Bokrecension: Mannen utan ryggrad, av Peo Bengtsson

 
 
 
Denna debutroman av Peo Bengtsson handlar om en ung man som tillsammans med några till synes slumpartade kollegor i mitten av 90-talet startar ett band, redo att ta över världen. Peo var gitarrist i bandet Mazarine Street och beröringspunkterna med dem är många. Hur mycket av händelserna i boken som är hämtade ur verkligheten och hur mycket som är fiction vet man som läsare inte, men det känns som att det allra mesta  i den faktiskt har hänt på ett eller annat sätt.

Men, det är inte historien om bandet som är den stora behållningen av boken. Jag trodde att den till största delen skulle bestå av nostalgiska tillbakablickar på 90-talet, men den visade sig egentligen handla om någonting starkare och vackrare. Vill man ha sköna skrönor och turnéstorys kan man med fördel läsa självbiografier av Lemmy, Anthony Kiedis, Ozzy, Slash eller någon annan legendar som levt ett ännu mer självförbrännande liv. Därmed inte sagt att denna roman inte innehåller sin beskärda del av detta.

Storyn om bandet hade varit en utmärkt bok i sig, men författarens sätt att beskriva sina känslor till den kvinna vid namn Katarina han då delade livet med, en äldre karriärskvinna, är vad som gör läsupplevelsen så stark. Boken handlar egentligen mer om författarens känslor inför henne och de komplikationer förhållandet innebär. Kvinnan träffar han strax innan bandet drar igång och han känner att den vuxna Katarina inte passar in i gänget, han skäms inför henne och att hon dessutom är alkoholist gör inte saken lättare. Han dras mellan bandet/vännerna och sin stora kärlek, för han älskade verkligen den kvinnan.

Mannen utan ryggrad är skriven till författarens nya fru, boken inleds med ett bröllop och därefter får vi veta att författaren vill förklara sin bakgrund och sitt liv till sin fru. Jag vill inte gå in för mycket på detaljerna då sådant oftast förtar läsupplevelsen, men jag vill å det starkaste rekommendera alla att läsa den här boken. Föredömlig längd, ett otroligt vackert språk och emotinellt självutlämnande på ett sätt som faktiskt fick mig att fördröja denna recension rejält. Jag läste boken för lite drygt tre veckor sedan men den kändes så privat att det blev svårt att sätta ord på den.
 
Boken beställer ni enklast via Adlibris, CDON eller direkt från bokförlaget Norlén och Slottner.
 
 
 
Peo berättar om sin bok, Bokmässan 2012
 

Peo Bengtsson är även mannen bakom den litterära bloggen Stockholm Under Ytan, där det i princip dagligen publiceras relativt korta men väldigt intressanta små brottstycken ur en historia som jag antar är en lite skruvad version av författarens egna liv. Besök den.

 
Vilka var då Mazarine Street? I mitt tycke ett av de bästa svenska banden någonsin. Likt Silverbullit borde de nått samma stora framgångar som The Hives gjorde. Men nu är det här inte en perfekt och rättvis värld så tyvärr blev det inte så. De tre albumen, The Beast Of... (1996), Thirteen Reasons To Believe (1997) och Delirious  (2001) sålde inte så mycket när det begav sig men det var utmärkta album då och de låter till och med ännu bättre nu. Upptäck! Här ser vi bandet i sitt esse framförandes låten “Cat” under en spelning i Tokyo, Japan 1997. Bokens författare spelar larmig gitarr:
 
 
 
 

Legenden om Guns N' Roses i en väldigt tafflig svensk översättning

 


Welcome To The Jungle - Legenden om Guns N' Roses av Stephen Davis



Som läsare av den här bloggen har förstått så håller jag den musik Guns N’ Roses gjorde väldigt nära hjärtat, de är utan tvekan ett av de band jag lyssnat mest på, tyckt mest om och frågan är väl om Appetite For Destruction är världshistoriens bästa album alla kategorier. Vissa dagar är den det. Den här biografin är skriven av Stephen Davis, som bland annat skrivit Led Zeppelin-boken Hammer Of The Gods (som jag inte läst än – skämmigt) och på originalspråket är den nog hyggligt bra för att vara en bok som bandmedlemmarna inte haft ett jota med att göra. I den svenska översättningen blir den tyvärr mer tafflig än nödvändigt och det drar ner värdet i den betydligt.

 

Jag tänker inte bli långrandig denna text om denna bok vars originaltitel är det lite tuffare Watch You Bleed – The Saga Of Guns N’ Roses, men det är en helt okej genomgång av bandets historia som helt klart är värd att läsa om man gillar bandet, men välj i stället den engelska versionen om ni får tag i den. Det haltar för mycket i översättningen (även om det såklart blir lite festligt att de afroamerikanska funkrockarna Living Colour i den svenska översättningen kallas ”black metal bandet”). Dock är det inte bara översättningen som tabbar sig, jag har tidigare rapporterat om en grov årtalsmiss och liknande tabbar återfinns det fler av här.

 

Men, som sagt, gillar man bandet kan man faktiskt plöja boken, mina invändningar till trots. Nu har jag i alla fall beställt GN’R-basisten Duff McKagans självbiografi It’s So Easy (och andra lögner), den hoppas jag mer på.

 

Ska vara lite snäll med betyget, eftersom jag utgår från att den är mycket bättre på engelska.

 

 

Betyg: 6/10

 

 

Lite bonus:

Guns N’ Roses framför sitt faktiskt väldigt lyckade rapmetal-experiment ”It Tastes Good, Don’t It” med en minst sagt obscen text. Denna låt gavs tyvärr aldrig ut på skiva men framfördes live några gånger:



 



Lite mer bonus:

Guns N’ Roses låt ”Cornshrucker” som heller aldrig gavs ut. Jag tror att den var påtänkt för GN’R Lies men till och med på den hade den nog ansetts som allt för oanständig. Ni kan ju prova med att räkna snuskiga ord eller nåt, men bra är den:

 




Varför är det så ofta faktafel i böcker?

Just nu läser jag boken Welcome To The Jungle – Legenden om Guns N’ Roses av författaren Stephen Davis. En rakt igenom väldigt intressant och bitvis välskriven bok om ett av världens största rockband. I ett kapitel berättas det om när Axl Rose för första gången åker från Indiana till Los Angeles ”sent 1979” för att leta upp vännen Izzy Stradlin. Där beskrivs på ett levande sätt hur Axl släpps av i närheten av busstationen i centrum och möts av billig skit, gräsförsäljare, horor, tiggare, knarklangare och nattöppna burritostånd, bland annat. För att göra scenen mer levande för läsaren har författaren skrivit: ”en bergsprängare matade ’The Message’ av Grandmaster Flash and the Furious Five: It’s like a jungle sometimes/it makes me wonder/how I keep from going under”.

 




Jamen, det var väl bra beskrivet, och man kan dra en parallell till Guns N’ Roses låt ”Welcome To The Jungle”, kom kanske Axl på embryot till den där och då? Jättesmart att liksom väva in att han hörde gatans moderna musik där. Men, om man är intresserad av den moderna populärmusikens historia vet man att ”The Message” gavs ut först 1982. Han kan omöjligt ha hört den låten där. Sen om han har sagt det i en intervju eller om det är författarens hittepå-journalistik vet jag inte, men denna typ av faktafel förstör så mycket av min läsupplevelse. Det övriga materialet tappar tyvärr i trovärdighet och det är trist när boken i övrigt är riktigt intressant.

