Nu blir det gubbrocksrebusar!

Idag besökte familjen Frölunda Torg och det blev ett besök inne på Gallerix. Där på väggen hängde det ganska så roliga tavlor föreställandes några finurliga bildsamlingar samt namn på väldigt kända artister. Bruce Springsteen, The Rolling Stones, The Beatles och David Bowie. Jag fotograferade dem inte men lyckades googla fram en blogg vars ägare hade gjort det, så jag tog mig friheten att låna bilderna därifrån, Bett Blogg (en blogg som verkar intressant för övrigt, besök den!). Första sekunden jag tittade på tavlorna fattade jag ingenting men ganska så direkt trillade poletten ner. Ja, ni ser ju själva. Kan ni lista ut alla låtttitlar de så smart visualiserat här?
 
 
Candys Room!
 
 
Get Off Of My Cloud *fniss*

Den generösa och publikfriande Rihanna?

Igår kväll uppträdde en av våra nu största och mest populära artister Rihanna på Globen i Stockholm. En artist som har mängder av svenska fans som längtade efter henne, efter det stora fiaskot på sommarens Peace & Love-festival. Aftonbladet liverapporterade:
 
 
 
 
Verkar ha varit en väldigt professionell behandling av sina fans. Tre timmar sen, men - hey - "bandet spelar live". Fantastiskt. Inte nog med det, som tack för att publiken varit så tålmodiga och väntat i tre timmar delas en (1) telefon med Rihannas logga (plus att det står "Stockholm" på) ut till en (1) i publiken. Det var väl fint ordnat av henne? Efter spelningen, som för övrigt inte verkar ha varit sådär jätteengagerande om man ska tro tidningarnas rapportering, var det minsann efterfest och hej vad kul man kan ha det med sprit:
 
 
 
 
Ser jättekul ut. Dock åkte Rihanna därifrån efter en liten stund. Anledningen?
 
 
 
 
Stjärnan fick nog. Ingen cigg, ingen fest. Låter som en människa som verkligen har kvar fötterna på jorden denna Rihanna. Kan som avslutning visa framsidan på gårdagens Metro (tidningen som är gratis för att den är så dålig):
 
 
Bild lånad av twittraren @svennebanangbg som ni för övrigt bör följa
 
 
"Nu kommer festen till Sverige". Hmmm, blev det så mycket fest för hennes fans egentligen? Whitney Houston is maybe gone, but her spirit still lives on.

Mick Jagger går till frissan


Iggy & The Stooges till Liseberg, 26:e juni 2013

Igår droppade Liseberg sitt första namn till nästa års utomhuskonserter och det var visst inte vilket band som helst utan självaste Iggy & The Stooges. Rena rama drömbokningen. Nu väntar bara lite drygt åtta långa månader tills det är dags. Varför ska man behöva vänta så länge varje gång det är en konsert man verkligen vill se? Otroligt bra jobbat av Liseberg i alla fall. I somras hade de konserter med The Nomads, Alice Cooper och The Soundtrack Of Our Lives och de var höjdare alla tre. Missade några konserter också, Sator och Lenny Kravitz (som jag inte direkt är något fan av men ändå) bland annat. Men, skit i det nu. Snart (nåja) kommer Detroits finest!
 
Måste dela med mig av den här otroligt coola bilden på Iggy Pop där han står och hänger på en gata. Fotot är taget 1969, samma år som The Stooges (de två första skivorna släpptes som bekant utan Iggy &-prefixet) spelade in och gav ut sitt självbetitlade debutalbum. Världen låg för unge Iggys fötter. Nu, mer än 40 år senare levererar han fortfarande, år ut och år in, konsert efter konsert. En mycket älskvärd man, Iggy Pop.
 
 
Down On The Street, 1969
 

Apropå häftiga bilder från Iggy Pops unga år så har jag precis hur många som helst. Här kommer några till:
 
 
Iggy har alltid förstått värdet i ett spektakulärt uppträdande.
 
 
 
Chairman Of The Bored
 
 
Iggy i sin berömda imitation av Anthony Kiedis.
 
 
 
Trevlig kille, vi ses på Liseberg!

