Lazy sunday afternoon...

Världens tråkigaste blogginlägg brukar börja med att beskriva att man inte har någon fantasi att blogga eller att man är lite för trött eller något sådant - ja, men skit i att blogga då, liksom. Däremot kan man krydda beskrivandet av sin lättja med en lite rolig bild som man har haft liggandes där på hårddisken i ett halvår så blir inlägget genast lite roligare:




Ja, jag har en lat söndag idag. Eller, i morse sprang jag en halvmil i alla fall, men efter det så har det inte direkt varit någon action. Barnen ser en film, jag ska försöka lägga ifrån mig laptopen och försjunka in i en bok. Det är en lazy sunday afternoon idag, en sån som The Small Faces sjöng om för ett tag sedan. Fast, den låten handlade säkert egentligen bara om knark. Fortsatt trevlig helg på er!


Och ja, jag vet att den bara heter "Lazy Sunday", uppladdaren har tabbat sig!

Andra chansen

Nej, det här inlägget handlar inte om det där programmet som så många svenskar väljer att titta på (eller, på ett ställe gör det ju faktiskt det!) men det handlar om ett så kallat slöbloggandeinlägg igen. Dags att reprisera lite Facebookstatusar och krydda det med ett par bilder. Mycket nöje? Det vette tusan, men trevlig helg på er i alla fall!

 

 

Väntar på att Sheena ska somna men det kan ta ett tag misstänker jag, hon hade nämligen smugit sin in i köket på dagis och druckit upp en mugg med kallt kaffe som stod där och lockade på diskbänken. Kanske därför hon är så speedad nu och ligger och låter och har sig i sitt rum.

 

 

 

Tänker avvakta med tidslinjen tills den dyker upp av sig själv. Då tänker jag mottaga den med glädje och använda den där fina bilden där Christer Pettersson ligger naken på en fäll som bakgrundsbild. Kommer att bli jättefint.

 

 

 

Har vid 35 års ålder lärt mig acceptera min klena skäggväxt, växer väl ok men inget alls framför öronen så schyssta polisonger är bara att glömma. Idag kom dock ett rejält bakslag, noterade två gråa skäggstrån på hakan!

 



‎Sätt lås på gylfen grabbar, brudarna är galna! /Svensk titel på den amerikanska "vuxenfilmen" Babyface från 1977.

 

 

 

I Malmö tar många det här med skottår bokstavligt.

 

 

 

Jag har läst namnet Sean Banan men jag har inte hört honom än. Säg, är det något jag har missat? Är han bra?

 

 

 

 

 

 

Ordet "infamös", borde det införas i SAOL tycker ni?

 

 

 

För de som inte hinner/orkar gå på gym men som ändå vill få in lite konditionsträning i sitt liv lanserar Friskis & Svettis nu sin sitt-app.

 

 

 

‎3 371 000 svenskar såg på melodifestivalen i lördags vilket betyder att 6 100 174 svenskar gjorde något annat.

 

 

 

Aftonbladet skriver om 9-årige Viktors scoop: Fredrik Reinfeldt gillar Magnus Uggla. WOW! Vilket scoop, verkligen oväntat! Man trodde ju att hans favoritmusik var gjord av artister som Einstürzende Neubauten, Nation Of Ulysses och Albert Ayler.

 

 

 

Jag fattar ingenting, "OLLAS" fungerar på wordfeud, men "OLLAD" fungerar inte!

 

 

 

 

 

 

Bevara monarkin, stoppa kungen i formalin.

 

 

 

Idag erhåller min fru Carola den stora guldmedaljen i tålamodskategorin, kvinnan har stått ut med mig i tolv år. Träffat mig dagligen. Skulle ni palla det? Nä, misstänkte det. Jag älskar den kvinnan!

 

 

 

Det rapporteras att Victoria och Daniels bebis är fullt normal. Glädjande nyheter, men tänk på att tidningarna skrev samma sak när morfarn föddes.

 

 

‎Victoria hade lite problem vid förlossningen, ungen ville inte komma ut självmant så barnmorskan fick ta till Estelle-rycket.

 



‎- Pappa, du är min lilla gulleplutt!
- Men, jag är väl inte så liten?

- Jo, det är du. Om man jämför med havet.
/Min femåring Sydney och jag söndagsfilosoferar lite

 

 

 

 

 

 

Hur många gånger i ens liv inträffar detta: man är ute och kör med firmabilen och radion spelar en sprillans ny Springsteen-låt med titeln "Death To My Hometown" EXAKT när man kör förbi Ullevi? Låten i sig var i ärlighetens namn inte i närheten av att vara så omtumlande som själva händelsen, för det kändes MAGISKT. Oh July, where art thou?

 

 

 

Om Depeche Mode-sångaren Dave Gahan blir impotent får han börja sjunga "I Just Can't Get It Up" i refrängen istället.

 

 

 

Undrar hur mossig min 21-åriga arbetskollega tycker att jag är när jag kopplar in iPhonen i jobbstereon och spelar GN'R Lies från 1988?


Jack Black... ser jag verkligen ut som honom?

Tydligen. Hittade igen MyHeritage, sidan där jag gjorde den look-a-likegrejen med det ödesdigra resultatet som jag skrev om tidigare idag. Provade med det sista uns av självförtroende jag har kvar efter Ben Kingsley-gate som insats och här blev resultatet faktiskt lite mindre osmickrande:



Den var utseende jag främst skulle dela, Luisana Lopilato, hade jag inte en susning om vem det var men en snabb Wiki på hennes namn fick fram informationen att hon är en fotomodell, skådespelerska och f.d. sångerska från Argentina, född 1987.  Glädjen i att bli jämförd med en fotomodell övergick i en besvikelse då den där pajasen Jack Black dök upp igen. Visst, han har varit rolig i ett par tidiga rollen men nu för tiden tål jag inte karln. Räcker det om jag säger Nacho Libre? Trumpetaren och heroinisten Chet Baker har jag inga problem att bli jämförd med heller, hans skulle jag byta kindknotor med vilken dag som helst, dock har jag alltid tyckt att han är mest lik basisten Flea från Red Hot Chili Peppers. Tobey Maguire vet jag inte vad jag ska tycka om, men visst. Där kanske finns en liten likhet? Aston Kutcher är jag å andra sidan inte lik alls i mitt tycke, han är mer lik en ung upplaga av Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder.

