Jakten på världens bästa låt, del 40

"Messin' With The Kid" av The Saints

Det australiensiska punkbandet The Saints är främst kända för sin debutsingel ”(I’m) Stranded ”från 1976 och det är fullt förståeligt, den kom precis innan Sex Pistols slog igenom och det är en klassisk låt. Baksidan på singeln heter ”No Time” och den är precis lika bra den. Faktiskt är hela debutalbumet från 1977 i nästan samma klass, en av mina favoritplattor helt klart! Detsamma kan man säga om den senare singeln ”This Perfect Day” (som för övrigt namngav det svenska indiebandet med samma namn) och nästan hela de två efterföljande albumen. Därefter är det lite ojämnare för att senare inte alls påminna om hur de lät från början. Jag har LP’n Prodigal Son från 1988 men där hör man inte ens att det är samma band. Den ruffiga debuten är i en klass för sig. Så härligt snäsig och attitydfylld rock’n’roll/protopunk/punk/whatever.

 

Albumets starkaste stund är kanske ”Messin’ With The Kid”, faktiskt den enda lugnare stunden på skivan. Egentligen hade jag kunnat välja i princip vilken av låtarna som helst till denna lista men den här tycker jag definitivt förtjänar att uppskattas mer. Det har det här härliga Rolling Stones-svänget och den hade inte alls varit helt felplacerad på exempelvis deras klassiska album Sticky Fingers (faktum är att den nog är lite ”inspirerad” av nämnda albums låt ”Sway”, och faktiskt lika bra). Gitarrsolot låter som en varm kniv som skär i smör. Ren magi, och helt värdig en plats i de fina salongerna (det vill säga i denna lista!).

 

 

 

 

Det finns en 4CD box med allt tidigt material av The Saints. Jag har inte hört den, jag har dubbel-CD'n Wild About You, The Complete Studio Recordings 1976-1978. Den räcker dock långt, en fantastisk samling som bör vinnas i varje anständigt hem. Innehåller de tre första albumen i sin helhet, några singellåtar och lite annat trevligt örongodis. 

 

 

En rakt igenom fantastisk dubbel-CD
 
 
Spellista med samtliga låtar från denna jakt som återfinns på Spotify.

Jakten på världens bästa låt, del 39

Royal Trux var ett amerikanskt alternativband aktiva 1987-2001 bestående av Neil Hagerty och Jennifer Herrema, två turturduvor med en förkärlek för brunt socker. Musiken de gjorde var väl för det otränade örat ganska så svår och stökig men de var såklart ett fantastiskt band. Deras sista studioalbum Pound For Pound (2000) är i mitt tycke deras bästa, men den låt som jag håller som deras främsta inspelning är covern på Dire Straits-hiten ”Money For Nothing” som de släppte som singel 1998.  Jag har svårt att komma på en låt med mer attityd än denna, utom möjligtvis ”Garbage Man” av The Cramps. Vad ska man säga, antingen gillar man detta eller så gör man det inte. Jag älskar den.
 
 
 
 
 
 
Royal Trux: Jennifer Herrema och Neil Hagerty

Jakten på världens bästa låt, del 38

"Seven Nights To Rock" av Moon Mullican
 

När denna rock’n’roll-singel släpptes 1959 blev inte någon större hit. Den enda anledningen till detta måste ha varit att Moon Mullican var 50 år, tunnhårig och överviktig, något som inte tilltalade en tonårspublik som föredrog idoler som såg ut som Elvis Presley eller den relativt nyligen avlidne James Dean. Någon annan anledning till att den hamnade utanför radarn kan jag inte komma på, för detta är rock'n'roll i världsklass!

 

 

 

 

 

 

Låttexten är väldigt influerad av Little Richards ”Tutti Frutti” som också den handlar om en man med flertalet lösa sexuella förbindelser. Illa maskerade med metaforer, Moon sjunger att han vill ”rocka” med olika tjejer varje veckodag och jag tror inte att han menar att han vill dansa.

 

 

"Monday, I'm gonna rock with Jane 
Tuesday, it's gonna be Lorraine 
Wednesday, I'm taking Nancy Lee 
Thursday, it's Betty Lou and me 
Friday, I'm gonna jive with Sue 
Saturday and Sunday, any chick will do" 

 

 

Moon Mullican spelade redan som 16-åring på bordeller där han arbetade hela natten och sov hela dagen, därav smeknamnet ”Moon”. Mullican, som bland annat sågs som en influens av självaste Jerry Lee Lewis, valde enligt egen utsago piano som instrument eftersom ölsejdeln ramlade av när han ställde den på sin fiol. Han avled 57 år gammal på nyårsdagen 1966, dagen efter han bestämt sig för att sluta äta fläskkotletter.