En väldigt sympatisk Rolling Stones-tolkning

På den tredje, och vad som tyvärr verkar vara den sista, skivan i serien Who Will Buy These Wonderful Evils gömmer sig denna mycket egensinniga tolkning av The Rolling Stones kanske allra bästa låt ”Sympathy For The Devil”. Stockholmsbandet Match spelade in den 1972. Det är ganska så knapphändig information om bandet i CD-bookleten, men det står att bandets trumspelare avled strax efter denna inspelning så tyvärr lades bandet ner. Trist, bandet hade helt klart potential. Sångaren tar det här med svengelska till helt nya nivåer och det är faktiskt riktigt tufft att mer än halvera originalets 6 minuter och 18 sekunder till 2 minuter och 58 sekunder. Man hör att bandet gör så gott de kan och det räcker, det är helt enkelt omöjligt att motstå detta:

 

 

 

 

 

 

Att ”Sympathy For The Devil” är en väldigt mytomspunnen och ökänd låt känner väl de som har intresse av rockmusik till. Den har spelats in i otaliga versioner av allt från obskyra akter som Match till mer kända namn som Sandie Shaw (som utan tvekan gör den bästa covern av låten), Blood, Sweat & Tears, Jane’s Addiction, Laibach, Ozzy Osbourne, Guns N’ Roses och oändligt många fler. Det var för övrigt inspelningen av de sistnämnda som fick Slash att i vredesmod lämna bandet efter att Axl utan gitarristens vetskap plockat bort gitarrsolot han levererade och istället ersatt det med ett annat. I alla fall uppges detta i Slash självbiografi.

 

 

Den allra bästa versionen av låten är såklart originalet och det finns på den här skivan, Beggars Banquet från 1968. Skivan med det fantastiska toalettomslaget:

 

 

 

 


Idag är det exakt tio år sedan..

...som jag bevittnade min första Bruce Springsteen-konsert. När The Rising-turnén nådde Sverige och Stockholm 2002 hade jag och min sambo (som nu är min fru) lyckan att bevittna denna fantastiska liveartist för första gången. Efter detta har jag sett honom sex gånger till (varav en gång helt solo utan The E Street Band) och med facit i hand så har han varit bättre varenda en av gångerna. Allra bäst var han på Ullevidubbeln i somras, även om det egentligen var lika bra där 2008 (då jag dock hade sittplats) och 2003 (som var en sån där makalös helg efter en hel veckas turistande i Göteborg vilket resulterade i att vi flyttade hit från Sundsvall mindre än ett år senare).
 
 
The golden ticket!
 
 
Dock var det såklart en väldigt speciell känsla att för första gången få se honom, och konserten i sig var mer än utmärkt, den var då den allra bästa konsert jag sett (vilket egentligen inte säger sådär jättemycket för jag hade inte sett så värst mycket då, jämfört med nu) och tittar man på det här klippet på en av den kvällens höjdare, "Ramrod", så märker man att det är väldigt bra. Det är det alltid med Bruce. Faktiskt levererade han en så bra spontancover av Thems klassiska garagerockare "Gloria" att jag ville döpa vår förstfödda dotter efter den. Nu blev det turligt nog inte så. På den här konserten stod vi nästan allra längst fram. Det är så man upplever honom bäst, inte på en sittplats långt uppe på en läktare, på en DVD eller på en skiva. Han är den ultimata liveartisten och de som säger sig ha svårt för honom har helt enkelt inte varit på ett Bruce-gig.
 
 
 

It's Only Chocolate But I Like It...

...Eat Me Up, (We Can Get Some) Satisfaction, Chocolate Fingers eller välj vilken krystad rubrik ni vill, för nu har det äntligen hänt. Inte nog med att The Rolling Stones i veckan släppte en ny låt, kallad "Doom And Gloom" (som faktiskt svängde riktigt fint), dessutom har österrikaren Alex Neumayer varit flitig och karvat ut bandets fyra (undrar vem som spelar bas nu för tiden?) medlemmar i choklad. Precis vad vi Stonestalibaner alltid har önskat oss, eller?
 
 
You Can Always Get What You Want?
 
 
 
Nja, de ser i ärlighetens namn ganska så förjävliga ut. Ronnie Wood ser ut som en läskig karaktär hämtad ur någon av Jan Lööfs barnböcker, men det tyckte inte juryn vid något som kallades International Exhibition of Culinary Art i den tyska staden Erfurt. Där blev det en guldmedalj för skapelserna. 
 