Jasså, är det de här kändisarna jag är lik nu? Lite bättre än sist i alla fall!

För något år sedan gjorde jag ett test på internet där man laddar upp en bild på sig själv och ser vilka fem kändisar man är mest lik utseendemässigt. Laddade upp en bild och satt där och väntade medans programmet arbetade, var rätt säker på att det skulle komma upp bilder på Burt Reynolds som han ser ut i Den sista färden, fotomodellen Markus Schenkenberg och kanske Ad-Rock från Beastie Boys men mitt självförtroende gick minst sagt i botten när resultatet uppenbarade sig på skärmen framför mig. Mest lik var jag Angus Young, Michael Moore och Jack Black! De andra två har jag i ärlighetens namn glömt (ni kanske förstår att jag inte gjorde någon skärmdump) men det spelar inte så stor roll heller, de där tre förstörde allt. Den dagen var inte nådig mot mitt självförtroende.

Jag hade lyckats förtränga denna mörka dag i mitt liv, men blev påmind när jag häromdagen kollade i 3sons blogg där han hade gjort ett likande test, så jag bestämde mig för att prova igen. Det kunde väl inte bli värre denna gång? Och näe, faktiskt gick det lite, lite bättre (ja, fast sämre kunde det väl inte gå?), även om jag inte riktigt är helt bekväm med att till 75% likna Ben Kingsley. Förresten, vem är Laura Linney?


Vilken kändis är ni lik? Testa här

Jag mötte Alice Cooper (ett Kodak Moment™ som naturligtvis gick åt helvete)

 


Efter massiva påtryckningar i kommentarerna till detta inlägg väljer jag nu att publicera den mytomspunna bilden på mig själv när jag mötte Alice Cooper (som för övrigt ska uppträda på Lisebergs stora scen till sommaren!) vid en skivsignering i Sundsvall våren 2001. Bilden här ovanför, på mig och Leif Walter från Mora Träsk har egentligen ingenting med mitt möte med Alice att göra, vill bara visa att jag i alla fall kan se relativt normal ut om man bortser från frisyren som dock ser ut som den gör eftersom jag vid fototillfället nyss gjort tigerjakten, dansat honky-tonk och lite annat. Jag har i alla fall fått höra att jag ser ut som en ung Dee Dee Ramone på bilden och det tar jag som beröm, så tack för den, DES. Normal och normal förresten, är det kanske så att vem som helst ser normal ut bredvid denne kortbyxekonsekvensens främste förvaltare? En bild som togs lite på skoj, för att visa min äldsta dotter att det var okej att fotas med denne Chevy Chase-kopia, eftersom hon ville det själv men först inte vågade.

 

Signeringen med Alice Cooper hölls dagen efter han levererat en mycket underhållande rock’n’roll-cirkus i Nordichallen, som ungefär är världens mest tråkiga arena, den duger till att hålla stora mässor i, men konserter… nja. Konserten i sig var magnifik, jag vann biljett till den i en tävling i Sundsvalls Tidning, där man skulle motivera varför man ville ha den. Minns att jag skrev att jag inte hade några pengar (inte riktigt sant) och att jag var så ledsen över att jag inte kunde se Alice, nu när han till och med återinförlivat giljotinen i sina uppträdanden. Naturligtvis föll det juryn i smaken (alternativt var det ingen av juryns bekanta som tävlat och de blev tvungna att ge priset till någon de inte kände). Jag gick i alla fall på konserten för att få se en legend, mest för att han ”bör ha setts”, men Alice tog mig med storm. Han hade nyss släppt skivan Brutal Planet som kanske inte är sådär jätterolig, Det låter som att Alice leker Marilyn Manson ungefär (samma Manson som Alice beskrivit ungefär så här: ”Han spelar skräckrock, sminkar sig och har tagit ett flicknamn – vad originellt”). Trots den kommentaren försökte Alice efterlikna honom på denna skiva som trots några bra låtar inte är något jag har lyssnat på alls de senaste åren. Konserten inleddes med två låtar från den, sen kom klassikern ”Eighteen” och därefter 4-5 nya låtar till. Sen. Jävlar i min låda, då kom pärlbandet med alla (nästan) låtar man förväntade sig. ”Billion Dollar Babies”, ”Under My Wheels”, ”Only Women Bleed”, ”No More Mr. Nice Guy”, ”Welcome To My Nightmare”, ”Schools Out” osv. Ja, ni hör ju. Det var bra. Trots att konserten avslutades med en väldigt onödig och originaltrogen cover på The Whos låt ”My Generation”. Konserten inleddes för övrigt med John Carpenters skräckinjagande ”Halloween Theme” vilket såklart passade mycket bra.

 

När det var dags för signering dagen efter ville jag naturligtvis få hans autograf på en skiva. Mannen är en legend och enbart faktumet att han gästar på Guns N’ Roses låt ”The Garden” motiverar en ivrig önskan att få skaka hans hand, handen som även högst troligt skakat självaste Elvis Presleys hand (de var vänner!), handen som skrev de låtar som fick Bob Dylan att säga att Alice Cooper är en underskattad låtskrivare, handen som skrev ”Clones (We’re All)”, ja den ville man ju skaka!