 

 

 

Moon med sitt piano (med generöst utrymme för ölsejdlar).

 

 

 

Hur upptäckte då jag denna låt? Jo, äran får tillskrivas den där mannen från New Jersey som nästan alla mina blogginlägg har handlat om den senaste tiden. När Bruce Springsteen var ute på The Rising-turnén 2002-2003 följde jag spellistorna slaviskt via den officiella hemsidan. Jag var så otroligt taggad inför Ullevi-konserterna och helt plötsligt dök denna låt upp i spellistan. Nyfikenheten är en god egenskap jag har så jag laddade ner en liveversion från Bruce, och kollade såklart upp originalet också och upptäckte en fantastisk låt som för övrigt funkade alldeles ypperligt på en stor arena i en mer ösig rock’n’roll-version än originalet också. Både 2003 och 2012. Förmodligen kommer den alltid att låta bra, det här har tidlösa kvalitéer. Kolla in klippet här nedanför (speciellt vid 02:30!!!), om ni inte älskar Bruce Springsteen efter detta så har jag nog gett upp hoppet om er. Väldigt dåligt filmat, dock.

  

 

 

 


Jakten på världens bästa låt, del 37

Du yngling som läser detta, ta och ställ ner RedBull-burken och dra upp dina byxor (vi vet ändå att du har Björn Borg-kalsonger, det behöver du inte visa, tack så mycket) så ska jag berätta för dig om en artist som gör något så mycket mer betydelsefullt än Swedish House Mafia eller vad för stekareskit du för tillfället tycker är häftigt. En man som av många förknippas med trist stelbent gubbrock, en amerikansk motsvarighet till Tomas Ledin, men mer fel än så kan man inte ha när man pratar om musik.

 

1984 släppte Bruce Springsteen sitt sjunde album Born In The USA, ett album där mer än hälften av de tolv låtarna blev stora hits. Titelspåret naturligtvis, ”Dancing In The Dark”, ”Glory Days”, ”I’m On Fire”, ”My Hometown”, ”I’m Going Down” och ”Cover Me”. Faktiskt hamnade samtliga dessa sju singlar på top 10 på den amerikanska billboardlistan. Sensationellt, men ännu mer sensationellt är att de två allra bästa låtarna på denna skiva inte ens släpptes som singlar. Två låtar som kan vara det absolut bästa Springsteen någonsin spelat in, ”No Surrender” och ”Bobby Jean”. Dessa två låtar om manlig vänskap är i princip lika bra, men den sistnämnda är av några anledningar ändå snäppet starkare.

 

Texten handlar om vännen och E Street Band-kollegan Steven ”Miami Steve” van Zandt, som valde att lämna bandet kring denna tid. En stor besvikelse för Springsteen, som spelat med honom sen många år tillbaka. När Springsteen beskriver saknaden av sin vän är det starkt i sig, men ackompanjerat av väldigt vemodiga keyboardmattor (ja, vissa 80-talslåtar förblir tidlösa i sin daterade ljudbild) och Clarence Clemons saxofon blir detta något av det mest sorgliga jag någonsin tagit del av.

 

Ifjol avled Clarence Clemons, och när man nu lyssnar på låten känns den som en stor hyllning till honom vilket gör den ännu bättre. Själv har jag haft lyckan att få höra denna låt ett par gånger på Springsteenkonserter, om han spelar den i Göteborg nästa helg vet jag inte,. Den har spelats under nuvarande turné men utan Clarence kommer det nog inte att bli samma sak.

 

…och hur gick det då för låtens verklige Bobby Jean, Steven van Zandt? Jo, han hade en inte allt för lyckad solokarriär fram tills 1999 vilket måste ha varit ett sällsynt lyckat år i den bandanaförsedde mannens karriär. Inte nog med att han fick en roll i en av TV-historiens mest ansedda och framgångsrika serier The Sopranos (där han för övrigt bar en rejält tjock peruk, vi snackar LEGO-gubbe) han fick dessutom äran att ingå i ett återförenat E Street Band. Resten är väl, som man säger, historia.

 


Men, lyssna på det här nu, lätt en av världens bästa låtar:

 





Såhär magiskt var det på Ullevi 2008:



Jakten på världens bästa låt, del 36

"Alright" av Supergrass
 
Sommarhit, det är ett ord som vanligen för tankarna till de värsta låtar som finns, "Boten Anna", "Hej Monica" eller varför inte årets "Du måste flytta på dig". För många är dessa alster den typ av kulturyttring som mest av allt får dem att tänka på årets härligaste årstid. Själv får de mig alltid att tänka på den där cyanidkapseln som jag tyvärr inte bär med mig. 
 