 
Äh, vi tar väl en close-up på den helfestlige Ronnie Wood här i slutet av inlägget, lattjo:
 
 
"Tåååååååååååååååååårtan"
 

The Rolling Stones sprillans nya låt Doom And Gloom

Idag släpptes en av de två nya låtarna från The Rolling Stones kommande 50-spårs samlingsalbum GRRR! som firar bandets 50-årsjubileum. När bandet fyllde 40 hette samlingsskivan 40 Licks och innehöll 40 låtar. Stor fantasi har de, gubbarna. Vad tycker jag då om den här låten? Har lyssnat på den två gånger nu och den känns i skrivande stund som en klassisk Stones-låt. Men, jag brukar alltid tycka det när jag hör dem leverera något nytt. Om en vecka eller tre kanske jag tycker att den är larvig. Dock har bandet det sköna Stones-svänget fortfarande, gubbarna har det i sitt DNA helt enkelt. Framtiden får utvisa om den håller men just nu gör jag hatten av för Sir Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts och Ronnie Wood även om jag såklart är medveten om att det inte direkt håller 1968-1972-klass. En bra låt är det, välkomna tillbaka gubbs!
 
 
 
 
 

"I'm a very busy man"

Idag blev jag av Spader Ess uppmärksammad på att det är David Lee Roths 58:e födelsedag. Diamond Dave, som han även kallas för sin livsstil ("Las Vegas på två ben" brukar han kalla sig själv), sjöng i Van Halen fram till 1985 då han byttes ut mot tråkmånsen Sammy Hagar som nu är utbytt mot David Lee Roth igen. Själv har jag inte lyssnat just nånting på bandet, gillar väl en del låtar och älskar två. Faktiskt har jag haft både "Panama" och "Jump" i åtanke för ett Jakten på världens bästa låt-inlägg för de är utmärkta men vi får se hur det blir med den saken. Säga vad man vill om Van Halen och deras gitarrist Eddie Van Halens musikaliska masturbation men David är en cool katt och självklart hyllar vi honom idag genom att lyssna på en av de absolut festligaste intervjuer jag vet. David Lee Roth backstage på US Festival den 29:e maj 1983. Det är alltså en vuxen man strax innan han gör en helt vanlig dag på jobbet. Är ni också lika glada strax innan ni kliver på ett arbetspass? Tyvärr är inbäddningsfunktionen avaktiverad av YouTubeanvändaren men ni hittar den genom att klicka på brösthåren på Dave-bilden här nedanför:
 
 
 
 
 
 
Jösses vad snygg han var förr om åren, vill ni se hur han ser ut nu för tiden så kan ni med fördel kolla in mitt gamla Look-A-Like-inlägg.

En bok som verkar intressant, en fin bild och ett musikbloggtips (och en bra låt!)

Inom kort kommer jag att sluka den första egna biografin om The Clash, fantasifullt döpt till just The Clash. Lite pinsamt av mig att inte redan slukat denna på originalspråk så fort den kom ut, då det ändå är ett av mina favoritband. Den verkar väldigt intressant i alla fall, bläddrade lite snabbt och det var många fina bilder, på nästan varenda sida. Då blir det såklart lite mindre utrymme för text, men ja, det blir nog bra det här. En bild som återfanns i boken föreställer basisten Paul Simonons kassettbandslåda, som han hade med sig när bandet var ute på turné. Tycker den var riktigt smakfull och återger den här:
 
 
 
 
Det är ju inte så att man blir lite sugen på att lyssna på de där banden. Tyvärr går det inte att genomföra, men om ni är sugna på lite kvalitativa samlingar så rekommenderar jag att ni besöker den finfina bloggen The Harder They Come där eldsjälen Peter Alzén med imponerande kunskap och dedikation allt som oftast lägger upp riktigt bra samlingar. I tisdags var det en samling med just The Clash. Eller, i alla fall en samling med covers av nämnda band. Lite synd dock att min personliga favorit, Primal Screams "Know Your Rights" inte var med. Besök som sagt den bloggen, det gör ni genom att klicka på Jimmy Cliff här nedanför:
 
 
 
 
Så, nu har ert musiklyssnande nått nya nivåer! Den där Primal Scream-låten då? Själv har jag den på Kowalski-EP'n, men har man inte den kan den avnjutas här:
 
 
 
 

Nu blir det gospel!