 

Att föreviga detta möte medelst ett fotografi var såklart en stor önskan så jag tog med mig min sambo (som numera är min fru och mamma till våra två barn) och en kamera. Det här var strax innan digitalkamerorna blev allmängods så tyvärr hade vi bara den kamera jag fick som födelsedagspresent nio år innan detta möte. En gammal hederlig variant där man stoppar in en filmrulle, ni yngre läsare av denna blogg kan förmodligen beskåda en dylik klenod på ert lokala museum. De hade en fruktansvärt stark blixt ibland, de där vilket ni hade kunnat få ett bra bevis på om jag inte censurerat bilden detta inlägg handlar om.

 

Efter att ha köat en liten stund och sett Alice signera allt ifrån snusdosor till barns jeansjackor (Alice är en väldigt hyvens kille måste jag säga, han ska enligt ryktet höra till de trevligaste celebriteterna av dem alla) så var det min tur att få audiens hos den store skräckrockaren. Naturligtvis stod jag i kön och tänkte att jag minsann skulle säga något finurligt, fråga honom om hans kärlek till bandet Love och berömma honom för hans version av deras garagerockare ”7 and 7 is” eller något sådant. Visa att jag minsann hade koll. Visa att det finns folk som bryr sig även i de små städer Alice Cooper väljer att förära ett av sina turnéstopp. Det gick sådär.

 

Efter att ha sträckt fram min skiva för signering utspelade sig ungefär följande konversation:

 

- Öööööh… great show Alice (Jonas)

- Oh, thank you very much (Alice)

- Öööh, can I please take a photo of you and me (Jonas)

- Of course (Alice)

- Ööööh, there is some problems with the camera (Jonas)

- *FLASH* (Stenålderskameran, till sist)

 

Alice har väl den sedvanliga bacillskräcken så han kör med svarta skinnhandskar på sig när han skakar hand med främlingar, så vid handslaget hade jag faktiskt inte fysisk kontakt med honom, vilken tur då att han hade kortärmat så jag kunde lägga en vänlig hand på hans vänstra överarm. Den var hård som granit. Alice Cooper var i ett formidabelt skick, det hade han i och för sig visat kvällen innan.

 

Med förväntningar som kan jämställas med de hos ett barn som står i fönstret på julafton och tittar efter tomten gick jag och väntade på att den inlämnade bildrullen (fråga era föräldrar, ni lite yngre) skulle bli framkallad. Naturligtvis blev det en misslyckad bild, jag såg ut som ett UFO på bilden och man kunde inte ens se att det var jag. Tyvärr lyckade jag även helt osynka min rakat-hår-på-utväxt-frisyr till detta tillfälle så jag ser ut som en Monchhichi i skallen. Inte nog med detta, någon skivbolagssnubbe eller dylikt med ett jag-har-en-tråkig-dag-på-jobbet-utseende hamnade mitt emellan mig och Alice. Besvikelsen jag kände var lika stor hos mig som den lär ha varit hos Carl XVI Gustaf när han fick veta att sitt första barn var av honkön. Hade lösa funderingar på att trots allt publicera bilden i ocensurerat skick men när jag lät en vars omdöme jag litar på ganska mycket, redaktören på Nonsensakuten, se den tyckte han att ”det var inte så illa. Bortsett från att du ser ut lite som Benny Haag”. Vi kanske har lite olika referensramar jag och Herr Nonsens, men det fick mig inte att uppskatta bilden mer.

 

Här nedanför är den i alla fall, beskuren och lite lätt censurerad:

 


Säga vad man vill om bilden men jag har en grym skinnjacka på mig!


Undrar nu bara hur jag ska göra med publicerandet av den där bilden på mig tillsammans med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, ska jag ladda upp den framöver kanske?

Halvt nedmonterat Göteborgshjul...

...fotograferat genom en halvskitig framruta vid ett rödljus nedanför Nordstan* tidigare idag. Tyckte det kändes lite speciellt, vet inte varför. Kände att jag ville föreviga det hela och så här såg det ut:




*= Nordstan är Skandinaviens till ytan och till antalet butiker största köpcentrum. En gång läste jag ett CV där en person stavat fel och kallade komplexet för "NordSatan", det är ett så mycket bättre och passande namn.

Ett litet inlägg om ett idolmöte i väntan på ett stort inlägg om ett idolmöte

I väntan på en lång, referensfylld och rätt så skitnödig text om mitt möte med en av världens största rockstjärnor kommer här ett par bilder på mig när jag träffar (nåja) ett av världens bästa band, The Soundtrack Of Our Lives på en skivsignering vid släppet av Origin Vol. 1. Jag var vid detta tillfälle nyinflyttad till Göteborg, året var 2004 och platsen var CD-specialisten på Kungsgatan, nu för tiden heter de Rockhouse och är väl snarare t-shirtspecialister. Men så är det ju, the times they are a-changin' som Bob Dylan så korrekt upplyste oss om redan på den där bra skivan 1964, den med "Ballad Of Hollis Brown" på, den låt som för övrigt Cornelis Vreeswijk gjorde en grym svensk version kallad "Kalle Holm" av. Men mer om den en annan gång, här är två bilder på mig och TSOOL. Inte för att man kan se att det är jag, men ändå:


Notera min glada kind och snygga Beatleshjälm!


Ian och Mattias, hyvens grabbar!

En inblick in i mitt mest privata...