En låt som jag däremot väldigt mycket förknippar med sommar, sol och glädje är denna poppärla från det engelska bandet Supergrass. Låten var ännu en singel från bandets debutalbum, I Should Coco (som för övrigt stoltserar med ett av musikhistoriens allra fulaste skivomslag), en lite ojämn men i det stora hela mycket lyckad debutskiva från 1995, året då britpopen var som allra störst. Den här singeln hamnade som bäst som nummer två på den engelska singellistan och blev bandets allra största hit. Själv kommer jag ihåg att jag köpte albumet på en gång när jag hörde denna låt. Jag har såhär 17 år senare inte slutat älska den. 
 
Videon är genialisk i sin enkelhet, glada obekymrade ungdomar glider runt och har det lattjolajbans. Faktum är att det efter denna ryktades om en variant av 60-talsserien om The Monkees (dock för sångaren Gaz Coombes med sina fantastiska polisonger snarare tankarna till en annan 60-talsproduktion, Apornas planet) men med dessa grabbar i huvudrollen. Det blev inget av den idén och tur är kanske det, vad vet jag? Det jag däremot vet är att denna låt aldrig kommer att sluta fungera som ett lyckopiller för mig. 
 
 

Jakten på världens bästa låt, del 35

"Venus In Furs" av The Velvet Underground

 

Den första bekantskapen jag hade med denna låt var när jag såg filmen G – som i gemenskap. Det bör ha varit någon gång i slutet av 1980-talet om jag inte missminner mig helt. I en scen i filmen sitter fascistsyntharna i Nürnberg 47 (gestaltade av Olle Ljungströms band Reeperbahn) backstage på vischan efter en lyckad spelning innehållandes heilanden, pisksnärtar och fyrverkerier. Låten klinkas fram på en keyboard medan det piskas och stönas och slickas lite på svarta läderstövlar. Dock hade jag inte en susning om vilka upphovsmännen bakom denna synnerligen spektakulära låt kunde vara.

 





 

Det dröjde ända till 1994 då den legendariske radiomannen Stefan Wermelin spelade den i ett av sina program. Jag hade hört talas om Velvet Underground men aldrig lyckats höra dem. Bandet figurerade ofta i musikjournalistiken jag läste så det var väl bara en tidsfråga innan jag själv skulle kolla upp (detta var pre-nerladdningar, om ni minns den tiden) bandet. Naturligtvis blev jag väldigt fascinerad av denna låt, och beställde faktiskt alla Velvet Undergrounds skivor rakt av.

 

”Venus In Furs”, som låten heter, ligger på Velvet Undergrounds debutalbum Velvet Underground & Nico från 1967 (ja, det är banan-skivan). Denna låt om underkastelse, bondage och sexuella perversioner är alltså 45 år i år (eller, om vi ska vara petiga 47 år eftersom den även finns i en demoversion från 1965)! På den äldsta demoversionen sjunger John Cale och låten följer mer folkmusikens traditionalism, på albumversionen sjunger Lou Reed och demoversionens gitarrplinkande är utökat med hypnotiska minimalistiska trummor och fiol vilket skapar en kompakt ljudvägg som för tankarna till hur Phil Spectors Wall Of Sound-produktioner skulle låta om Spector enbart arbetat under sina kraftigaste snedtripper.

 

Velvet Underground & Nico, som är ett av världens mest kända, eller i alla fall mest igenkända, album är också ett av världshistoriens allra bästa album. Om det ens är Velvet Undergrounds bästa album är jag lite osäker på, den självbetitlade skivan från 1969 håller samma höga klass och detsamma kan man säga om Loaded från 1970, även om den känns betydligt mer lättlyssnad än bandets tidigare material. Den elektriska chocken White Light/White Heat från 1968 är också en riktigt stark skiva, men den kräver sin man. Låten som avslutar albumet är den fantastiska ”Sister Ray”, en monoton låt på över 17 minuter som handlar om en orgie med sjömän och transvestiter. Velvet Underground & Nico är inte någon lättlyssnad historia heller för det otränade örat och jag tror faktiskt inte att så många verkligen har lyssnat på skivan, även om de är medvetna om dess existens. Men det kan också vara så att jag ibland underskattar folk som lyssnar på musik.