 

På ett annat ställe står det att Slippery When Wet från 1986 är Bon Jovis debutalbum. Själv tillhör jag dem som inte förknippar Jon Bon Jovi och hans orkester med direkt angenäma lyssningsupplevelser, men nog visste jag att detta inte var bandets första skiva. Jag visste att de hade gjort två eller tre album innan, kollade upp det snabbt och Slippery When Wet är bandets tredje skiva. Det tog mig några sekunder att kolla upp det.

 

Ska det vara så svårt att skiva en bok baserad på fakta som inte innehåller en massa faktafel av denna sort? Vissa kanske tycker att jag är larvig som stör mig på dessa saker, men människor betalar för dessa böcker, de som skriver dem får betalt, och den som korrekturläser får också betalt. Sen har jag säkert gjort en del fel själv exempelvis här i bloggen, MEN jag har ingen korrekturläsare (även om min fru snabbt brukar upptäcka eventuella slarvfel), jag får inte betalt för det jag skriver och ingen har betalat för att läsa det heller.

 

Ser någon ett fel jag gjort här i bloggen blir jag för övrigt glad om det kommenteras så att jag kan ändra så fort som möjligt. Rätt ska vara rätt!


GN'R-trummisen Steven Adlers självbiografi, Appetite For Destruction

 



Appetite For Destruction; Sex, droger & Guns N' Roses av Steven Adler


Ännu en bok om en knarkande musiker som man gillar när man läser om honom trots att han betett sig som en riktig idiot under hela sitt vuxna liv. Trummisen Steven Adler var med och grundade Guns N’ Roses, det utan tvekan största rockbandet i slutet av 80- och början av 90-talet men kickades ut inför inspelningarna av Use Your Illusion-skivorna. Däremot medverkar han på debutalbumet Appetite For Destruction, världshistoriens mest sålda debutalbum. Detta är såklart Adlers största bedrift här i världen och lika självklart som att Janne Olssons bok Stockholmssyndromet till största delen handlar om Norrmalmstorgsdramat handlar denna bok om tiden runt albumet. Ett album som för övrigt gett namn åt boken (och till Adlers nuvarande band, Adler’s Appetite).

 

Kort GN’R-historik: Steven Alder och Slash är barndomskompisar och startar Guns N’ Roses tillsammans med Axl Rose och Izzy Stradlin som tidigare spelat tillsammans i ett band som hette Rose. Samtliga medlemmar kommer från Los Angeles men bandet blir komplett i sin originaluppsättning när Seattlebördige Duff MacKagan svarar på en annons där bandet söker efter en basist. I princip samtliga medlemmar pysslar inte med något svagare än heroin och det är fullständigt makalöst att det här gänget lyckas leverera 80-talets utan tvekan bästa rock’n’roll. Eller att de ens lyckades samla ihop dessa fem strulputtar in i en inspelningsstudio över huvud taget.



 

Appetite For Destruction - ett av världens bästa rock'n'roll-album!

 



Det är såklart om tiden i Guns N’ Roses man vill läsa och det är efter att ha läst Slash biografi intressant att höra Adlers synvinkel på vad som egentligen hände när bandet bildades och varför det gick som det gick med bandets originaltrummis. Adler har enligt egen utsago behandlats illa, när bandet skulle uppträda på en välgörenhetsgala fick han inte ens veta innan vilka låtar som skulle spelas och då var det bland annat en låt de aldrig spelat tidigare. Förmodligen var det Axl som av någon anledning ville manövrera bort Adler från bandet. Adler luras bland annat till att skriva på ett kontrakt där han avsäger sig alla framtida inkomster från bandet mot en engångssumma på 2000 dollar.

 

Vad kapitlet kallat ”Axhole” handlar om behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Axl var en formidabel sångare och fantastisk frontman, men privat fick han en skruv lös där uppe i pallet när framgången började komma. En skruv som blev allt lösare ju större bandet blev för att sedan trilla av helt någon gång runt 1996 då han ersatte Slash med någon konstig UFO-aktig filur med en hink på huvudet.

 

Att Axl var en primadonna kom inte som någon nyhet, en hel del har man läst om honom tidigare. Samma dag som bandet ska skriva skivkontrakt med Geffen håller Axl sig undan, de andra hittar honom mediterandes uppe på taket (!) till den legendariska klubben Whiskey. När bandet strax innan det stora genombrottet får en exklusiv chans att spela förband till Alice Cooper dyker Axl inte ens upp, så bandet får istället jamma och improvisera någon form av konsert och inför den numera legendariska konserten MTV filmade och sände under namnet Live At The Ritz vägrar Axl gå på scen och allting blir en halvtimme försenat. Anledningen? Han hittade inte sin bandana.

 



Ett gäng sminkade pundare; Duff, Izzy, Axl, Slash & Adler

 



Man får dessutom veta hur det gick till när bandet ska komma överrens om hur alla royalties ska delas upp. Axl kräver mest i royalties men ingen annan säger ett ord. Adler säger att eftersom Axl skriver de mesta av texterna bör han ha lite mer, men ingen annan säger något om det heller. Adler erbjuder sig att ge Axl 5% av sina royalties. Ingen säger något. Axl får då 25%, Slash, Duff och Izzy 20% och Adler 15%. Alla nöjda, utom Adler.

 

Adler beskriver ärligt och utlämnande om inte bara livet med Guns N’ Roses. Sin uppväxt, där han faktiskt avslöjar en obehaglig upplevelse i de tidiga tonåren, en händelse som han fram till denna bok inte yttrat ett ord om till någon berättas det levande om och detsamma gäller den långa period som tyngre drogmissbrukare efter han lämnade Guns.

 

Som vanligt belönas läsaren av en rock’n’roll-biografi av stora mängder sex, droger och tja, ännu mera sex och droger. Bland annat får vi veta vad Adler och Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx hittar på hemma hos den sistnämnde och exakt hur bisarrt och udda Aerosmiths Steven Tyler hanterar ett gäng med groupies.

 



Bandets utan tvekan gladade medlem - Steven "Popcorn" Adler

 



Något som tyvärr drar ner helhetsintrycket är att korrekturläsaren verkar ha gått på semester när det var en tredjedel kvar att läsa igenom. Helt plötsligt dyker det upp en mängd slarvfel. Att gruppen Megadeth stavas Megadeath får man väl acceptera, men när Aerosmith-sångaren Steven Tyler får sitt efternamn ändrat till Taylor flera gånger på samma sida blir man väldigt irriterad. Speciellt eftersom namnet stavades rätt på uppslaget innan.

 

Det här är en bok helt klart väl värd att läsa om man har det minsta intresse av Guns N’ Roses, jag kan inte annat än rekommendera den.

 

Snart väljs Guns N’ Roses förresten in i Rock ’N’ Roll Hall Of Fame och det sägs att samliga originalmedlemmar kommer att närvara vid ceremonin. Fan vet om det stämmer, ingen av medlemmarna har pratat med Axl på länge. Kommer de att spela någon låt där och då? Det vette tusan, men enbart att få se dessa fem människor stående bredvid varandra kommer att bli ett stort ögonblick. Om det nu inträffar. Det hänger som vanligt på den där bångstyrige Axl, allting.