...eller kanske inte. Här kommer i alla fall en liten "best of mina facebookuppdateringar från den senaste tiden". Av diverse anledningar såsom idétorka och en jobbig förkylning orkar jag inte presentera något långt och referensfyllt alster till mina bloggläsare (en krets som till min otroligt stora förtjustning har blivit lite större, har fått några återkommande besökare och det tycker jag såklart är toppen!) idag men såhär kan det i alla fall se ut på mitt till icke-vänner stängda konto. Exklusivt för "utomstående" alltså, och som ni ser ungefär samma blanding av allvar och trams som återfinns här (sen hamnar det här inlägget automatiskt i mitt facebookflöde i och med att det är connectat med "My Blog Posts", samt i Twitterflödet i och med att jag lär dela det där med, så sådär superexklusivt är det kanske inte, men ändå):

 



Sheena och jag på Liseberg

 




Vilket otroligt stolpskott till programledare i P3 de senaste timmarna. Hur motiverar kanalen att licenspengarna ska gå till en människa som säger "liksom" i precis varenda mening, samt klämmer in så många "bah, "typ", "öh" och "fan" som det bara går? Katastrofalt dåligt!

 

 

Snart lunch... om reaktioner på min medhavda lunch helt uteblir på jobbet idag lovar jag att ge alla mina facebookvänner en miljon kronor (SEK 1.000.000).

 

 

Har, efter en hel stor burk inlagd lingonsill, förmodligen en väldigt intressant andedräkt.

 

 

Vänsterpartiet nöjde sig visst med en partiledare, de räknade väl ut att det inte krävs två personer för att ersätta Lars Ohly.

 

 

"Nån av er som har kanin hemma?" /Machoman på restaurang i Frölunda till sitt sällskap när han lämnar kvar salladen på sin tallrik.

 

 

Om man vill bota sin alkoholism är ett bra första steg att logga in på internet och klicka på Länkarna.

 

 

Om man bildgooglar ordet "hitlerjugend" så finns det en bild på mig som barn på sida 2. Hur ska man tolka det?

 

 

 

(den här bilden är det, kolla om ni kan googla fram den!)

 

 

 

Fan vad kallt det blivit, jag som tänkte göra en Britney/Sanna Bråding/Dan Reed och raka huvudet för att markera en nystart. Det får vänta, jag behåller mina naturliga öronlappar ett tag till. Blir nog bäst.

 

 

Vad jag gjorde #1: Var duktig och gick och la mig i någorlunda god tid istället för att fastna framför datorn.
Vad jag gjorde #2: Tog med mig iPhonen.

 

 

Nå, kläm fram det nu... Vem av er är det som bjudit in mig på en omgång Wordfeud... PÅ NORSKA?

 

 

Få saker gör mig lika hatisk som mediaförteelsen "morgongäng".

 

 

Förvirringen som uppstår innanför min fontanell när reaktioner på min medhavda lunch totalt uteblir. Det var ju ändå tacos. #syntaxerror

 

 

Årets sämsta låt är redan här, Nicke Borgs slakt av The Clash "London Calling". JAG ÅNGRAR VERKLIGEN ATT JAG LYSSNADE PÅ DEN!

 

 


 

En klädhängare med så kallat kultvärde!

 



Inser att jag efter ett halvår av hårt kroppsarbete ej längre stoltserar med en kropp som Jan Guillou skulle jämställa med en sparris.

 

 

Att det nästan skulle behöva ta åtta år här i Göteborg innan man såg Ebbot-till-vardags! Behandlade honom med diskretion, men visst ville man hoppa in i diskussionen när han sa till sitt sällskap att han nyss hittat igen de allra första Union Carbide-inspelningarna

 

 

Har haft körkort sen 2002 men fick först idag visa det för polisen + blåsa i en nykterhetskontrollsmakapär.

 

 

Ny solbränna. Samma Juholt

 

 

Bilmekaniker som börjar studera juridik brukar oftast sluta som åklagare.

 

 

WOW! Googlar man "nicke borg london calling" kommer som tredje högsta träff mitt blogginlägg om denna redan så hatade cover från idrottsgalan. Endast slaget av SVT Play och Wikipedia!

 

 

När till och med Greider säger att det är kört för Juholt, då är det nog rätt jävla kört för Juholt

 

 

 

R.I.P. Ioan Ursut

 

 

Varför klaga på att folk är så slarviga när de kör bil? Jag menar, det är ju bara 10-15% av förarna som fipplar med sina mobiler.

 

 

Framgångssagan Håkan Juholt.

 

 

Yes! Först i bibliotekets reservationskö på Kee Marcellos självbiografi! Snart ska snaskas sex, drugs and ro... ööööh... Europe!"

 

 

Sydney sa idag; "Du är feeeeet, pappa. Feta, feta fegis. Du är fet", så idag blir det inget lördagsgodis. Varken för henne eller för mig.


Gör som Sture Bergwall - följ mig på Twitter


Ja, jag har skaffat mig ett twitterkonto, är dock inte någon jättefrekvent twittare - än. Men det kanske kommer? Vore kul om jag fick några fler följare/intressanta personer att följa, det skulle förmodligen öka mitt Twittrande. Dock har jag som ni ser på skärmdumpen här ovan fått en riktigt intressant följare. Så - gör som Sture Bergwall - följ mig på Twitter! Mitt användarnamn: @sexnolltva

Eventuellt lägger jag upp en sån där käck twitterflödesgrej här till höger lite längre fram, vi får se...

Bloggbesökarnas vägar äro outgrundliga (Klasse Möllberg?)

2012 ser av inledningen att döma ut att bli ett intressant år, i alla fall vad gäller avkollandet av min bloggtrafik. Det händer, som den uppmärksammade läsaren av denna blogg tidigare noterat, mer än sällan att någon hittar hit genom att googla efter de mest sanslösa ordkombinationerna och knepigheterna. En av mina läsare skrev att den främsta söktermen som leder till hennes blogg är "laleh lesbisk" och i och med att hon skrev det i mitt kommentatorsfält dröjde det inte länge innan även jag fick bloggbesökare som googlat efter en sanning i hur det ligger till angående den mycket populära artisten och hennes sexuella läggning? Är Laleh homosexuell? Det varken vet jag eller bryr mig om, det är totalt ointressant för mig, men bara genom att skriva dessa frågor än en gång dimper det nog in en och annan bloggbesökare.