 




 

Skivans inflytande på musikhistorien kan dock inte underskattas, skivan når ofta en hög placering när musikhistoriens bästa album ska sammanfattas, senast för ett par månader sedan när den eminenta och dedikerade albumbloggen Världshistoriens 101 Bästa Album placerade den på en hedervärd sjätteplats. ”Venus In Furs” är inte det enda mästerverket på skivan, ”Heroin” (som handlar om knark) och ”I’m Waiting For The Man” (som handlar om en vit man i ett svart område i New York, i jakt på hör-och-häpna: knark!) är egentligen minst lika bra. Ber om att få återkomma till dem framöver.


Jakten på världens bästa låt, del 34

"Machine Gun" av The Commodores

Lionel Richies musikaliska arv förknippas främst med pinsamheter som "Hello" (med världens kanske sämsta musikvideo) och "Say You, Say Me", för att inte tala om "We Are The World" som han skrev tillsammans med Michael Jackson. Smetiga pekoral och riktiga skitlåtar - även om den sistnämnda drog in ofantligt stora pengar till de svältande i Africa men rent musikaliskt var det såklart en bedrövelse.

Om nu den gode Richie var pinsam under 80-talet så hade han då ett formidabelt 70-tal bakom sig, som medlem i funkbandet The Commodores. De flesta har hört Faith No Mores "Easy" och säkert gillat den, men många vet inte att det är en väldigt originaltrogen cover på The Commodores-låten. "Three Times A Lady" är också en låt ni kan ha hört av The Commodores men den är väl inte sådär jätterolig, en liten föraning om vad som komma skulle när han inledde sin solokarriär.

Här är däremot något av de mest svängiga låtar som spelats in, den instrumentala "Machine Gun", från debutalbumet med samma  namn från 1974. Första gången jag hörde denna låt var i en scen i filmen Boogie Nights, en sekvens där man genom ganska korta klipp får se framgångssagan Dirk Diggler växa fram. Snabba klipp där Dirk bränner pengar och roar sig. Och dansar. Till just denna låt. När jag hörde den första gången förstod jag också vart Beastie Boys samplat vissa partier till låten "Hey Ladies", en annan fantastisk låt som kanske dyker upp i den här bloggen framöver.

Var så goda, den första instrumentala låten i den här "listan", här i ett framträdande från den legendariska amerikanska TV-showen Soul Train. Hur många dåliga grejer Richie än gjort så kan ingen ta ifrån honom det här. Jag har svårt att tänka mig att någon på denna planet var coolare än Lionel Richie 1974:



Jakten på världens bästa låt, del 33

Idag är dagen då David Bowie kommit till den ålder som motsvarar den svenska pensionsåldern och då passar det extra bra att denne man får göra sin debut i denna evighetsserie. Om den nu inte kommit till sin ände i och med ”Heroes” från skivan med samma namn från 1977. Frågan är om det kan bli bättre än så här? 1977 var ett relativt hyggligt år för David, utöver att släppa två av sina allra bästa album, Low och ”Heroes” (albumtiteln skrivs faktiskt med citattecken, anledningen till det är okänd) hann han däremellan producera och komponera material på Iggy Pops två första solodebuter efter de vilda åren i The Stooges, The Idiot och Lust For Life. Dessa fyra album är i princip lika bra allihop, att välja en personlig favorit bland dem är svårt, dock har jag lyssnat mer på Iggy-plattorna, men då har jag genom åren haft en nästintill fanatiskt förhållande till den mannen.

 

Men, nu var det David Bowie det skulle handla om idag, att välja en enda favoritlåt av honom är svårt, det finns så väldigt mycket bra låtar inspelade av den mannen, att inte exempelvis ”Suffragette City” eller ”Cracked Actor” uppmärksammas här idag är i det närmaste en slump. ”Heroes” är en sån där låt som verkligen berör mig, det finns vissa låtar som känns så melankoliska att man nästan blir nära att ta till lipen. Låten används bland annat i filmen Vi barn från Bahnhof Zoo när de unga vilda ungarna springer igenom ett stängt köpcentrum nattetid, och i BBCs dokumentärserie Dancing In The Street från 1990-talet fick den avsluta avsnittet om glamrock (i det programmet upplät de nästan halva tiden åt mästaren Bowie). Låten passar väldigt bra som stämningssättare, men den duger alldeles utmärkt att lyssna på som den är, eller att lyssna på medan man tittar på den otroligt enkla (men snygga!) promovideon. Ibland behövs det inte så mycket mer än en karismatisk man med långa armar mimandes i motljus iklädd en snygg skinnjacka för att det ska bli fantastiskt. Grattis på födelsedagen, David Bowie!





Jag och mina bonusgrejer, här är en fin bild på jubilaren med en vän (den där bilden med Bowie, Iggy och Lou Reed har ni sett förut så den skippar vi idag, hur fantastisk den än är):





P.S. Idag är det Elvis Presleys födelsedag också!