Holy Ghost Sanctified Singers med "Jesus Throwed Up A Highway For Me", inspelat någon gång 1928-1930. Ja, det var bättre förr.
 

 

Minnessten över Cliff Burton, Dörarp

Jag har besökt landets mest historiska mark, i alla fall när det handlar om hårdrock. Vilken annan svensk plats med hårdrocksanknytning nämns med samma mytologiska termer som Dörarp norr om Ljungby, den lilla hålan med 145 invånare som 1986 blev vida omtalat då Metallicas turnébuss välte i en olycka som tog basisten Cliff Burtons liv? Ja, möjligen Cortina då.

 

 

 

Clifford Lee Burton, 1962-1986

 

 

 

Det är relativt lätt att hitta till denna plats, kommer man på E4:an norrifrån så är det skyltat med Dörarp ett par mil ovanför Ljungby och där svänger man av. Man kör på ”gamla” E4 parallellt med nya, och svänger således egentligen inte in i Dörarp (om man inte kör fel, vilket förmodligen en och annan nyfiken turist gjort – men i Dörarp syntes inte ens en liten närbutik till, så litet är det) utan platsen, vid den numera nedlagda vägkrogen Gyllene Rasten, ligger precis INNAN man kommer till sjön som ligger mellan gamla E4 och Dörarp. Själva minnesstenen ligger bara femtalet meter från gamla E4. Kommer man på den från norr så ligger denna plats alltså på höger sida, strax innan man far in i själva Dörarp. På denna plats ligger alltså en minnessten för Cliff Burton (själva bussolyckan var egentligen ett par hundra meter söder om stenen, på en åker) som restes 2006, 20 år efter olyckan.

 

Cliff Burtons betydelse för Metallica kan inte underskattas, för rent krasst är det såhär: de tre första albumen med bandet, Kill ’em All, Ride The Lightning och Master of Puppets = väldigt bra, de efterföljande albumen = inte så kul. Sen kan det faktum att James Hetfield mer och mer sjunger som en parodi på sig själv spela stor roll i bandets försämring men de melodislingor och idéer Burton bidrog med gjorde bandet till vad de var i början – ett fantastiskt band. Efter Burtons död blev bandet mycket större, rent utan ett av världens allra största band alla kategorier men det är inte att likställa med att de skulle ha blivit bättre.

 

 

 

Hälsningar från fansen...

 

 

 

Jag kommer faktiskt ihåg allra först gången jag hörde Metallica. Det var hemma hos min klasskompis Magnus som hade spelat in Master of Puppets-LP’n på kassettband. Kraften som slog mig från den smattrande öppningslåten ”Battery” var chockerande. Det här var så mycket hårdare än allt annat jag dittills hade lyssnat på i hårdrocksväg. Jag tror att detta var hösten 1988, strax innan ”One” släpptes på singel, bandet första musikvideo och den låt som först öppnade dörren för bandets kommersiella genombrott som kom rejält 1991 med The Black Album, som var en effektiv riffig kommersiell historia men vid den tiden kändes Nirvana som ett bättre alternativ.

 

Det var hur som helst en väldigt speciell känsla att få befinna sig på denna plats som man har hört talas om så länge. Minnesstenen var fin och det var rörande att se att fans lämnat sina små hälsningar till legendaren. Fans från Polen, Italien och Tyskland hade lagt dit sina saker på denna plats som emellanåt förmodligen ”gravplundras” av okänsliga individer. Ett flertal plektrum hade de lagt där också. Det kändes som en fin minnesplats, jag tror att många har känt samma speciella känsla som jag gjorde när de besökt den. Cliff Burtons aska är för övrigt strödd över Maxwell Ranch i Kalifornien, ett av hans favoritställen.

 

Befinner ni er i krokarna är det helt klart att rekommendera en liten omväg för ett hedrande besök på denna plats, avslutar inlägget med min favoritvideo med Cliff Burton, från Metallicas hyllningsvideo Cliff 'em All som kom på VHS 1987, "For Whom The Bell Tolls" live den 31:a augusti 1985. Handen på hjärtat, har Metallica gjort någon bättre låt än denna? Har någon förresten sett hårdare ut än vad Cliff Burton gör i detta klipp, i sina utsvängda jeans, jeansjacka och Misfits-tischa?