Jag tänker fortsätta bjuda på skärmdumpar på några av de mest udda/roliga googlesökningarna som leder fram till SEX NOLL TVÅ. Tyvärr (?) har jag dock inte svaret på vart Klasse Möllberg bor, eller vilket hus han bor i. Eller jo, jag kollade på Ratsit och där fick jag fram hans adress, födelsenummer m.m. Inte så svårt. Vad nu någon ska med denna information till?


Gråtig nyårsafton med E.T., och en femåring som höll sig vaken till midnatt

Gårdagens nyårsfirande skedde stillsamt med familjen. Efter en god middag med efterrätt satte sig familjen ner i TV-soffan för att låta barnen få se filmen E.T. för första gången. Sydney såg en bild på denne utomjording i GP's TV-tidning (som jag av någon konstig anledning alltid kollar igenom) härom veckan och har pratat om honom en del sedan dess. Nu tyckte vi att det var lägligt att låta henne (och lillasyster Sheena) få se den. Lyckligtvis (för barnen, inte för oss vuxna) finns det svenskt tal på DVD-utgåvan

Barnen var väldigt spända från början, innan man tydligt ser hur E.T. ser ut, filmen är överlag väldigt mörk och det är svårt att urskilja E.T.'s karaktärsdrag men efter en stund blev det en miljon frågor här i soffan, barnen tyckte att det var otroligt spännande och de blev VÄLDIGT förtjusta i det lilla skrynklet. Förmodligen har ni alla själva sett denna mästerliga film, så jag behöver väl inte gå in på handlingen så värst mycket, eller ens oroa mig för att förstöra för någon genom att berätta hur filmen slutar... bägge barnen började i alla fall storgråta i slutscenen när E.T. äntligen får åka hem. De verkligen saknade E.T. Så fascinerande med barnen, de har av naturliga själ lite svårt att skilja på film och verklighet ibland. Att barnens föräldrar samtidigt fick problem med skräp i ögonen som skapade en liknande reaktion förstår ni nog. Förresten är E.T. en av världens bästa filmer.




Efter det att filmen var slut var klockan ungefär 22:30 vilket redan då var rekord i hur länge barnen har varit vakna under normala förhållanden, och efter ungefär en halvtimme hade Sheena somnat gott i sin säng. Sydney hade i flera dagar pratat om att hon ville vara vaken till midnatt och faktiskt, hon klarade det! Jag och Carola klädde Sydney varmt och sen gick vi ut på balkongen för att titta på fyrverkerierna, något som hon verkligen uppskattade. Hon skrek och tjöt av glädje, men hon var trött, det märktes.

Efter fyrverkerierna ville hon inte gå och lägga sig men när hon väl kommit i säng somnade hon gott. Idag är hon så stolt och glad över att hon klarade sitt mål att stanna uppe till midnatt. Imponerande, jag var helt övertygad om att hon INTE skulle klara det. Men, hon brukar faktiskt klara det mesta, vår Sydney. Idag kom jag upp ur sängen väldigt sent, men det gör inget, nyårsdagen är den ultimata slappardagen. Så är det. God fortsättning!

Gott nytt år (och ett par nyårslöften)!

Jaha, årets sista dag och då måste man enligt traditionen avge sina nyårslöften. Ifjol tror jag inte att jag hade några, pratade lite löst om att åtminstone läsa fem böcker om andra världskriget under 2011 men det sket sig rejält. Dock behöver jag inte skämmas för det då jag har läst ett flertal böcker ändå, jag får skylla på att de kom i vägen. Införskaffade ett flertal böcker om ämnet på årets bokrea så det finns ett och annat här hemma men så kommer det något annat man vill läsa mer akut och då glöms de andra tyvärr bort.

 

Nå, här kommer mina två nyårslöften:

 

Försöka skaffa lite bättre ordning på nattduksbordet. Det har sett ut ungefär såhär ett bra tag nu (foto taget för några dagar sedan):





Trycka upp detta skivomslag på en t-shirt, det har jag velat göra sen någon gång i slutet av 90-talet (när humorformen ironi var som hetast):





Sen det där andra med att försöka vara världens bästa pappa och make, öka konditionsträningen, äta bättre, lägga sig tidigare på kvällarna, öka kvaliteten på blogginläggen (en långt och referensfyllt inlägg som dissar självaste Fredrik Reinfeldt är på ingång!) och allt sådant viktigt, det ska jag också tänka på förstås. Gott nytt år på er!

 

 


Jul-Yoda och Mark Levengoods fru


Jag hittade en så trevlig bild på min barndomsidol Yoda att jag bara blev tvungen att dela den med er trots att julafton var igår. Hoppas att Tomten kom till er med, men hoppas att inga inbrottstjuvar hittade till er, verkar som att ett flertal familjer i Göteborgstrakten fått sin julhelg förstörd, folk har verkligen ingen skam i kroppen! Ingenting är heligt längre! Hit till min familj kom i alla fall Tomten och barnen fick drösvis med julklappar som de såklart uppskattade. Själv fick jag ett målarblock lämpat för akvarellmålning, ett örngott med texten "PAPPA - THE ONE AND ONLY" och Micael Dahléns bok Monster där författaren har träffat ett gäng obehagliga typer och skrivit om dessa möten. Den verkar väldigt bra och jag ska försöka läsa den nu i mellandagarna och återkomma med en recension.