Jakten på världens bästa låt, del 32

Little Richard, mannen vars sångstil av en till mig närastående person en gång beskrevs med orden “det låter som att han håller på att bli kastrerad” gav 1971 ut albumet med den ödmjuka titeln King Of Rock’n’Roll. Det är ett mycket bra album som blandar originallåtar med några väl valda covers, som The Rolling Stones ”Brown Sugar” och Creedence Clearwater Revivals ”Born On The Bayou”. Men, det som tvivelsutan är albumets största stund är det öppnande titelspåret, där musikvärldens skönaste fjolla (Jean-Pierre Barda inräknat) Richard Penniman visar vem det är som bestämmer. Låten är kryddad av självförhärligande rader och mängder av dissar åt sina kollegor i underhållningsindustrin.

Elvis Presley have you heard the news, I’m gonna walk all over your blue suede shoes”. Utöver att devalvera värdet hos den kanske främste av dem alla åker bland annat Sly & The Family Stone (“leave rock’n’roll alone"), Ike & Tina Turner och Tom Jones på verbala avrättningar på ett sätt som var högst ovanligt inom musiken fram tills att hip-hopparna började dissa varandra på skivor ett femtontal år senare.

Det är en av de låtar jag blir allra mest glad av att höra, den är helt underbar! Lille Richard är en av de största!



Jakten på världens bästa låt, del 31

"Harduingetmankandansatill?" av bob hund


”Man kan väl inte ha en skåning som sångare i ett stockholmsband” (ungefär) får låtskrivaren och keyboardisten Jeppe, gestaltad av Niels Jensen, höra av sina bandkamrater i det fiktiva bandet Barn i Staffan Hildebrandts cineastiska mästerverk G – som i gemenskap (1983) när sångaren Robban hoppar av bandet för att överta mikrofonen hos nazistinspirerade fascistsyntharna Nürnberg 47. Thomas Öberg, de konsekventa versalvägrarna bob hunds sångare och frontman har visat att Jeppes bandkamrater hade fel. I 20 år har hans rödgula stämma förgyllt detta band som hör till ett av de få svenska band som verkligen lever upp till epitetet egensinniga.

 

Denna evighetsserie med mina favoritlåtar brukar vanligtvis avhandla gamla saker, låtar som är inspelade för minst 30 år sedan, gärna en sololåt av någon bortglömd bandmedlem som gjorde en skiva som ingen hörde, för att sedan dö i en musikhistoriskt korrekt död, typ överdos eller självmord. Det nyaste som varit med är Primal Screams hypnotiska ”Shoot Speed / Kill Light” från år 2000. Tills nu, denna låt är veckofärsk. Det var bara några dagar sedan jag hörde den men efter ungefär en halv minut var det min nya favoritlåt. Jag lyssnade på P3, något jag gör allt mer sällan på dagtid då public service-kanalen nu för tiden gör sitt yttersta för att efterapa alla dåliga reklamradiokanaler, då denna låt dök upp. Att höra någonting nytt och bra på P3 känns helt enkelt som någonting man inte gör längre så därför kändes det nästan högtidligt att höra denna låt.

 




Bandet bob hund har vanligtvis ett sound man känner igen, det mesta i deras katalog låter mer eller mindre likadant (vilket i sig inte behöver betyda något negativt, tänk på exempelvis Motörhead, AC/DC och Ramones), dock skiljer sig denna låt väsentligt från bandets övriga material. Vi snackar disco. Eller i alla fall bob hund-disco, vilket innebär ett sound som kan jämföras med att Pere Ubu tar med sig New Order på en finlandsfärja. Vilka andra än bob hund skulle förresten slänga in ord som ”beslutsprocessen” i en danslåt? Det första jag kom att tänka på att denna låt liknar är ”Du är en stor grabb” av John Holm, som också den var en låt där artisten provade på något nytt.

 

En annan liknelse, som jag verkligen ser som beröm, är JustD. Sättet bob hund har samplat olika röster som säger ”Har du inget man kan dansa till?” (en fras discjockeys förmodligen är ganska så less på att höra) påminner om dem, kanske mest för att ingen gjort såhär lekfull och rolig musik i detta land sedan det bandets storhetstid.

 

Med handen på hjärtat är detta förmodligen inte världens bästa låt. Men det är lätt årets bästa!


Jakten på världens bästa låt, del 30

"Echoes" av Pink Floyd

Jag vet, låten är över 23 minuter lång. Under den tid som förflyter medan man lyssnar på denna låt skulle man istället hinna höra 11 av de 14 låtarna på Ramones självbetitlade och alldeles perfekta debutalbum. Men, det här är också perfektion. I sin yttersta form.