 

 

 

 

 

 

 

 

 


RAMONES vs ABBA


The Soundtrack Of Our Lives, Liseberg 31 augusti 2012

Igår kväll på Lisebergs stora scen såg jag The Soundtrack Of Our Lives göra en av sina förmodligen allra sistaspelningar i Göteborg. Kändes lite sorgset, då jag sett dem ett tvåsiffrigt antal gånger och det är ett av de där banden som alltid varit bra, både live och på skiva. Att det var den sista augusti och att hösten kändes väldigt nära gjorde väl inte saken mindre bitterljuv heller.

 

I ärlighetens namn är Throw It To The Universe, deras (troligen) sista album, deras minst utmärkta. Men då har de en hög lägstanivå och den är klart bättre än det mesta av den nya musik som ges ut. Tänker inte ge mig in i någon lång analys av konserten men den innehöll det förväntade, som det brukar vara på denna typ av spelningar, de mest kända låtarna samt några från den nyaste skivan. Lejonparten av det äldre låtmaterialet kom från bandets debutalbum Welcome To The Infant Freebase och den tredje, den stora genombrottsskivan Behind The Music. Inget från bandets andra skiva eller den fjärde, Origin Vol 1, och bara en låt från 2008-dubbeln Communion.

 


"Sister Surround" från konserten, hittad på YouTube, uppladdaren har fler låtar!

 


Bandet är väldigt samspelta och de gör mig aldrig besviken. Den enda besvikelsen denna gång var väl att jag glömde ta med digitalkameran så jag fick ta några kackiga bilder med min gamla iPhone3 så jag kan bara erbjuda ganska så taffliga bilder, trots att jag stod väldigt bra till, mitt framför scenen. Håll till godo:

 












Way Out West 2013

Idag när jag kollade in i mitt facebookflöde såg jag att några av mina vänner gjort egna "önskeaffischer" för nästa års upplaga av Way Out West-festivalen. Jag ville såklart inte vara sämre så jag gjorde en egen affisch. Eller, jag gjorde två. Eftersom jag är som jag är så blev den första såklart en ironisk variant, för inte tror jag i ärlighetens namn att Sveriges mest trendkänsliga festival skulle ha Sean Banan som huvudattraktion? Men, den lägger jag som en liten bonus här längst ner i inlägget. För det var i sanningens namn roligare att göra en lista över sina drömbokningar. Jag ville inte ta med personer som är döda eller så, så jag utgick från artister som rent hypotetiskt skulle kunna stå på en scen igen (ja, kanske inte ovänner som Axl Rose och Slash samtidigt eller John Cale och Lou Reed ihop är en möjlighet, men ändå).
 
Man fick bara välja 15 artister men det lyckades jag gå runt genom att lägga in ett /-tecken mellan banden. Tyvärr fick jag inte med The Fall, Mazarine Street och en hel drös andra band, men det var coolt att göra en festivalaffisch med drömbokningar som Rolling Stones och Bob Dylan placerade sådär långt ner:
 
 
 
 
Överst på listan ville jag ha Bruce Springsteen, men tyvärr såg det så fult ut så jag la in en riktig specialare, Iggy Pop & David Bowie gör en fulltständigt unik spelning där de uteslutande spelar låtar från skivorna de spelade in (till stor del tillsammans, eller Bowie var väl mer med på Iggys än tvärtom) 1977. I övrigt är det en riktigt trevlig tillställning. I min fantasi. Har dock upplevt många bra artister på Way Out West under de tre år jag varit där; Iggy & The Stooges, Prince, Primal Scream, Thåström, Eagles Of Death Metal, Pavement, The Hellacopters, Wu-Tang Clan och så vidare, så jag ska inte klaga.
 