Ja, just ja, det där med Mark Levengoods fru, någon har visst googlat sig fram till denna blogg genom att söka efter "mark levengoods fru". Hmmm, att han inte har någon fru är väl ändå något som hör till allmänbildningen? Hoppas denne googlare inte blir allt för ledsen när den förstår hur det ligger till med detta charmanta mumintroll. God fortsättning!


Hur det var att köra ner med bilen i diket och landa upp-och-ned

Jag förväntar mig inte att denna uppmaning till att ta det försiktigt i trafiken ska nå samma kvantitativa läsekrets som det gourmandbloggaren Fredrik Backman skrev (ett inlägg som för övrigt Filip Hammar ganska taskigt men kanske inte helt utan poänger dömde ut som "sentimentalt piss" i den populära podcasten han har med evige parhästen Fredrik Wikingsson), men kanske någon kan få sig en tankeställare? Lite fantasilöst att lägga upp lite gammal skåpmat kanske, men nu när temperaturen ligger och ringlar sig över och under nollgradigt kan det blir rejält halt på vägarna på väldigt kort tid, så det är helt enkelt viktigt att ni tar det extra lugnt i trafiken. Det här är en text som jag skrev i början av januari 2007 som en minnesanteckning för mig själv. Jag hittade igen denna text och jag publicerar den som jag skrev den då, trots några småfel och att så många meningar börjar med ”Jag…” . Var rädd om er, det kan så lätt gå illa, även om vi hade en väldig tur denna gång!

 



 

Minnesanteckning:


Tisdagen den andra januari for jag tillsammans med min sambo Carola och vår dotter Sydney, 6 månader, hemåt Göteborg efter att ha spenderat jul- och nyårshelgen hos släkt och vänner i Sundsvall. Lämnade Sundsvall vid sjutiden på morgonen. Det var väldigt mörkt ute, och temperaturen låg runt nollgradigt. Sydney sov av och till i bilen, liksom Carola. Resan gick lugnt till, någon gång runt 09.30 passerade vi Valbo utanför Gävle, och svängde in på väg 67 i riktning mot Sala. Det kändes halt och det hade inte riktigt ljusnat så jag låg och körde under rådande hastighetsbegränsning.

 

Ungefär två mil in på väg 67 fick bilen sladd i en högerkurva, jag försökte rätta upp den men kände ganska tidigt att jag tappade kontrollen över bilen. Carola undrade vad jag höll på med, hon fattade först inte hur allvarligt det var. Det var helt omöjligt att bromsa bilen, det hade blivit blixthalka och när jag märkte att vi var på väg ner i diket skrek jag ”fan, fan, fan, fan” eller något i den stilen. Jag hörde hur Sydney skrek och jag blev jätterädd när jag helt tappade kontrollen. Det hela gick så fort, vi for över mötande körfält (något som jag vid tillfället inte riktigt fattade, det var först senare på sjukhuset jag insåg vilken otrolig tur vi hade att vi inte fick något möte) och ner i diket. Man hörde hur plåten fick rejäla smällar, innan vi helt plötsligt snurrade runt och hamnade på taket, och bilen stannade in.

 

Jag kände omedelbart en lukt av rök och sot, och jag lyckades fråga om de var ok i baksätet, Carola svarade att de var de, fast jag uppfattade inte riktigt vad hon sa, och hon frågade mig hur det var med mig, men jag hade inte svarat direkt, var nog alldeles för omtöcknad av händelsen för att svara. Carola frågade mycket högre om då svarade jag att jag var ok. Hon sa även att hon skulle ta ut Sydney och sa åt mig att också ta mig ut. Det dröjde mig uppskattningsvis en minut längre att ta mig ut, då hade Carola redan fått ut Sydney och bilar hade stannat för undsättning. Det var lite bökigt att knäppa loss sig och landa mjukt när man satt upp och ner. Men när jag lyckats klättra ut sprang jag fram till Carola och Sydney för att verkligen se att de var ok. Det var en otrolig lättnadskänsla att verkligen se att de verkade oskadda. Personer på platsen frågade oss om vi var ok också, de var verkligen hjälpsamma de som stannade.

 

Carola ringde sina föräldrar på en gång, hon hade haft telefonen i en öppen väska löst i bilen och den hade hamnat alldeles vid framrutan så jag hade lyckats få tag i den när jag kröp ut ur bilen. Jag trodde först att det var min telefon, eftersom vi har likadana, men jag hade kvar min i fickan. Jag ringde hem till min mamma också och berättade vad som hade hänt, och hon tog det under omständigheterna väldigt bra lät det som.

 

En ambulans stannade på platsen också, men de hade redan med sig en kvinna så de frågade bara om vi var ok. Sen gjordes en snabb bedömning av Sydney, och ambulanspersonalen kunde inte märka något fel på henne. Vi lät en kvinna hålla Sydney, medan vi började kolla bilen, vi hade väldigt mycket packning med oss, eftersom vi varit borta i 11 dygn. Som tur var hade allt klarat sig, bilen var en halvkombi och bakluckan var smockfull, så packningen hade inte farit runt något, bara vänt sig upp och ner. När vi öppnade bakluckan så höll vi emot den så att allting inte skulle rasa ut. Vi ställde all packning en bit ifrån bilen, vi plockade även ut allt som hade legat löst inne i bilen. En polis på platsen ställde frågor till mig om olyckan. I efterhand tycker jag det var konstigt att de inte gjorde någon nykterhetskontroll.

 

När ambulansen kom kontrollerades Sydney än en gång, Carola och Sydney fick åka med i en vanlig ambulans, tillsammans med det mest viktiga av våra saker. Carola fick ligga på en bår fastspänd, med Sydney i famnen. Det mest personliga och värdefulla kassarna och även skötväskan fick åka med. Själv fick jag åka med en akutambulans och det var som att sitta i baksätet på en vanlig bil. Resterande ägodelar packades in i en polisbil, som följde efter till sjukhuset. Vid denna tidpunkt märkte jag att jag hade lite ont vid revbenen, efter sidoairbagen.