 

Videon som jag länkar till ovan är hämtad från Pink Floyds musikfilm Live At Pompeii från 1972. låten återfinns i sin originalversion på LP-skivan Meddle från 1971 där den naturligtvis tar upp hela b-sidan. Pink Floyd är ett band som jag delvis har ganska svårt för, vissa låtar känns lite väl konstrade, den allra bästa musiken som gjorts (jag vill skriva görs men det görs inte så mycket att tala om längre, tyvärr) har alltid kommit från hjärtat, eller möjligen en halvmeter nedanför, inte från hjärnan. Pink Floyds låt ”Echoes” är en skapelse från hjärnan, en låt som förmodligen innan den skrevs ritades på ett diagram för att man sedan skulle kunna göra dess uppbyggnad. Ungefär som en musikal skapad av Andrew Lloyd Webber (som för övrigt snott av just ”Echoes” till temat i musikalen Phantom Of The Opera). Det låter som att det varit många förberedelser innan skapandet tar form och sådan musik brukar bli tråkig. Den bästa musiken är oftast den som låter spontan, musik som känns som att den uppfunnits i samma sekund som den spelas. Dock finns det såklart undantag, som denna låt, eller ska man kalla den ett monster. Den är enorm.

 

Kort beskivet: Låten, som spelades in under en tid det var häftigt att experimentera med stereoljud, börjar med ett par klinkanden på Richard Wrights keyboard, övergår i en låt som jag tycker har vissa drag av slutet i Beatleslåten ”I Want You (She’s So Heavy)” från Abbey Road, fortsätter med ett rejält svängigt funkparti som mynnar ut i ett gitarrsolo/ljudexperiment där David Gilmores gitarr genom ekoeffekter ger ifrån sig ljud som låter exakt som fiskmåsar. Väldigt behagliga fiskmåsar kan tilläggas. Efter det partiet kommer skrämmande synthljudmattor i ett stycke som om något förtjänar att kallas episkt och sen återgår den till det där som jag tyckte påminde om The Beatles och sen tar det en liten stund att avsluta låten också. Tycker man att 23 minuter är i längsta laget finns det en ”kort” version av låten på samlingsskivan Echoes – The Best of Pink Floyd som släpptes 2001. Den versionen klockar in på 16:30.

 

Kuriosa: Jag har alltid gillat videon till Beastie Boys låt ”Gratitude”, men det var först när jag såg Pink Floyds video jag förstod varifrån de hämtade visuell inspirationen. Videon är såklart en renodlad hyllning till Pink Floyd. Jag kan tillägga att det Beastie Boys kanske allra främst är kända för är sin goda smak.



Jakten på världens bästa låt, del 29

"Sharpshooter" av Whitford/St. Holmes

Den här låten hör till den minst sagt tvivelaktiga musikkategori som jag kallar för "hero rock". Det är lite svårt att beskriva exakt vad som kännetecknar en "hero rock"-låt, men tänk på den där låten i filmen Top Gun, den där låten där de sjunger "highway to the danger zone" ett tresiffrigt antal gånger, den låt som är med ungefär sju gånger i den filmen och som du gillar men som du aldrig skulle erkänna att du gör. Andra låtar i genren är Survivors "Burning Heart" som återfinns i Rocky IV och såklart samma grupps ”Eye Of The Tiger”. Låtar som hämtade ur hjältefilmer från det Hollywoodska 80-talet helt enkelt. Låtar som spelas när den slagne hjälten planerar sin revansch och tränar så svetten dryper. Låtar som låter exakt som Rob Lowe såg ut i den pajsiga ishockeyfilmen Youngblood. Eller i alla fall låtar man kan tänka sig spelas i sekvenser där han gjorde armhävningar. Dock handlar det inte om varken om ishockey eller boxning, låten handlar om en man som ska ner på stan för att få sig ett nyp. Nu låter det kanske som att denna låt är helt fruktansvärd men det är den inte, den är fullständigt magisk. Ett fantastiskt driv och gitarrsolot är inte att leka med. Gruppen kallar sig Whitford/St. Holmes. Brad Whitford är till vardags rytmgitarrist i Aerosmith, och Derek St. Holmes som spelar gitarr och sjunger på denna låt har bland annat varit sångare åt Ted Nugent. Ja, det är St. Holmes som sjunger på tidernas främsta cockrock-anthem "Stranglehold", minsann!