Här är affischen jag gjorde på skoj, den måste svida i ögonen på alla trendnissar, haha (och ja, jag är mycket medveten om att de tabbat sig och behållit 2012 där längst ner på affischerna):
 
 

Joakim Thåströms nio LP-favoriter, september 1983

 
Den här inscannade godbiten från Sveriges bästa musikjournalist (efter saknade Lennart Persson, R.I.P.) Jan Gradvalls legendariska fanzine Jörvars Gosskör innehåller Thåströms favoritalbum utvalda i samband med en intervju 1983. Intervjun hade jag läst tidigare, inte in fanzinet men väl i Gradvalls bok Artiklar, intervjuer och essäer 1981-1994 som någon vänligt själ hade köpt in till Kulturmagasinet i Sundsvall. Borde dock införskaffat mig ett eget ex av boken, som innnehåller mycket intressant läsning. Dock har den gode Gradvall själv hela boken tillgänglig som PDF-fil på sin hemsida och det är bara att tacka och ta emot. Thåströmintervjun hittar man en bit ner på denna sida, den här helt klart läsvärd, frågor och svar av denna typ:
 

 

Finns det några plattor du skäms för att du gillar ?
– Bellman älskar jag, men det skulle jag aldrig skämmas över. Det skulle
i så fall vara Ein Bischen Frieden med Nicole. Jag snodde den kassetten på
en bensinmack förra sommaren då vi var på turné. En morgon vaknade jag
upp med den sjungande i bakhuvudet, och tänkte att jag bara måste ha den.
Men sen lyssnade jag på den högst ett par gånger, det räckte . . 


Alice Coopers Lisebergskonsert - som en färgsprakande serietidning

I onsdags bevittnade jag Alice Coopers konsert i nöjesparken Liseberg och den gamle skräckrockaren levererade minst lika bra nu som 2001. Det var till och med snäppet bättre denna gång, fräckare låtar och en mer påkostad scenshow, dock hade jag inför den konserten inte direkt tagit del av så mycket livemusik så jag var väl aningens mer lättimponerad. Dock är jag väldigt lycklig varje gång jag får se en bra artist, blir exalterad och upprymd mina 36 år till trots, jag borde tycka att det är en patetisk gubbe som står där, för att sedan gå hem och tja, vad gör vuxna män, snider träskedar? Kollar på TV-sporten? Inte jag, jag står där och tittar på Alice och har ett leende från det ena örat till det andra. Visst, även jag tycker att det stundtals kan kännas lite larvigt med alla dockor och annan scenrekvisita, men hey, det är Alice Fucking Cooper, the inventor of this shit som vi står och kollar på. Han kommer undan med det här. Det är för övrigt stor underhållning från första stund till den sista, det känns som när man var liten och läste en serietidning.
 
 
Alice underhåller Liseberg, bild lånad av Aftonbladet.
 
 
Alice inleder med klassikern "Black Widow", och som andra låt kom oväntat "Brutal Planet" från skivan han turnerade på förra gången jag såg honom. Trodde att han inte spelade låtar från den perioden men det gjorde han visst, sen kom fyra av hans bästa låtar på rad, "I'm Eighteen", "Under My Wheels", "Billion Dollar Babies", och "No More Mr Nice Guy". Hitlåten "Hey Stoopid" kom också, även om den inte är någon stor favorit så fungerade den ypperligt, detsamma kan man väl säga om strippstångsjuckaren "Poison". Lyckligtvis spelades "Only Women Bleed" även denna gång, till den satt han med sin kvinnodocka i famnen, behandlade henne väldigt ömt, för att i nästa låt "Cold Ethyl" kasta henne som en trasa runt omkring sig. En av mina favoritlåtar, jag har inte riktigt fattat vad den handlar om men tror det handlar om en nekrofil. Ja, det var inte enda dockan han hade, under "Feed My Frankenstein" kom det ett gigantiskt monster och jagade Alice och de andra, men man vet inte om man ska skratta åt eller med Alice där och jag tror det är det som gör att man gillar det. Alice bjuder på sig själv, för han är en riktig underhållare av den gamla skolan - och som sagt, he invented this shit. Naturligtvis kelade han med en gigantisk boaorm också, slängde ut dollarsedlar till publiken, mördade en paparazzifotograf och i slutet av konserten lades han i sin berömda giljotin, någon roddare plockade upp hans avhuggna huvud och publiken såg ut att älska showen. Inte bara jag.
 