 

Min ambulans hade knappt kommit iväg förrän de fick ett larm om ännu en olycka på samma väg, någon mil därifrån vi kom. Jag märkte att det var väldigt halt på vägen och det kändes inte jätteroligt, med tanke på vad som nyss hade inträffat. Eftersom denna olycka var mycket allvarligare än den vi hade varit med om (denna innefattade 2 personbilar och en lastbil) så fick vi stanna in och vänta. Jag klev ur ambulansen och gick bort till den ambulansen Carola och Sydney befann sig i. Efter ett tag åkte vi iväg, jag fick åka resterande bit till sjukhuset tillsammans med min familj.

 

Vid akutingången bars Carola ut på den båren hon låg på. Våra saker ställdes utanför ambulansen och det kändes ganska jobbigt att ha sakerna obevakade, även om det var en väldigt kort stund. Sakerna bars in i ett rum som låg bredvid rummet vi hade fått. Polisen hjälpte mig att bära in sakerna från dennes bil, i alla fall fram till ingången, innan han blev tvungen att åka på ett annat ärende.

 

I vårt rum ringde jag till min moster Eva som turligt nog bor i Gävle tillsammans med sin karl och deras son. Ännu mer tur i oturen är att de båda arbetar på sjukhuset och Eva var ganska så snabbt på plats hos oss. Efter att ha blivit undersökta igen så fick vi vänta ganska så länge på röntgen, jag hade ju lite ont under revbenen och Carola hade lite ont i nacken. Jag blev rädd att Carola hade fått en whiplash-skada, men efter många långa timmar och röntgen så fick vi båda positiva besked.

 

Efter vi lämnade sjukhuset åkte vi buss till mina släktingar, som redan hade kört hem alla våra saker till sig. Det var skönt att bussen gick alldeles utanför sjukhuset, och stannade väldigt nära deras hem, vi ville ju inte åka bil med dem eftersom vi inte hade någon bilbarnstol. Vi tog det väldigt lugnt på kvällen, jag åkte ut med Eva i deras bil för att hämta Thai-mat. Det kändes faktiskt helt ok att åka i en bil, trots det man nyss varit med om.

 

På onsdagen ringde vi försäkringsbolaget, det var ju tur att vi hade helförsäkring på bilen, och vi hade även rätt till en hyrbil. Tur eftersom vi inte hade kunnat få med all packning på tåget. Efter att jag hämtat vår hyrbil åkte jag till Barnens Hus och köpte en likadan bilstol som den vi hade haft, en Akta Graco Cosmic XTP. Kändes som att den var väldigt säker och hade fungerat på bästa tänkbara sätt.

 

Man är ju väldigt glad över att man hade en så pass krockvänlig bil, och att vi inte slarvat med barnstolen. När vi köpte den så ville vi vara extra säkra och bad personalen sätta fast den åt oss i bilen. Det gjorde jag även i hyrbilen, och vi har redan frågat dem på Barnens Hus om de kan hjälpa oss en gång till när vi köpt en ny bil. Av vår stackars Ford Mondeo är det inte mycket kvar, den kommer att skrotas. Men i sammanhanget känns det verkligen som något man kan leva med. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hela slutat olyckligt, jag är oändligt tacksam över att det ändå gick så pass bra som det gjorde!

 

 


Hip hip hurra! Bloggen blir ett år idag!

 


Idag (för exakt ett år och tre sekunder sedan, detta är ett tidsinställt inlägg) har det redan gått ett helt år sedan jag fick den berömda tummen ur den ännu mer berömda röven och startade denna blogg. I mitt presentationsinlägg skrev jag att syftet med bloggen är att ”skriva om aktualiteter, media, musik, film, livet som förälder och lite annat. Allt självklart uppblandat med rent och skärt trams”. Tycker med facit i hand att jag nått mitt mål med denna sida. Ungefär så har det sett ut, har skrivit om de sakerna i en storleksordning som utgår från den listan ungefär (om man sätter trams först).

 

Tycker det har varit väldigt kul att skriva av mig saker som inte får plats i en statusuppdatering på facebook. Har genom bloggen fått några nya bekantskaper och det är väldigt trevligt. Har dessutom fått en hel del feedback på det jag skrivit, både positiv och negativ. Mina inlägg har blivit kallade roliga och vettiga, och jag har till och med blivit kallad för ”bitterfitta” i kommentatorsfältet. Men, alla åsikter är välkomna här, det är inte Aftonbladet detta.

 

Jag tänker fortsätta blogga på med blandat kvalitet och kvantitet, tänker dock försöka prioritera det förstnämnda, att bara slänga upp roliga bilder eller en YouTube-video kan vara kul för stunden (till exempel den med renässanskonstnären Paolo Roberto) men hittar jag en rolig bild/video värd att lägga upp så får jag allt se till att skriva ihop något kul också! Men, bloggen är i ständig förändring och jag letar hela tiden en perfekt stil att hålla. Helst vill jag ha en sammanhängande stil men ibland vill man bara skämta och ibland vill man vara seriös. Att starta flera olika bloggar orkar jag inte. Vad ni ser är vad ni får och jag försöker hela tiden tänka på vilken typ av blogg jag själv skulle gilla att följa.

 

Tack för att ni kollar in i denna blogg, ni som bara ramlar in på ett bananskal när ni googlar efter ”magnus uggla khaddafi” och ni som verkligen följer bloggen. Responsen på inläggen är vad som gör det kul att blogga, både de positiva och negativa. Ett stort tack ska ni verkligen ha!