 



Betyg: 7,5/10

Fyra ovärdigt korta bokrecensioner

Har läst några böcker den senaste tiden och känner att jag måste redovisa lite om dem här bara sådär rakt upp och ner och ganska så komprimerat. Tyvärr får ni inga matiga och referensfyllda recensioner av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte orkar. Lite ovärdigt mot författarna kanske, men så får det bli denna gång. Har just läst Guns N' Roses-trummisen Steven Adlers självbiografi och den ska jag skriva lite längre om, men nu får ni hålla till godo med dessa korta rapporter:


Just Kids av Patti Smith


Fantastisk välskriven bok om Pattis liv tillsammans med konstnärsvännen Robert Mapplethorpe, rekommenderas starkt till den som är intresserad av konst, New York, musik och välskrivna böcker i största allmänhet. Patti Smith är helt klart mycket begåvad även som författare och når rent poetiska höjder i denna bok. Stark åtta. (8/10)



Gustavs grabb av Leif GW Persson


Allas vår favoritkriminologs självbiografi är både rolig och berörande, en stor del av boken ägnas åt den så kallade bordellhärvan och det är något som jag tycker är väldigt intressant. Men även hans unga år beskrivs ingående. Gillar man GW (klart man gör!) så gillar man denna bok. (8/10)



Dramat på Norrmalmstorg av Per Svensson


Är man som mig intresserad av den svenska nutidshistorien så är detta en bok man med stor behållning kan ta sig an. Trots att den är skriven av en journalist från Expressen. Denna dag-för-dag-skildring av vad som hände inne på banken de där dygnen 1973 då Janne Olsson och Clark Olofsson fick hela landet att engagera sig i detta fall är faktiskt helt ok. Mycket om politik och hur det såg ut i Sverige under denna intressanta tid. Komplettera gärna med Janne Olssons självbiografi Stockholmssyndromet - en självbiografi. (6/10)



Svenska koncentrationsläger i Tredje Rikets skugga av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg


En genomgång av hur det fungerade på de svenska koncentrationsläger Sverige hade runt tiden för andra världskriget. Läger som tog emot kommunister och nazister och andra oliktänkande. En helt klart intressant bok, men den är i ärlighetens namn lite väl träig att läsa. Trots den imponerande researchen. Men, är man mer intresserad av ämnet än vad jag är så uppfattar man den nog som bättre än vad jag gör. Dock är det alltid intressant att läsa om Socialdemokraternas visioner och byggandet av folkhemmet. (6/10)

Kee Marcello - Rockstjärnan Gud glömde

Nu har jag läst en sån där knarkande musikers självbiografi igen...





 

Kee Marcello, eller Kjell Hilding Löfbom som det står i passet, var precis på väg att slå igenom med sitt band Easy Action 1986. Bandet skulle precis iväg till omslagsfotograferingen till sitt andra album That Makes One när telefonen ringde. Det var Thomas Erdtman, manager åt Europe som ringde och gav Kee ett erbjudande han hade svårt att tacka nej till. Gitarristen John Norum hade precis hoppat av Europe inför den stundande The Final Countdown-turnén och de möjligheter detta erbjudande förde med sig var svåra att motstå. Kee tackar ja och det är tiden med Europe den största delen av denna bok handlar om, även om uppväxten i Umeå och de första åren som harvande musiker i Stockholm avhandlas på ett tillfredsställande sätt.

 

Kee svek sina vänner i Easy Action och tackade ja, detta var vad han hade kämpat för hela sitt liv, att få spela med ett riktigt stort band. När han tackade ja lovade managern att Kee verkligen skulle få vara en del av bandets kreativa process, något som visade sig stämma mycket illa med verkligheten. Inför uppföljaren till The Final Countdown-skivan skrev Kee ett tiotal låtar men när Out Of This World släpptes 1988 är Kee enbart med som medlåtskrivare på tre av skivans tolv låtar. Att det var Joey Tempest som fick John Norum att lämna bandet bekräftas i denna bok, men den officiella anledningen till hans avhopp var att Norums musikaliska visioner inte överrensstämde med det övriga bandets. Tempest ville ha full kontroll och han erkände senare för Kee Marcello att det inte var en slump att så många av de låtar som valdes som singlar var de Tempest skrivit själv.

 

Joey Tempest var en primadonna av den värsta sorten, Europe var hans skapelse och ingen annan fick stjäla hans stjärnglans. Faktiskt är hans megalomani i epitet med Axl Roses och jag förstår att det måste ha varit ett helvete för Kee och de andra att behöva ha med denne självcentrerade man att göra (i Anders Tegnérs bok Access All Areas – mitt liv med hårdrockens giganter berättas det om ett tillfälle där Joey helt ignorerade tilltalet ”Joakim” (hans riktiga namn) flera gånger tills den som ville honom något ändrade taktik och tilltalade honom ”Joey” istället. ”Ja, vad är det?” svarade då Tempest raskt. En riktig fjolla alltså. Utöver Joey är det managern Erdtman som framstår som en riktigt elak figur. Han var i realiteten en manager åt sina egna intressen (pengar) och Joey. Joeys ord var lag. Dock var Tempest för feg för att själv ta diskussioner. När Kee erbjöds att spela in ett soloalbum, eftersom han vid denna tid hyllades som en av världens bästa gitarrister, surade den avundsjuke Tempest till ordentligt och pratade med Erdtman som i sin tur fick föra fram till Kee att det minsann inte skulle bli något soloalbum, för då fanns det ingen plats för honom i Europe.

 

Managern tackade även nej till en stor USA-turné där Europe skulle ut med Def Leppard, vid denna tid världens ungefär mest populära band efter Hysteria-skivan, en turné som skulle dra in otroliga mängder pengar, men Erdtman hade en lägre procentsats på intäkterna från USA så det blev inget med det heller. När man läser denna bok tycker man uppriktigt synd om Kee Marcello, att han lurades in i Europe-cirkusen. Visst, han valde själv, men med facit i hand borde han kanske ha satsat på Easy Action istället. När Europe återförenades till den klassiska spelningen i Stockholm vid millennieskiftet uppträdde de med både Marcello och Norum, men när de skulle ut på en turné och återförenas på riktigt fick Marcello det snopna beskedet att han inte fick vara med längre. Efter det har ingen av medlemmarna ens pratat med Marcello, så mycket var det värt att han räddade bandet från en total katastrof 1986.



Skenet kan bedra, de här oskyldiga grabbarna vet hur man har kul!



Kee verkar vara en hygglig och rolig kille som delar med sig av anekdoter och minnen från de vilda åren. För visst var det vilt, Europes festade ungefär lika hårt som Mötley Crüe. I just Kees fall är det kokain och crystal meth som lockat mest. Och sex. Det är verkligen ofattbart att läsa denna bok och tänka på Europes musik, dock ville bandet gå åt hårdare håll men skivbolagsfolket som bestämde ville minsann inte att de skulle ändra sig, sen när grungen kom så var det redan försent. Bandet var omsprungna av en yngre och betydligt hippare generation.

 

Efter skivan Prisoners In Paradise (1991) var Europe plötsligt passé. Nirvana och grungevågen hade kommit och helt plötsligt var det inte legitimt med permanentade frisyrer, tekniska gitarrsolon och stora gester. Kee Marcello hävdar, vilket jag misstänker är lite av en efterhandskonstruktion, att han förstod att Europes karriär var över i samma stund som han första gången hörde ”Smells Like Teen Spirit”.

 

Efter Europe lades på is i början av 90-talet fortsatte Kee Marcello med drogerna, men han har enligt uppgift varit helt ren sedan 1995. Nu för tiden tar han bara några öl ibland. Jag såg honom själv på Systembolaget ifjol införskaffandes ett antal burkar Pripps Blå och tyckte att det var rätt så festligt av diverse anledningar. Skulle jag se honom i samma butik efter att ha läst denna bok skulle jag verkligen vilja dela de där ölen med honom samtidigt som han drar sköna turnéstories från sin tid tillsammans med Europe, världshistoriens galnaste pudelrockare. Och då kan jag tillägga att jag inte ens tycker om Pripps Blå. Eller Europe.