Låten "Sharpshooter" är hämtad från bandets enda och ganska bleka album med den otroligt fantasifulla titeln Whitford/St. Holmes utkom 1981 och gjorde inget större väsen av sig. Intresset för Aerosmith vid denna tidpunkt var relativt svalt efter att bandet blivit sämre och sämre (ett tydligt exempel på artister som knarkat bort stora delar av sin talang), och intresset för en hobbyplatta med bandets okarismatiska rytmgitarrist var såklart ännu mindre. Whitford/St. Holmes lades ned efter en turné som inte heller drog några besökare. Några år senare gjorde Aerosmith stor comeback och blev åter igen ett av världens största rockband, precis som de var under delar av 70-talet, Men den historien känner vi ju alla till.

Jakten på världens bästa låt, del 28

"We're An American Band" av Grand Funk

Jag skrev ju för ett par dagar sedan att jag inte tror på religion i någon form. Därmed är det i mina ögon också uteslutet att man föds på nytt igen efter sin död. Lite synd, på ganska många sett, speciellt eftersom det då för mig är helt uteslutet att återfödas som medlem i ett stort framgångsrikt amerikanskt rock'n'rollband från 1970-talet. Suck, det ljuva 70-talet, vem har inte önskat att få leva det amerikanska drömlivet, leva ut rejält? Jag snackar naturligtvis om Grand Funk (Homer Simpsons favoritband, för övrigt), kolla in denna video (som inte går att "bädda in" på sidan, tyvärr, men klicka på länken) till låten "We're An American Band", låten är förkrossande bra även utan videon, men när man ser den faller alla bitarna på plats, detta är helt perfekt musik.


Ett amerikanskt band


Tänk om man fick vara med här, det ser så soft ut, paddla kanot, åka vattenskidor, jamma i studion med sina polare med långt hår och afrofrisyrer, spela basket, tvätta bilen (det är väl inte så kul egentligen men det ser kul ut när Grand Funk gör det, de gör bara roliga saker), åka motorcykel i bar överkropp, gärna på bakhjulet, ringa lite samtal med guldskivorna på väggen bakomför, rida på en häst, skjuta ballonger med blåsrör och bara leva ut och ha kul. Den amerikanska drömmen, helt enkelt.

Jakten på världens bästa låt, del 27

"Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers" av The Rude Kids

The Rude Kids var ett av få riktigt bra svenskt punkband, i alla fall om vi pratar om band som har mer än ett par riktigt bra låtar. Det mesta de spelade in återfinns på deras väldigt spelvänliga samlings-CD "The Worst Of... A Pardonless Collection". Denna, deras mest kända låt, hörde jag för första gången för lite mer än 20 år sedan på LP'n Ståkkålmsjävlar (som jag för övrigt bytte bort eller sålde vid ett mycket svagt ögonblick), som samlade en stor drös svenska punkband. Tyckte låten var fruktansvärt ball då, och tycker nog att den är ännu ballare idag. Den blir för övrigt aldrig inaktuell heller. Turbonegro har visst gjort en cover på den, men den har jag lyckats undvika då jag inte är något större fan av dem.




P.S. Detta inlägg är tillägnat min bloggvän Storstadsnomaden, hoppas du får en trevlig vistelse på cruisingen i Falköping om ett par veckor!

Jakten på världens bästa låt, del 26

"Dig Up The Hatchet" av The Nomads


Denna låt, som föredömligt klockar in på 2 minuter och 26 sekunder sammanfattar allt som är bra med rock’n’roll. Sator-gitarristen Chips Kiesby skrev den åt The Nomads som spelade in den till skivan Powerstrip (ej att förväxla med Monster Magnets album Powertrip) som kom 1994, men jag antar att det var Motörhead han hade i tankarna. Det låter precis som något Lemmy skrivit, både text- och musikmässigt. Förmodligen är detta Chips tillfälle att hylla den eviga inspirationskällan Motörhead. Hasse Östlunds gitarrspel är otroligt giftigt på denna låt, för övrigt.

Albumet Powerstrip har några lite sämre låtar, men mer än halva skivan hör till det absolut bästa som spelats in i rock’n’rollväg av ett svenskt band och att den inte sålde mer än den gjorde när den kom bevisade bara att folk inte förstår sig på bra musik.