Som sista låt kom "School's Out" och den fungerar såklart ypperligt, det är en fantastisk rocklåt man inte kan annat än älska (dock är den lite uttjatad) och denna kväll vävdes fragment av Pink Floyds "Another Brick In The Wall" in ypperligt i låten. Det kändes helt naturligt, till skillnad från 2001 när konserten avslutades med en cover på The Whos "My Generation", det blev bara fel. När det var dags för extranummer så blev det bara en låt, men det blev en fantastisk avslutning. Till "Elected" kom allas vår favoritskräckgubbe in med en svensk flagga och på överkroppen hade han den svenska fotbollslandslagströjan, naturligtvis med efternamnet COOPER på ryggen och numret 18. Där och då hade jag nog röstat på Alice om valurnorna kommit fram, trots att han egentligen är lite väl kristen höger för sitt eget bästa. Kristen? Ja, det har Alice varit i hela sitt liv, uppväxt med en präst till pappa. Ironiskt nog är väl Alice, eller Vincent Furnier som han heter egentligen, den artist som förmodligen dragits med mest satanistanklagelser i sin karriär. Men, det är ju bara show. Men en bitvis helt fantastisk sådan.
 
 
 
 
 
 
Betyg: 8/10 (om man nu måste sätta betyg, det är inte alltid lätt att reducera upplevelser till siffror)
 
 
Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten
 
 

Skräckrock av Alice Cooper på schemat ikväll...

Sen jag flyttade ner till Göteborg från Sundsvall år 2004 tror jag att Alice Cooper har varit här sex, sju gånger eller så. Det känns som att han kommer hit nästan varenda år. Dock har jag inte varit på någon av konserterna, jag såg honom i Sundsvall 2001 och jag vet inte om det var så att jag fick det jag förväntade då (och mer därtill) och därför varit lite rädd för att han inte ska hålla samma klass nästa gång? Det känns så ibland, till exempel vill jag nog inte gå på en till Paul McCartney-konsert igen eftersom han var så fenomenal på Ullevi sommaren 2004. Jag vill verkligen inte bli besviken (delvis därför jag inte gick på The Rolling Stones på Ullevi sist heller, även om jag nu nog ångrar det i efterhand).
 
Sist jag såg Alice hade jag egentligen inte tänkt gå, men vann biljetter i Sundsvalls Tidnings tävling, efter att lite krystat motiverat mig med att jag inte hade några pengar och det vore katastrofalt för mig att missa Alice när han äntligen återinför sin giljotin i sina liveshower. Han var väldigt vital då, vid en ålder av 53 (ja, inte Springsteen-vital kanske men det var en pigg rockfarbror vi fick bevittna). Tror det kan bli en festlig kväll, mannen är en legend och hans låtkatalog är inte att förkasta (förhoppningsvis gör han som sist och river av några nya låtar i början för att sen leverera ett pärlband av fantastiska låtar som "Under My Wheels", "No More Mr. Nice Guy", "School's Out", "Welcome To My Nightmare""I'm Eighteen" och så vidare. Ja, sist sjöng han till och med den vackra "Only Women Bleed", en hjärtskärande historia om kvinnor som lever i relationer med alkoholiserade hustrumisshandlare.
 
 
 
 
 

Hur det gick för Alice ikväll kommer jag nog att rapportera om här så snart tillfälle ges, till dess kan ni roa er med en liten anekdot om hur det gick till när jag fick mannens autograf och ett tillfälle att skaka hans hand. Det kan ni läsa om här.

Jakten på världens bästa playlist

När lusten faller in slänger jag ut en text om en låt jag gillar väldigt mycket, bloggkategorin ni hittar detta i har jag döpt till Jakten på världens bästa låt. Där hittar ni låtar som jag bara känner att jag måste dela med mig av. Hela 38 stycken har det blivit hittills och jag kommer att fortsätta skriva om mina favoritlåtar lite titt som tätt. Ibland är det jättekända låtar från mijonsäljande album och ibland är det så obskyra låtar att de knappt finns (som "Verkligheten" av Cortex). Jag brukar inte använda Spotify så värst ofta, har ingen betalversion av det och sitta och behöva höra reklam känns inte som en sån där toppengrej. 
 
Nu har jag i alla fall sammanställt de låtar jag haft med i en lista, 35 av de 38 låtarna hittade jag igen och om ni klickar på länken här nedanför så kan ni avnjuta en ganska så hygglig och eklektisk mix. Trevlig lördag!
 