 

 

Betyg: 7/10

 

 

 

Relaterade recensioner:

Boken om OKEJ – 80-talets största poptidning, av Jörgen Holmstedt

Access All Areas – Mitt liv med hårdrockens giganter, av Anders Tengner


Monster - Micael Dahléns möten med medialt uppmärksammade mördare

Monster handlar om Micael Dahléns möten med fem människor inlåsta för de hemska dåd de har begått och författarens fascination inför det faktum att denna typ av människor närmast uppnått rock’n’rollstatus.

 

Det som imponerar mest med denna bok är researcharbetet, Dahlén har träffat fem mördare varav den mest kända, Charles Manson (som om sanningen ska fram inte har mördat någon själv, han har likt Helge Fossmo manipulerat andra att utföra dåd), inte var helt problemfri att få till stånd ett möte med. Han har rest jorden runt (eller, i alla fall till både USA och Japan) för att träffa dessa människor och han berättar ingående om sina känslor inför detta.

 

Dahlén beskriver på ett bra sätt sina möten det om Manson är, föra förvånande, det intressantaste. Det känns ändå som att någonting saknas, boken är i kortaste laget. Inte för att det behövs skrivas så ingående om alla dessa våldsverkare, men den känns ganska snopet att den tar slut så snabbt. Däremot är det inte någonting i den som känns som utfyllnad. Kapitlen som inte handlar om möten med bokens huvudkaraktärer ägnas åt att försöka förklara och beskriva den allmänna fascinationen för mord och mördare. Dahlén är en mycket begåvad författare, som trots sin professorstitel inte försöker krångla till språket i onödan.

 

Anledningen att Micael Dahlén skrev denna bok var att han började undersöka varför människor dras till denna typ av människor. Varför dessa erhåller mängder av beundrarbrev där de sitter inlåsta för mord och andra hemskheter. Han lyckas i stort förklara det och han blir dessutom på köpet en av de som själva blir besatta av dessa människor.

 

Utöver bokens längd är det ett par saker jag saknar. En lite bättre titel kanske, titeln Monster känns ganska fantasilös. Det var ändå inte så länge sedan en film med samma namn blev väldigt framgångsrik, den där Charlize Theron Oscar-belönades för bästa kvinnliga huvudroll. 2003. Det kan väl inte Dahlén ha glömt? Något som också är värt att notera är den totala avsaknaden av bilder i boken. Nu tycker jag inte att man behöver fläska på med bilder från Manson-slakterna, men i alla fall några bilder på de som boken handlar om, varför inte exempelvis de bilder som visats i media med Dahlén och några av de han träffar i denna bok. Antagligen vill han inte glorifiera dem (vilket han gör ändå genom att skriva om dem), och det är i sanningens namn inte sådär överdrivet svårt att googla fram bilder på dem, men ändå. Annars är boken väldigt fin och stilrent utformad.

 

Jag rekommenderar helt klart denna bok, men det är väldigt svårt att ge den ett sifferbetyg. När jag nyss hade läst den kändes den som en stark åtta, men en månad senare känns det som en stark sjua. I fallet med denna bok tror jag även att det mediala uppmärksammandet av boken hade trissat upp förväntningarna så mycket att det var svårt att inte bli om inte annat lite, lite besviken. Dock gillar jag den, verkligen!

 

 

Betyg: 7/10

 

Lite om boken i media: Expressen, Aftonbladet, DN, SvD


Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick, Dick...


 


Torpeden – Boken om Johan Darwich av Dick ”Dick” Sundevall

 

Det här är i alla fall som titeln antyder boken om Johan Darwich, en grovt kriminell man som brutit med sitt gamla liv där torpedverksamhet, misshandlar, väpnade rån och eventuellt beställningsmord (det är lite luddiga omständigheter här) ofta låg på dagsordningen. Det är en bok som till stor del består av dialogen mellan Sundevall och Darwich, där den förstnämnde frågar, och den sistnämnde berättar.

 

Det finns en grej jag alltid retar upp mig på när det gäller Dick Sundevall, ett ”knep” han tar till lite väl ofta, i sina böcker och sina reportage i exempelvis tidningen SKURK. Dick vill visa omgivningen att han verkligen kommer sitt intervjuobjekt nära. Ju farligare och mer kriminella de är desto mer påtagligt blir det. För att påvisa den personliga relation han skaffat sig med intervjuobjektet tar han med varenda ”Hörru du, Dick”, ”säger du det, Dick”, ”tro mig, Dick” och alla andra gånger hans namn nämns av den grovt kriminelle. Det hela blir otroligt tröttsamt, till sist sitter man där och räknar hur många gånger hans eget namn nämns, lite som när man satt i skolan och räknade alla gånger en lärare sa exempelvis ”…va?” efter nästan varje mening. Ett onödigt sätt att skriva som faktiskt förtar en hel del av läsupplevelsen. Att Sundevall kommer sina intervjuobjekt nära märker man ändå när man läser, han behöver inte nämna det hela tiden. ”Dicktricket” blir bara tröttsamt och genomskinligt och det är synd då Sundevall överlag skriver bra och bevisligen fungerar ”kompisrelationen” han skaffar sig då det gäller att få intervjuobjektet att öppna upp sig. Darwich är väldigt frispråkig om sitt gamla liv (i alla fall de gånger hans gärningar är preskriberade).

 

En rak bok som helt klart är läsvärd, men Dick måste tona ner sin egen roll i sina böcker. Det känns ibland som att böckerna handlar till hälften om honom. Visst, han hade säkert en tuff uppväxt i en Stockholms värre förorter, men när han drar paralleller till sin egen uppväxt när Darwich tidiga liv avhandlas blir det nästan lite pinsamt. Taskigare än så tänker jag inte bli mot Sundevall. Jag har trots allt läst alla de böcker han skrivit relaterade till kriminalitet och kommer förmodligen läsa nästa också. De är intressanta.

 

Förresten har Dick genom sitt ständiga kritiserande av inlåsningar som bestraffning för lagbrytande verksamhet fått många mer eller mindre ljusskygga vänner som garanterat skulle krossa mina knäskålar bara Dick knäppte med fingrarna. Den risken törs jag inte ta!


 

Betyget blir sex ”Dickar” av tio möjliga!




Livet - Keith Richards självbiografi

Livet av Keith Richards och James Fox


Keith Richards, mannen som personifierar rock’n’rollmyten mest av dem alla, har skrivit sin självbiografi. Jag har tidigare läst den mycket välskriva Keith Richards – Biografin av Victor Bockris och ett flertal andra böcker relaterade till The Rolling Stones och deras medlemmar, men här får vi för första gången med egna ord höra Keiths berättelse om sitt liv i boken som kort och gott döpts till Livet.





Keith visar sig likt alla andra rocköverlevare som skriver sina memoarer (förvisso i samverkan med medförfattare som är duktiga på att plocka ut vad läsarna vill ha, Keith lär väl ha legat på favoritsoffan i sitt vardagsrum och rökt jazztobak och berättat om sitt liv samtidigt som James Fox, mannen som det inte ens är bild på i boken, febrilt antecknat) vara begåvade med både humor och intellekt.

 

Rockmusikermemoarernas mall 1A följs ännu en gång. Det börjar med uppväxten och relationen till föräldrarna. Det fortsätter med upptäckandet av musiken (inte helt oväntat Elvis Presley även denna gång), bildandet av det stora bandet, drogerna som introduceras strax efteråt, många och långa kapitel om bandets glansdagar samt allt kortare och kortare kapitel om bandets senare år och sen är boken slut.