Jakten på världens bästa låt, del 25

"Journey To The Centre Of The Mind" av The Amboy Dukes

Ted Nugent. The Nuge. Det största machot världen någonsin skådat. Mannen som gett ut en kokbok som heter "Kill it and grill it". Mannen som hugger träd i sin skog hemma på den gigantiska gården med hjälp av sin erigerade penis, skjuter örnar med armborst och brottas med grizzlybjörnar. Och mannen som spelar rock. Kukrock. Mesar göre sig icke besvär. Under sina populära liveframträdanden levererar han den tuffaste kukrocken och det hårdaste mellansnacket, "I'm gonna play so hard so it will make all the faggots in here eat pussy", typ. En hårdare man än Ted Nugent finns inte. Möjligen Chuck Norris. Dock fanns det en tid innan allt detta, innan The Nuge nått puberteten spelade han gitarr i bandet The Amboy Dukes som gjorde några bra låtar varav den mest kända (ja, den har faktiskt figurerat i både filmer och TV-serier) och överlägset bästa låten är detta psychedeliska mästerverk. Notera det tidstypiska framträdandet och Ted Nugents moppemusche.



Jakten på världens bästa låt, del 24

"Daddy Died On Saturday" av The Outsiders

Förmodligen den allra bästa låt som någonsin kommit från Holland. Precis som alla klassiska rocklåtar handlar det om en tafflig pojke som blir kär i en fin flicka vars pappa förbjuder dem att träffas vilket resulterar i att pojken förgiftar den elake pappan. Och ja, den innehåller världens bästa munspelssolo också!




Låten är hämtad från skivan "C.Q." från 1968, en otroligt underskattad garagerock/pre-punk skiva som jag starkt rekommenderar!

Jakten på världens bästa låt, del 23

"Born To Lose" av Johnny Thunders & The Heartbreakers

Nu är det här min egen blogg, där jag likt låten jag döpt bloggen efter gör "vad fan man vill", så här kommer dagen till ära en låt till med Johnny Thunders. "Born To Lose" (eller som den också kallas, "Born Too Loose") från den utmärkt punkiga rock'n'roll-skivan L.A.M.F. från 1977. Mycket nöje!




P.S. Primal Scream har gjort en bra liveversion av denna låt, finns på skivan Live In Japan, utgiven 2003.

Jakten på världens bästa låt, del 22

"You Can't Put Your Arms Around A Memory" av Johnny Thunders

Idag, den 23 april 2011 är det precis på dagen 20 år sedan Johnny Thunders hittades död på ett hotellrum i New Orleans. Var det en överdos heroin eller dog han av andra, mystiska orsaker som vissa hävdar? Hur som helst är han mycket saknad, denne gitarrist har betytt väldigt mycket för rock'n'rollen. Han startade sin karriär i New York Dolls men efter att bandet splittrats fick han ur sig en hel del bra material. Två riktigt bra studioalbum är han inblandad i efter New York Dolls-perioden. Johnny Thunders & The Heartbreakers enda skiva L.A.M.F. (en förkortning för Like A Mother Fucker) från det gyllene året 1977 och egna soloalbumet So Alone från året därpå. Från den sistnämnda hämtar jag låten som definitivt hör hemma i jakten på världens bästa låt. Guns N' Roses spelade in den till The Spaghetti Incident? som utgavs 1993, men då hade Thunders, eller John Genzale som var hans riktiga namn, varit död i ett par år, så några stora royalties fick han aldrig ta del av från den storsäljaren. Guns N' Roses version är ganska originaltrogen och helt OK, förutsett att man inte har hört originalet. Men det har man ju, hundratals gånger, och här är den än en gång:



Jakten på världens bästa låt, del 21

"Mr. Blue" av John Phillips

John Phillips är mannen bakom The Mamas & The Papas, en av 60-talets mest kända grupper. Efter att det bandet upplöstes i början av 70-talet började han hamna djupare och djupare ner i drogträsket. En soloskiva gav han dock ut, känd under både namnen John Phillips och John, The Wolf King Of L.A. Det är ett mycket bra album som jag starkt rekommenderar till människor med god smak. Efter denna skiva lyckades han inte samla ihop sig för något fler riktigt studioalbum.




År 2001 släpptes dock Pay, Pack & Follow, en samling låtar inspelade mellan 1973-1979, producerade av Mick Jagger och Keith Richards. På denna skiva återfinns den otroligt bra låten "Mr. Blue". När exakt denna låt spelades in vet jag inte, det är ganska knapphändig information i CD-häftet. Vem som spelar trummor vet man inte ens, men på bas återfinns Faces/The Rolling Stones-gitarristen Ron Wood, Keith Richards spelar gitarr, likaså Chris Spedding. Keyboards spelar Jean Rousell och percussion spelar Ollie Brown. Eller, den sistnämnda är det ett "(?)" efter så den uppgiften är inte säkerställd. Bakgrundssång görs i alla fall av Mick Jagger och Keith Richards. En mycket bra låt som förtjänar mer uppmärksamhet.

Tidigare inlägg
free counters

RSS 2.0