Mölnlycke - där man bryr sig om de arbetslösa

Ibland när jag får åka ut med firmabilen kör jag igenom den lilla orten Mölnlycke öster om Göteborg. Ett jättefint litet samhälle som ser väldigt fint ut. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bo där. Speciellt om jag blir arbetslös någon (fler) gång. Finns det någon annan stans där man bryr sig om sina arbetslösa? Jag menar, lägga en vuxenpsykiatrisk mottagning i samma byggnad som arbetsförmedlingen? Genialt! Vi som någon gång haft med arbetsförmedlingen att göra vet hur mentalt nedbrytande det kan vara. Här har någon verkligen tänkt till! I Mölnlycke är hjälpen nära!




Förresten, nästan lika genialt är det i Timrå. Där har man placerat socialkontoret i samma byggnad som Systembolaget.

Grovt varumärkesintrång, men goda och billiga pizzor i Nässjö!

Under denna veckas två första dagar har jag via arbetet befunnit mig i Nässjö. En sådan där stad man inte direkt skulle åka till om man inte hade ett specifikt ärende (vad nu det skulle vara?). Nässjö gav, i alla fall såhär på senhösten, ett ganska så blekt intryck. Ett centrum som bestod av en gata med några affärer, typ Dressmann och Lindex. Dock hade de en helt klart godkänd thaibuffé på det ställe där vi förtärde gårdagens lunch. Innan jag och mina arbetskamrater hamnade på ”thaien” for vi runt med bil och letade tänkbar anrättning för intagandet av dagens kanske viktigaste mål.

 

Vi for förbi en minst sagt mycket intressant pizzeria som jag tyvärr inte kunde fotografera, men jag visste att vi skulle till Nässjö även nästföljande dag så jag förslog just den pizzerian som lunchställe då. Lyckligtvis nappade mina kollegor och jag kan förstå dem, skulle ni kunna motstå frestelsen att luncha på en pizzeria kallad Pizzeria Simpson? Nej, trodde väl det, speciellt inte eftersom de så befriande skamlöst snott Matt Groenings patenterade gula figurer på ett mycket smakfullt sätt. Vad hans (eller 20th Century Fox rättare sagt) advokater skulle tycka om detta kan man ju bara fantisera om. Men, pizzan var faktiskt riktigt god och dessutom mycket prisvärd, en ”Mexicana” (måste tyvärr göra er besvikna, pizzanamnen var förutom en ”Simpson” väldigt förutsägbara) med köttfärs, bacon, jalapeno m.m. kostade vid lunch bara 55:- med dricka och sallad. Tur för dem, hade det varit smaklösa pizzor, dyra priser och/eller otrevlig personal så hade jag lätt dragit iväg ett mejl till 20th Century Fox och ruinerat dem. Men, som sagt, mycket gott och prisvärt, och som sagt, mycket intressant att beskåda. Nu kollar vi in lite fotografier som jag tog idag:

 


Bart och Homer, men varför sitter de i en bil månntro?


AHA! Det är Bart och Homer som kör ut pizzorna!


Hela familjen samlad på pizzerians sidofönster, charmigt!


Någon är duktig med PhotoShop (och Marge är duktigt påtänd, kolla pupillerna!)

Politiskt inkorrekt TERROR

Idag fick vi de "skolfoton" som togs på våra barn förra veckan. I min mobil kom det två bilder och de blev väldigt bra denna gång! Eftersom jag och min fru inte tycker om att klä ut våra döttrar till små dockor brukar vi välja lite roligare kläder åt dem och denna gång tog vi t-shirts som vi köpt åt dem, roliga och färgglada. Sheena har en grön t-shirt med ceriserosa text och Sydney har en ceriserosa t-shirt med grön text. På t-shirtarna står de smeknamn vi lite skämtsamt har på dem ibland, TERROR och FASA med stora versaler. Ganska roligt och harmlöst. Nu i november i alla fall, värre var det i somras.


TERROR och FASA, världens finaste!


När hela familjen besökte Liseberg under en varm dag i somras hade barnen dessa t-shirts på sig. Det är väl inget speciellt med det tycker ni, MEN datumet för heldagen på nöjesparken var 28:e juli. Sex dagar efter att Anders Behring Breivik sprängde åtta och skjöt ihjäl 69 människor i något som verkligen var förknippat med TERROR i vårt grannland, på en plats som ligger relativt nära Göteborg geografiskt. Högst troligt var det flertalet norrmän inne på nöjesparken och man får hoppas att ingen av dem läste vad det stod på tröjan. Jag är inte någon direkt vurmare för det politiskt korrekta men när jag kom på vad t-shirten kunde förknippas med hade vi redan anlänt och löst in oss på Liseberg. Kändes lite knepigt, men samtidigt så är innebörden inte någon hyllning till knäppgökar som Breivik eller ett försök att provocera någon utan bara en hyllning till vår alldeles egna lilla ganska så harmlösa knäppgök så det var inga som helst problem att avnjuta en heldag i karusellåkandets tecken!


Jag och Sheena provocerar på Liseberg, 28:e juli 2011

Sheena älskar hösten...

...för då kan man samla på sig ungefär hundra fina höstfärgade löv på en och samma gång!



Ett mästerverk av konstnären Sydney

Min femåring Sydney har blivit en riktig mästare på att måla, det är verkligen kul att se hur hon blir bättre och bättre hela tiden. Här har hon målat en sjöjungfru, ovanför den simmar en fisk som håller på att bli uppäten av en haj. Till undsättning kommer en simmande häst och bajsar på hajen. Vilken fantasi barn kan ha, är det inte fantastiskt så säg?!




Jämför med det kludd jag gjorde vid samma ålder, publicerat i Sundsvalls Tidning cirkus 1981, Sydney är helt klart steget före farsgubben sin:



Tidigare inlägg Nyare inlägg
free counters

RSS 2.0