade om sin döde lillebror och om kämpiga delar av sitt äktenskap. Nästa vecka ska årets "rappare" Ken Ring berätta om när någon dog i hans famn (såg vi i teasern) och Agnes Carlsson ska förmodligen berätta om när hon råkade spilla ut en hel flaska sockerdricka över sin samling Pokémonbilder.
 
Men trots allt ett väldigt sevärt och intressant program som jag kommer se klart hela säsongen av och faktiskt så ångrar jag att jag inte sett de tidigare säsongerna. Dock, se programmet genom ett kritiskt filter. Men det ska man ju göra med allt man ser så det visste ni ju redan. 

Vem var Lou Reed?

I morgon är det en vecka sedan vi nåddes av det tragiska beskedet att Lou Reed har lämnat oss vid en ålder av 71 år. Snabbt fylldes Twitter- och Facebookflöden av tributer av ett sällan skådat slag. Alternativt folk som undrade vem denne herre var. För gemene man var Lou Reed inte någon stor artist, de flesta känner väl igen hans största hit "Walk on the wild side" (eventuellt enbart från en synnerligen larvig Nilecity 105,6-sketch) och kanske "Perfect day" som så effektivt tonsatte en av de bärande scenerna i en av 1990-talets allra bästa och coolaste filmer Trainspotting.
 
 
 
 
 
Jag tänker inte bli långrandig eller på något sätt tävla mot någon annan i att visa mig ledsen över att han inte finns mer, i detta mitt första blogginlägg på fyra månader,  men jag tycker såklart att det var en väldigt tråkig nyhet. Utan Lou Reed inget Velvet Underground och utan dem hade David Bowie inte blivit den han blev, Iggy Pop hade förmodligen blivit kvar på husvagnsparkeringen han växte upp på, glamrocken hade inte varit det minsta tuff (om den ens hänt) och om det hade blivit en musikstil vid namn punk utan Lou Reed känns inte heller det minsta troligt. Mer behöver jag inte säga, Lou var en av de största. För att hylla honom tycker jag att ni så högt det går spelar "I heard her call my name" från den krävande men ack så belönande Velvet Underground-skivan White Light/White Heat från 1968. Sen behöver ni inte undra vad utrycket "musik med attityd" betyder längre.

free counters

RSS 2.0