 

Gillar man The Rolling Stones (det gör man) och gillar man musikbiografier (det gör man, väl?) så gillar man nog Livet. Det är alltid roligt att läsa artisternas egna ord, men eftersom jag tidigare läst så fruktansvärt mycket om The Rolling Stones så var det egentligen inte sådär jättemycket nytt som framkom här. Dock fick jag mycket bekräftat. Det mesta man hört och läst i ryktesväg verkar stämma ganska så bra med verkligheten. Om nu Keith kommer ihåg rätt och inte blandar ihop allt med den mytbild som omgärdar mannen. Hans hjärnceller har prövats hårt, av allt från Jack Daniels, ganja, och heroin till en hård smäll i huvudet som resultat av en minst sagt misslyckad kokosnötsjakt.

 

Förresten, att Sir Mick Jagger inte lär ha uppskattat vissa delar av boken är inte svårt att räkna ut. Keith ger igen för lite gammalt groll och berättar att Mick är begåvad men en väldigt liten penis. Han ska å andra sidan ha en väldigt stor pung! Mick Jaggers första soloskiva She’s The Boss från mitten av 1980-talet jämför han med Adolf Hitlers propagandabok Mein Kampf, något som alla har hemma i hyllan men som ingen plockar fram. Men, trots all smutskastning så älskar han Jagger som en broder, och ingen annan har rätt att smutskasta honom! Är det någon som i Keiths tycke har rätt att smutskasta Jagger så är det Keith själv. Ingen annan har haft så mycket med Jaggers uppblåsta ego att göra.

 

Något som ändå drar ner betyget lite grann är att myterna om Keith Richards försvagas lite när man höra honom själv berätta/bekräfta delar av sitt liv.

 

 

Betyg: 7/10


En bok om en man som felaktigt beskylldes för sexuella övergrepp mot barn

Bjugnformeln – Historien om jakten på Ulf Hammern av Hans Kringstad

 



 

Att som oskyldig bli utpekad som pedofil skyldig till sexuella övergrepp på barn måste vara bland det allra värsta man kan bli utsatt för. Det var i vad som hände Ulf Hammern, en man som arbetade på en norsk förskola i Bjugn i början av 1990-talet. Det började med ett rollspel där Ulf deltog tillsammans med mamman till en av de barn på förskolan där Ulf arbetade. I pjäsen är Ulf elak mot mamman och detta ogillas starkt av flickan. Flickan nämner att ”Ulf har en snopp som står rakt ut” och sedan är drevet igång. De första anklagelserna mot Ulf gäller övergrepp som ska ha skett på förskolan, men utan några som helst bevis växer polisutredningen till att innefatta 30 misstänkta sexualförbrytare i ett stort pedofilnätverk. Barnen hävdar i extremt styrda förhör att de ska ha följt med Ulf och andra män från byn hem till olika hus och där blivit utsatta för sexuella övergrepp och även detta ter sig helt absurt.

 

Inget som helst gick att bevisa i detta fall, att Ulf skulle ha begått det han misstänktes för på förskolan, samtidigt som andra barn var där, samtidigt som annan personal var där, utan att något vittne skulle ha funnits, kan helt enkelt inte ha gått. 33 av Bjugnbarnen fick som våldsoffer ersättning från norska staten, men ingen fälldes för några som helst gärningar så inget som helst gick att bevisa i det. Att barnen fick ersättning var dock helt rätt, då föräldrar och psykologer behandlade dem som de gjorde.

 

Nu kanske ni tycker att jag har berättat för mycket om boken, men i princip allt av det jag berättar står att läsa på baksidestexten till den. När jag läste den blev jag än en gång rädd över hur lätt det är att manipulera barn till att säga de allra värsta ”sanningarna”. Genom att lägga ord i barns mun kan man få dem att tro på vad de själva säger. Mina egna barn (tre och fem år) är mycket smarta men jag skulle nog utan större problem kunna intala dem att de exempelvis varit på safari i Afrika och tittat på lejon och elefanter. Något som de inte har gjort, men med ledande frågor och ”kommer ni ihåg när vi…” skulle jag lätt kunna tuta i dem att de varit där.

 

Detta är en bok jag helt klart rekommenderar!

 

 

Betyg: 8/10

 

 

Vidareläsning: Ett liknande ”fall” skedde ungefär samtidigt i Södertälje. I Kristina Hjertén von Geddas Bortom allt rimligt tvivel från 2005 tas det fallet och bristerna i polisutredningen  upp, och det är även det en mycket läsvärd bok som även bland annat tar upp fallet med Cathrine Da Costa (där ett vittnesmål från en flicka som var ett år och fem månader togs på allvar!). I boken Vem vågar tro på ett barn? – Södertäljeflickan och verkligheten berättar ”Södertäljeflickans” fostermamma Birgitta Allmo om fallet, men efter att ha läst den blir man ännu mer tveksam till att det gick till som det påstås.

 

 

 


Bunny Munros död - Snuskig och rolig bok av Nick Cave

I Bunny Munros död får vi följa Bunny, som livnär sig som kringresande försäljare av diverse hudprodukter. Alkoholiserade Bunny är ungefär den kåtaste människa som existerat och han missar inte ett tillfälle att försöka idka sexuellt umgänge med de kvinnor han träffar på. Servitriser och hemmafruar, alla är önskade byten för den gifte mannen Bunny som dock helst vill ha de två kvinnor han fantiserar om hela tiden, Kylie Minogue och Avril Lavigne (av förklarliga skäl ber Cave dessa två damer om ursäkt i efterordet till boken). Hans fru ledsnar av förståeliga skäl på sin makes beteende och väljer att ta sitt liv. Bunny blir ensam kvar med den lille sonen Bunny Jr, som får följa med sin pappa på försäljarturné. Vilket innebär sitta och vänta i bilen medans pappa uppsöker potentiella kunder/påsättningar.

 

Bunny ser sig själv som guds gåva till kvinnan (förlåt, kvinnorna menade jag), och han är mycket mån om sitt yttre, pomaderad tjusarlock i pannan och skjortor med manlighetssymboler på är vad han ikläder sig. Tron på den egna förmågan är hög. Ibland lyckas Bunny få sig ett nyp, men ibland går det sämre. Att håna en Frida Kahlo-tavla hemma hos en butchig flata är väl inte direkt att ragga i medvind. Ett krossat näsben blir resultatet den gången för den ständige kåtboken och fler scener ur boken tänker jag inte skriva om här, är inte direkt någon vän av spoilers.

 

Det här är en hejdlöst rolig historia, Nick Cave är inte bara en väldigt begåvad sångare och låtskrivare, han är dessutom en helt fenomenal författare och denna underhållande och snuskiga roman kan jag starkt rekommendera till alla med humor.

 


Betyget blir sju Charles Bukowskisar av tio möjliga.




Linor, Lamborghinis, American Express Gold och Pripps Blå (i kartong!!)



Nu har den släppts, Kee Marcellos självbiografi Rockstjärnan som Gud glömde. Den bara måste jag läsa när jag kommer över den, är svag för rock'n'roll-anekdoter och har man läst Anders Tengnérs hårdrocksbok så vet man att Europe trots den mesiga imagen med pudellooken, poprocken och Joey Semper betedde sig som riktiga svin. Grisade på i klass med Mötley Crüe, minst. Jag hittade ett intressant blogginlägg där det refereras ur boken och är det inte kittlande rader som inte känns sådär jättelångt från Nikki Sixx bok The Heroin Diaries, så säg?