Jakten på världens bästa låt
 
 
Tommy Körberg (jodå, han är med på ett hörn)

Ett försök att kort summera Springsteen-helgen

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan skriva som inte redan blivit skrivet om helgens Bruce Springsteen-spelningar på Ullevi. Det känns som att allting som kvällspressen skrev om dem var sant. Jag bevittnade denna helg min sjätte och sjunde konsert av denne man, världens i särklass bästa underhållare och har aldrig sett honom i bättre form (och då var ändå de fem konserterna jag sett tidigare de fem bästa konserter jag varit på över huvud taget).
 
Vilken dag var då bäst? Den andra kvällen toppade den första men några saker var faktiskt bättre den första kvällen. Det känns bara som att jag inte kommer att leverera någon ny och spännande analys av konserterna men tycker att vissa delar av den första kvällen fick lite väl hård kritik, ”Johnny 99” avfärdades som tråkig men versionen The E Street Band levererade av den var kanske det svängigaste jag någonsin hört (överlag fick blåssektionen ett mycket större utrymme under den första konserten). Inledningen var betydligt fartigare på fredagen också, Springsteen kom ut väldigt taggad och under de första låtarna var det ingen som helst hejd på honom (vilket å andra sidan gjorde att det efter ett tag blev lite svajigare i tempot när de lugnare låtarna kom). Lördagskonserten började lite försiktigare vilket gjorde att konsertens tempo stegrades hela tiden. Den spelningen inledde han för övrigt med hela sju låtar som inte ens spelades under den första kvällen.
 
 
Otroligt svängig version av "Johnny 99", första kvällen.
 
 
Hur många artister kan göra så utan att tappa i kvalitet? Säga vad man vill om exempelvis AC/DC's fantastiska spelning på Ullevi under Black Ice-turnén 2009 som jag njöt under varenda sekund av, men de hade exakt likadant setlist hela turnen. Inga som helst spontana utsvävningar vilket såklart ger en stabil fungerande konsert men det blir inte alls samma nerv som en turné med olika låtlistor från kväll till kväll. Varför gör inte fler band såhär? Springsteen tar till och med upp skyltar från publiken, skyltar med låtönskningar som han glatt visar upp för sitt band och sen one-two-three-four också drar de igång den. När The Rolling Stones turnerar kan Mick Jagger och gubbarna på sin höjd byta ut "Wild Horses" mot "Angie" där det vid låt nummer fem är dags att dra ner på tempot lite. Men, med Springsteen vet man aldrig vad som ska hända, den skivan han för tillfället turnerar med brukar han oftast spela ungefär fyra, fem låtar från och extranumren brukar vara några som han inte byter ut och några som han varierar från kväll till kväll.
 
 
Dåligt foto, bra ståplats. Andra kvällen.
 
 
Första kvällen denna gång fick vi höra bland annat den gamla rock'n'roll-klassikern "Seven Nights To Rock" av Moon Mullican som på lördagen byttes ut mot Springsteens egna "Ramrod" (som faktiskt var bättre 2003, men det var nog bara för att den var längre då). Men, som sagt, den här gången får ni förlita er hyggligt mycket på vad kvällstidningarna skrev, att Expressen gav lördagskonserten betyget sex getingar och vad det betyder för tidningens trovärdighet kan man väl sia om men nog var det en konsert helt i en klass för sig. Turneavslutningen ett par dagar senare, i Finland igår kväll, ska visst också varit något utöver det extra. Inte nog med att Bruce kom ut och spelade en akustisk liten minikonsert för de ca 5000 som stod och väntade i förväg inne på arenan, när han väl kom ut sträckte det ordinarie setet sig över fyra timmar. Den längsta konserten han någonsin gjort. Ja, vad ska man säga, han fyller 63 år i nästa månad och han har verkligen bevisat att ålder bara är en siffra.
 
 
 "Jungleland" från kväll två, första gången den spelades på stor arena efter Clarence Clemons dog.
 
 
Jag tycker verkligen det är svårt att försöka sammanfatta dessa två konserter, så jag nöjer mig för denna gång. Allt ni vill veta om den har ni redan läst om i tidningen.
 
 
Betyg: Ja, det är så klart full pott på varje tänkbar skala.
 
GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, AB, AB, AB, AB, AB

Tidigare inlägg Nyare inlägg
free counters

RSS 2.0