"Var i helvete är jag? I en lägenhet i San Fernando Valley, tror
jag. Vilka är människorna? Ingen aning. Men alla verkar veta
vem jag är.
Solen har gått upp, men festen är i full gång.
På bordet ligger en stor spegel full av linor. Jag drar i mig fyra.
Två i varje näsborre. Jag känner den välbekanta smaken i munnen.
Ser mitt American Express Gold på bordet. Skulle kunna
köpa en Lamborghini på kortet, men använder det mest för att
hacka upp kola.
Går ut i köket. Häller upp frukost. Ett dricksglas med Johnnie
Walker Black Label."

Med denna dekadenta livsstil borde Kee Marcello inte vara i livet längre, men jag kan glädja er alla med att han ser ut att må alldeles formidabelt nu för tiden. Jag såg honom så sent som i påskas på Systembolaget på Frölunda Torg. Han inhandlade 18 stycken burkar Pripps Blå som han tog med sig i kartongen. Han såg väldigt glad ut den gode Kjell Hilding Löfbom. Han skrattade gott och småsnackade med expediten när han betalade. Dock såg jag inte om han avände American Express Gold-kortet, men jag tror att så ej var fallet.

Den svenske kannibalen - En sann (och snabbskriven, men läsvärd) historia



Den svenske kannibalen - En sann historia, av Pelle Tagesson



För några år sedan inträffade två mord i Gävle, båda offren var kvinnor som delat fosterfamilj med Lennart Persson, en psykiskt sjuk människa som kallas Sveriges första kannibal. Innan mannen greps misstänktes det första offrets sambo, Tommie för dådet och han satt häktad i två månader innan han släpptes fri på grund av bristande bevisning. Hur han behandlades av polisen, hur han fråntogs sitt barn och hur han gick omkring sedd som skyldig av hela Gävle hade i sig varit värt en egen bok men det här handlar om Lennart, den Svenske kannibalen. Hur han tänkte och hur allting gick till när han mördade kvinnorna. Författaren berättar ingående och det är skrämmande läsning.

 

Den här boken känns väldigt snabbskriven och den är i kortaste laget (tar bara ett par timmar att läsa) men slutomdömet får ändå bli det ganska intetsägande ”läsvärd”. Några av polisens bilder på brottsplatsen och bevismaterial är intressant, men varför ingen bild på Lennart. I och för sig vet jag hur han ser ut men vet man inte det så vill man väl ha en bild framför sig på mannen man läser om. Han återfinns dock på bokens framsida, men där framgår inte riktigt hur han ser ut. Komplettera gärna med den (ganska) intressanta TV4-dokumentären Han kallades kannibalen om samma fall, den finns att ladda ner på the-ni-vet-var-bay. Annars går den säkert på TV4 Fakta emellanåt, de har en tendens att reprisera sina dokumentärer till förbannelse.

 


Betyg: 5/10 (men tänk på att jag är en väldigt snäll person!)


Bengt Liljegren - Pink Floyd; Musiken, människorna, myterna

 


Pink Floyd är ett band som jag förmodligen har läst mer om än lyssnat på. Senast igår köpte jag nya numren av de brittiska musiktidningarna Mojo och Uncut och naturligtvis var det stora reportage om bandet i bägge tidningarna. Bandet upphör aldrig att fascinera, tydligen. Själv har jag då inte lyssnat så mycket på dem, bortsett från debutalbumet Piper At The Gates Of Dawn som jag gillar väldigt mycket. Av någon anledning har jag inte satt mig in i bandets resterande utgåvor. Jag tror att den främsta anledningen till det är att det ofta skrivs om bandet som överpretantiösa, ljudfanatiker, tråkmånsar och annat som i alla fall skrämmer mig som tycker att perfekta rockalbum är Ramones debut och MC5’s Back In The USA. Korta, snärtiga och snabba skivor vars längd klockar in runt halvtimmen. Själva antitesen till Pink Floyds uttänkta musik. Sen hyllar många bandets skiva Dark Side Of The Moon och den brukar ofta kallas för världens bästa album men så märkvärdigt låter den inte 2011 (även om den förmodligen var helt unik när den kom 1973) och det är en av anledningarna till att i alla fall jag funnit bandet ganska överskattat. De låtar jag gillar med Pink Floyd gillar jag dock väldigt mycket, Wish You Were Here, Comfortably Numb och Another Brick In The Wall (Part 2) är i det närmaste helt perfekta låtar (trots att den sistnämnda är sönderspelad till bristningsgränsen). Men jag har hållit distansen till bandet. Tills nu, tror jag.

 

Historikern Bengt Liljegren har med Pink Floyd – Musiken, människorna, myterna skrivit sin första bok om musik. Tidigare har han skrivit framgångsrika böcker om bland annat Karl XII, Alexander den Store och Adolf Hitler varav den sistnämnda är en av de bästa historieböcker jag har läst. Kanske den allra bästa. Bevisligen klarar han av att skriva även om musik med stor bravur. Skulle Liljegren skriva en bok om exempelvis biodling skulle den förmodligen bli helt fantastisk, den med. Så bra är han.

 

Denna boks uppbyggnad skiljer sig inte från andra böcker jag har läst om musiker och band. Det börjar med de enskilda medlemmarnas uppväxt, hur de träffas, hur de bildar bandet, vart de hämtar sitt namn (just Pink Floyd fick sitt namn från de två bluesmusikerna Pink Andersson och Floyd Council och naturligtvis måste Liljegren skriva att det var väl tur att de inte döpte sig till Andersson Council, humor har han allt!), hur de får skivkontrakt, hur de spelar in sin debutskiva, hur de blir stora och hur de blir ovänner och så vidare. Den mallen är förmodligen svår att frångå när man skriver denna typ av böcker. Varför berätta historien på ett annat sätt än kronologiskt?

 

Liljegren är som sagt en formidabel berättare, det blir aldrig tråkigt eller ointressant när han berättar något. Efter att ha läst denna bok har jag blivit rejält sugen att ge Pink Floyds backkatalog en rejäl genomkörare. Sist jag gjorde det var när min pappa ville att jag skulle ”fixa” bandets alla skivor åt honom, då passade jag på att lyssna igenom materialet, men en snabb genomlyssning är nog inte rätt sätt att ta sig an detta mångbottnade band.

 


Betyg: 8/10


Underhållande och kärleksfull hyllning till hårdrockens giganter

Anders Tengner - Access All Areas, Mitt liv med hårdrockens giganter

Den man som betytt mest för hårdrocken i Sverige är utan tvekan musikjournalisten Anders Tengnér. Mannen startade som ung lokalradioamatör och ledde The Runaways svenska fanclub innan han gick vidare till TV och reportage i tidningar, främst OKEJ men även den egenstartade kortlivade hårdrockstidningen Rocket. Tengner har träffat i princip alla hårdrocksband av betydelse, de flesta är återgivna i en lååååång lista i slutet av den här boken, och listan är verkligen imponerande (Tengner är den ende svensk som någonsin intervjuat Axl Rose, bara en sån sak).


Anders Tengner med sin bok. Respekt!


I denna bok har han koncentrerat sig på de största, eller de som han anser är mest intressanta och var och en av dem får ett eget kapitel av varierande längd. Längst är kapitlen om The Runaways, Kiss och Deep Purple/Ian Gillian/Richie Blackmore/Rainbow/Whitesnake-inavlet, samtidigt är det dessa artister som betytt mest för författaren och det är de artister han träffat flest gånger, så det var väl oundvikligt. Inget fel på dessa kapitel, men de tar upp ungefär halva boken, och resterande band vill man i vissa fall läsa lite mer om.

Tengner lyckades alltid få till möten med de bästa intervjuobjekten, med en imponerande effektivitet verkade han snappa upp artister precis innan det stora genombrottet och uppmärksamma dem före alla andra och därigenom åtnjuta ett stort förtroende hos artisterna och faktiskt har han blivit vän med flertalet av dem. Det är stor skillnad på ödmjukheten och hålla-bägge-fötterna-på-marken-fortfarande-attityden artister emellan, vissa förblir genomtrevliga (Alice Cooper, Angus Young, Scorpions) och vissa förvandlas till svin när megalomanin slår till (Bon Jovi).

Tengner drar såklart en hel del sköna storys från sina upplevelser i turnésvängen, och det är det som är det allra roligaste att läsa, så klart. Till skillnad från boken Jag ljuger inte om rock’n’roll (EMA’s Tommy Ahléns i och för sig underhållande skandalbok skriven tillsammans med Håkan Lagher) är det skrivet mestadels med kärlek och inte enbart med bitterhet. Tengner har under åren behandlat artister som de har förtjänat det, han har alltid varit ärlig med dem och gett dem kritik när de förtjänat det. Under hela karriären har han vägrat smöra för artister som beter sig dåligt och för det har han fått respekt hos dem.

Självklart får vi bakgrunden och hela storyn till det omtalade Svar Direkt-programmet med Siewert Öholm (som ju blev uppmärksammat i 100 höjdare häromåret i en ganska så kraftigt omklippt version) där hårdrocken ensam fick bära hundhuvudet som skyldig till civilisationens förfall i västvärlden. Tengner ägnar stort utrymme åt att ord för ord återberätta hela inslaget i programmet Svar Direkt och det var garanterat pinsamt redan när det gick på 80-talet och det är såklart ännu mer pinsamt nu. Att Tengner var så återhållsam i bemötandet av kritiken han fick i programmet får vi en förklaring till i boken. Det var nog inte så lätt att sitta där i en studio fylld med diverse religiösa knäppisar och försvara musikstilen.

Faktafel brukar återfinnas i stort sett i samtlig litteratur, och tyvärr hittar jag ett par stycken här, dock är det inte när det gäller musik, där vet Tengner vad han snackar om, men faktiskt blandar han ihop Fredagen den 13:e del 4 med del 6 och kallar filmens huvudrollsinnehavare för Michael Meyers men det är såklart en annan läskig mördare från Halloween-filmerna som heter så. Vid ett par ställen kallar han dessutom den australienska staden Sydney för Sidney. Men det är petitesser, är man institutionaliserad hårdrockare så är man. När det gäller koll på hårdrock och metal är det nog få som kan slå Tengner på fingrarna i det här landet, eller rättare sagt i den här världen.


Europes Levén och Haugland - vänner i vått och torrt!


Detta är Anders Tengners oförfalskade hyllning till den musik han älskar så mycket. Kort och gott, gillar man att läsa om rockmusik på ett underhållande sätt av en dedikerad människa blir man rikligt belönad av denna bok. Om ni inte läser den får ni förresten inte veta vilken artist som enligt det häpna ögonvittnet Tengner oblygt visar sin penis som är i ”Dirk Diggler-size”, för den spoilern tänker jag inte bjuda på här. Däremot avslutar jag, som belöning för alla er som orkat läsa denna recension ända hit, med ett lagom snaskigt citat från Europetrummisen Ian Haugland som berättar om ett minne från USA-turnén 1988. Tänk att pudelpopsrockarna Europe var sådana svin när de var ute på turné!

”Jag låg och solade vid poolen på något hotell i USA när en snygg tjej dök upp och började smeka mig på benet. Jag kände att det färgade på lite, och när hennes hand var uppe och klämde på kuken stack jag själv ned handen i hennes bikiniunderdel. Hon var plaskvåt! Jag frågade om hon alltid gick omkring och var så våt, men hon log bara och sa ’nej nej nej, jag har just varit med [Europebasisten] John Levén’. Jag drog undan handen illa kvickt!”


Betyg: 8/10


Pst! Ett kraftigt redigerat sammandrag av Svar Direkt-avsnittet kan ni avnjuta här:



Boken om OKEJ, 80-talets största poptidning

Med skräckblandad förtjusning lånade jag Boken om OKEJ - 80-talets största poptidning på biblioteket. Anledningarna till att jag lånade boken var många, men jag hade egentligen mest tänkt få mig ett gott skratt åt det överlag väldigt smaklösa åttiotalet (OKEJ existerade mellan 1980-2010 men boken handlar i princip uteslutande om tidningens mest framgångsrika decennium). När jag läste den kom jag ihåg hur mycket jag gillade tidningen under stora delar av min uppväxt (well, åldern 8-12 i alla fall), hur häftig man tyckte att den tidningen var, hur farliga man verkligen trodde att hårdrockarna var (ja, jag trodde nog att W.A.S.P. åt rått kött på riktigt), och hur mycket hårspray popartisterna verkligen hade. Åttiotalet var verkligen en visuell tid, på alla sätt och vis.






Tidningen OKEJ måste ha gjort ett väldigt stort intryck på mig, man känner igen väldigt mycket av det bildmaterial som illustrerar Jörgen Holmstedts text, som faktiskt hade klarat sig någorlunda bra på egen hand utan det rika bildgalleriet, men någonting säger mig att ändå boken inte kommer att släppas i en billig pocketvariant. Det här handlar om färg, form och ”ös på med så mycket bilder som möjligt”, precis som det var i själva tidningen när det begav sig.


Samtliga framsidor från 80-talets alla nummer är avbildade i slutet av boken, och jag känner verkligen igen nästan alla från åren 84-88 ungefär, trots att jag själv inte ägde alla så hade man en del kompisar som hade de andra numren. Alla i min generation bläddrade i OKEJ, kändes det som, alla hade väggarna täckta av affischer från tidningen. Själv hade jag väldigt många, när jag var synthare var det Depeche Mode och när jag var hårdrockare hade jag helst affischer med W.A.S.P. Affischen från filmen Rovdjuret med en lerig Schwarzenegger hade jag länge på min garderobsdörr, men när det kom till Samantha Fox hade jag bara en påklädd (jo, tro det eller ej det existerade sådana bilder på henne) variant på min vägg, lite småfeg som jag var i unga dagar.





Tidningen var väldigt bra på att göra udda saker, få artisterna att ställa upp på knasiga bilder var de verkligen bra på, förmodligen bäst av dem alla. Vem har exempelvis glömt bort bilderna på Dag Finn i badkaret? Inte jag, tyvärr. De återfinns i denna bok, precis som väldigt många andra udda fotosessioner. Hur tänkte tidningen när de valde att klä ut artisterna i alla dessa konstiga kreationer undrar man, och varför ställde de allra flesta upp på dessa galna upptåg? Jag tror ju knappast att dagens artister skulle ställa upp på många av dessa idéer. Inte många av dem i alla fall. Ofta får vi roliga anekdoter om fotograferingarna samt i vissa fall alternativa bilder som inte återfanns i tidningen.




 



Utöver de fantasifulla bildreportagen var OKEJ verkligen duktiga på att ”koka soppa på en spik”, det räckte med att ta en bild på Michael J. Fox och en på Samantha Fox och koka ihop ett helt uppslag på att de två kortväxta kändisarna hade samma efternamn. Michael J. och Samantha, två "dvärgar" med samma efternamn. En klassisk rubrik.

 

Den här boken är fruktansvärt underhållande, men man skrattar inte bara åt den, man inser att tidningen OKEJ var en produkt av sin tid, och faktiskt så var den inte så oseriös som man i efterhand kan tro. De vågade skriva om band som kvällstidningarna struntade i, när W.A.S.P. gjorde sin första Sverigeturné skrev inte kvällstidningarna om dem alls, men när de senare upptäckte hur skandalös scenshow hårdrockarna hade fick de vända sig till OKEJ för att köpa bilder från Sverigespelningarna. OKEJ brydde sig om band innan de blev kända och skaffade sig genom detta en bra relation med många stora band, som ofta gav exklusiva intervjuer till tidningen. Ofta var det hårdrocksjournalisten Anders Tengners förtjänst. Med stort kunnande och lika stor entusiasm kom han många världsartister nära inpå livet, bland annat gav han Guns N’ Roses utrymme i tidningen innan annan svensk media ens ville ta i dem med tång, så när bandet blivit ett av världens största åtgärdade de tjänsten genom att låta OKEJ som enda svenska tidning besöka bandet under inspelningarna av Use Your Illusion-skivorna.

 

Men, trots intervjuerna är det ändå det visuella som är den stora behållningen när man nu ”återvänder” till tidningen i bokform. Det mesta i denna bok är fullständigt bisarrt. Jag tänker inte dra en massa exempel ur den, jag får istället rekommendera alla att själva läsa i den, och såklart titta på alla bilder. Som nostalgi eller som tidsdokument är den helt utmärkt och faktiskt mer än OKEJ.

 


Betyg: 8/10


Miles Davis - Självbiografin

Ojdå, jag har visst glömt att recensera hur många böcker som helst här, allt från skandalböcker om vår motvillige monark och V-Gurra till böcker om Mengele och Leif GW Perssons senaste. Nåväl, den bok jag sist läste ut var Självbiografin av Miles Davis. Jazz hör inte till den musik jag lyssnar mest på, jag nöjer mig med att dra igenom någon av Miles, Coltranes eller Sun Ras skivor någon gång ibland och sen är det bra med det. Har inte riktigt satt mig in i genren än, även om jag gillar den. Får väl bli på ålderns höst om inte annat!

 

Denna bok kan jag rekommendera till alla som är intresserade av musik. Är man intresserad av jazz mer än mig är den förmodligen ännu mer givande än vad jag tyckte, för det blir i ärlighetens namn lite småtjatigt att läsa om hur Miles beskriver sin musik och exakt hur hans medmusikanter spelar. Det blir lite väl internt för en som tycker att det är intressantare att läsa om Miles liv som hallick och heroinist. Miles berättar i alla fall ärligt om sitt liv i denna bok som gavs ut 1989, två år innan hans död.

 

Jag måste säga att boken är skriven/översatt på ett väldigt festligt sätt, Miles snackar verkligen svart gatuslang, hip som få, men den svenska översättningen blir liksom inte lika cool; ”Jösses man, den gossen visste hur man tutar i en lur”, typ.

 

Betyget blir kanske i lägsta laget, är man mer intresserad av genren så är betyget säkert två siffror högre. För en annan blev det tyvärr lite för mycket facktermer. Men jag gillade boken.



Betyg: 6/10




Finns på bokus.com


Michael Lundh - Sveriges likas lag

Jag har fått ett antal bloggbesökare som hittat hit när de googlat efter en bokrecension av Michael Lundhs bok "Sveriges likas lag", så jag antar att det finns ett visst intresse av att läsa om den boken. Det kanske finns folk som tror att den är läsvärd. Det är det inte. Jag har dock en gammal recension som jag gjorde av den så jag lägger upp den här, kanske någon låter bli att kasta bort tid på boken? Nåväl, så här skrev jag för ett drygt år sedan:


Ajdå, det här var ju inte så roligt, det hade ju kunnat blivit en så bra bok. Michael Lundh ingick i det beryktade vaktdistrikt 1, Norrmalm i Stockholm under 80-talet. En mycket intressant tid med baseballigan, polisvåld, polispiketer som for omkring och skrämdes med marschmusik, dödsmisshandel av narkoman, polisens inblandning i Palmemordet, kravallerna i Kungsträdgården m.m. Riktigt spännande händelser, riktigt spännande när en i full mundering rustad Michael Lundh bevittnar en f.d. medlem ur Skomakarligan skjuta sig själv i huvudet istället för att låta sig gripas av polisen, "kommer aldrig att glömma synen av honom, han låg där och sprattlade som en fisk innan han dog", typ. Problemet är nu att dessa händelser hyvlas av på bara några få av bokens lite mer än 200 sidor. Istället får vi Lundhs självgodhet, han verkar tro att det intressanta för oss läsare är att få ta del av hur god han är, men det blir verkligen tröttsamt. Dessutom är språket i boken mycket dåligt, och någon korrekturläsning innan boken gick i tryck verkar inte ens ha existerat.


Betyg: 2/10




Den hade kunnat varit så bra, men tyvärr...



Jag kan däremot rekommendera den mycket intressanta P3-Dokumentären om Baseballigan, den är väldigt intressant och Michael Lundh berättar, ibland nästan lite väl nostalgiskt och drömmande, om tiden som våldsam polis.

Lasse Wierup och Matti Larsson - Svensk maffia, fortsättningen

Denna bok är uppföljare till Svensk Maffia - en kartläggning av de kriminella gängen och den tar vid där den slutade. Där den första var en grundlig genomgång av den yrkeskriminella verksamhetens historia i Sverige, från ungefär tidigt 80-tal till 1997 koncentrerar sig denna på utvecklingen de senaste tre åren. Vad har hänt och vilka nya gäng har tillkommit. Vi får några levnadsöden och berättelser om avhoppare och unga människor som tror sig kunnat ändra sin livsstil.

 


 


Stora delar av boken utspelar sig i Göteborg, och det är väldigt intressant då jag själv bor där. Författarna träffar och intervjuar några gängmedlemmar på Café Boheme vid Frölunda Torg, en restaurang väldigt nära mitt eget hem geograifskt, så det är inte direkt ett avlägset samhälle det handlar om.


Den första boken var på vissa sätt bättre, och bör definitivt läsas innan man tar sig an denna, men båda är väldigt intressanta, och ger en bild av ett Sverige vi inte riktigt vill känna till.

Enligt författarna kommer det inte att komma en tredje bok om detta från dem. Jag hoppas att några lika begåvade som Lasse Wierup och Matti Larsson tar över den skriftliga bevakningen av detta samtidsfenomen i bokform.

 

Ljudbok, inläst av Tomas Bolme



Betyg: 8/10


Det allra bästa stycket ur Bengt Liljegrens bok "Adolf Hitler"

Adolf Hitlers mustasch avhandlas kort i boken, såhär:

 

Till skillnad från det mesta i Hitlers gestalt och gärning har hans karakteristiska tandborstmustasch ofta varit en källa till munterhet. Även samtida anhängare fann den märklig. Ernst Hanfstaengl, som tyckte att mustaschen såg ut som om han inte hade torkat näsan ordentligt, föreslog att han skulle skaffa pipskägg, med motiveringen att hans korta mustasch var en direkt utmaning till karikatyrtecknarna. Hitler replikerade: ”Min speciella mustasch kommer att bli populär en vacker dag, det kan ni lita på.

Det återstår ännu att se.

 

 

"Kommer att bli populär en vacker dag, det kan ni lita på"


Tidigare inlägg
free counters

RSS 2.0